Nu har festen festats! Jag lagade mat i flera dagar och det blev ugnsbakad lax, Janssons, köttbullar (på nötfärs), sill, potatis, rödbetssallad, havrefrallor, julvört, morotslåda, kallskuret, ostar och gravad lax. Därefter förstås jultårtor, lussekatter (detta ord jobbade vi länge med), chokladbollar (because varför inte), kanderade mandlar och pepparkakor. Jag tror inte att det var någon som gick därifrån hungrig.

Och sånna här festligheter gör mig glad hela vägen in i själen. Dels förstås för att det är viktigt att de som nu kommer till det här landet känner sig välkomna och förstår att det här är ett bra land som kan vara vårat tillsammans. Men framförallt för att det går bortom statistisk och rakt in i det mänskliga. Vid bordet satt lilla sexåriga Zena, som kom till Finland som resultatet av en lyckad familjeåterförening sedan hennes pappa för över ett år sedan fått uppehållstillstånd. Ni skulle ha sett hennes min när Tilda sträckte henne handen och de gick för att ta fram drösvis med ponnysar och dekorera pepparkakor. Vad har inte det här lilla barnet sett? Nu bor hon i Finland tillsammans med sin mamma, pappa och moster i en etta (den som har lägenhetstips för den här familjen för gärna höra av sig).

Men med vid bordet satt också den man vars familj är fast vid syriska gränsen eftersom de inte får visum till Turkiet och därför inte kan ansöka vid Finlands ambassad i Ankara om den familjeåterförening de enligt lag är berättigade till. Han kramade Tilda så hårt att jag var osäker på vem av dem som skulle börja gråta först.

Dessutom ser jag förstås hur mycket det betyder för A att få prata på arabiska och få umgås med de sina. Och att få visa upp sin nya familj förstås. Det var kanske inte idel lyckotårar bland hans släktingar när hela klanens guldklimp kärade ner sig i en frånskild, lastgammal, svensk tvåbarnsmorsa istället för en ung mö ur hans egen folkgrupp. Men vägen till hjärtat går genom magen och allt det där, så det ska nog ordna sig… För om sanningen ska fram så älskar jag sånna här grejer! Storfamilj is da shit!

Sedan kunde jag förstås inte låta bli att analysera genusföreställningarna för det är så satans spännande. Under alla de timmar vi satt och åt reste sig inte kvinnorna från bordet i princip alls. Allt som skulle hämtas, bäras, serveras eller fixas sköttes av männen i ett huj. Det var liksom inte ens diskussion om saken, utan alla kvinnor satt vid bordet i lugn och ro som om det vore det mest självklara i världen. När jag reste mig för att duka av for varenda karl upp och skramlade ihop tallrikar och byttor och bar ut i köket innan någon hunnit säga flaskkork. Jämför det med vår nordiska jul där mamman har tur om hon hinner till bordet innan alla andra är färdiga och kvinnorna sedan dukar av tillsammans.

Först när allt var liksom färdigt vid matbordet reste sig kvinnorna och kom i en härlig samlad trupp, med uppkavlade ärmar och beslutsam min, ut i köket för att diska och storstäda allt. Det var tydligt att de hade väntat på den uppgiften som liksom var deras.