I Esbo har man skapat en träffpunkt för regnbågsunga. Sannfinländarnas Mika Niiko tycker att det är olämpligt. Som jag har förstått det beror hans invändningar, samt de invändningar som finns under själva artikeln, på framförallt två saker.

1: Träffpunkten är riktad mot personer i åldern 13-29 och det är ett för stort åldersgap.

2: Tonåringar borde inte vistas i regnbågsmiljöer för de är lättpåverkade.

Det är klart att de här två invändningarna kan tyckas förnuftiga, om man inte har en aning om vad det handlar om att vara regnbågsung, men man behöver inte lyssna särskilt länge på dem det faktiskt berör för att förstå det absurda i invändningarna.

För det första handlar hlbtiq inte först och främst om sex, utan om identitet – man ska inte låta sig luras av begreppet ”sexuell minoritet”. Det är därför inte så att trettonåringar ska lära sig om sex av 29-åringar, utan få möta andra som bär på liknande existentiella funderingar att ventilera dessa med.

För det andra blir man inte hlbtiq för att någon har berättat för en hur kul det är utan för att man föds sådan – precis på samma sätt som folk föds hetero. Att föra diskussioner om identitet och sexualitet med ungdomar kommer alltså inte att omvända någon åt något håll. Inriktningen är liksom redan klar.

För det tredje är hlbtiq-unga i en mycket utsatt position. Risken att bli utsatt för våld är mångdubblad och självmordsfrekvensen skrämmande. När Mika Niikko talar om att dessa ungdomar är i en utsatt position menar han dock att de yngre kan manipuleras av de äldre, trots att all statistik tyder på att det största hotet inte finns inom regnbågscommunity utan kommer från hatiska heteron.

I Yles artikel hänvisas Niikkos åsikter till som fientliga mot homosexuella och många i kommentarerna försvarar honom med att de minsann inte ser något fientligt i hans inlägg. Eftersom det verkar svårt för somliga att hitta det tog jag mig friheten att kopiera in det här (min översättning):

”Homoism förekommer på TV och i tidningar som ett fenomen som vinner sympati. Å andra sidan är människor trötta på hela ämnet, vilket är homofieringens förespråkares mål. När den stora massan har tystnat kan de i lugn och ro öka sina krav tills de har förstört homofobin med rötterna och byggt ett homovänligt idealsamhälle i Finland.

[…] I Finland lider man inte av homorädsla eller hatar homosexuella. Snarare börjar det likna heterofobi.”

Personligen tycker jag att det här talar för sig själv. Han tror alltså att Finland håller på att homofieras (HAHAHAHAHA) om den stora massan inte står upp för att stoppa det och han uppmanar alla att mota (homo)Olle i grind. Så väldigt mycket fientligare än så kan det knappast bli om man vill försöka bibehålla någon sorts putsad fasad.

Niikko avslutar sedan sitt blogginlägg med att visa sin okunskap inför hlbtiq, genom att påpeka att inget skattefinansierat ungdomsarbete ska tvångsmata ungdomarna med ideologi. Jag kan inte säga det här tydligt nog: det är inte en ideologi att vara hlbtiq. Det är inte ett val. Och att låta ungdomar som kämpar med sin identitet och sig själva, mot somliga politikers enfald och samhällets fördomar, på fullkomligt frivillig basis träffa andra i liknande situation är inte manipulation. Det är just den sortens stöd som kommer att ge samhället fler skattebetalande harmoniska vuxna i framtiden.

Kurios: Det är med flit jag inte länkar till hans blogg. Googla det om det känns viktigt.