Ni vet att Lego började tillverka Lego speciellt för flickor…? Nu har Mattel börjat tillverka Barbie för pojkar. Rekommenderas från sen tonår.
Och för den som känner sig extra äventyrlig.
Etikett: Dagens tips!
Bloggkommentarer och kändisar
Jag har funderat massor på det där med bloggkommentarer. Innan jag för första gången kommenterade inne på någon annans blogg hade jag helt fruktansvärt mycket ångest, trots att kommentaren jag satt beredd att godkänna var något i still med ”bra skrivet” inte ”jag har legat med din pappa, grattis du ska bli storasyster”. För jag vill gärna berömma folk som skriver något som gör min dag lite roligare, lite mer intressant eller som får mig att tänka till. Jag vet ju själv vilken sucker jag är för folk som lämnar avtryck efter att ha läst vad jag skriver, oavsett om det är positivt eller inte (men jag vill inte veta vem ni legat med, bara så vi har det avklarat). Så varför sitter det så hårt inne för mig att kommentera andra?
För att jag typ bara läser kändisbloggar.
Men grejen är att jag inte läser deras bloggar för att de är kändisar utan för att jag känner igen mig i deras texter och gillar vad de skriver. Jag har hittat dit via länkar och först efter (ibland förvånansvärt lång tids) läsande insett att bloggaren råkar vara rätt välkänd i världen utanför mitt arbetsrum. Även nu pressas jag av ett behov att förklara mig. ”Asså ja ä ingen såndäringa stalker”. Och det är jag förstås inte, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är en wannabe om jag kommenterar något positivt på deras bloggar. Om jag skriver ”intressant text” tänker jag mig att det kommer att uppfattas som ”jag såg dig på TV och ska operera näsan så den ser ut som din”.
För jag är inte särskilt intresserad av kändisar bara för att de är kändisar. Det har jag aldrig varit och tror inte heller att jag kommer att bli. Jag avskyr hetsen som blir kring somliga personer som syns i media bara för att de syns i media och jag vill vara en sån som behandlar alla människor lika, oavsett om de är kändisar eller inte. En sån som möter nya människor för vad de är på insidan, inte vad de framställs som i media.
Så därför tvingar jag mig numera att svälja rädslan för uppfattas som efterhängsen groupie och kommenterar på alla inlägg där jag tycker att jag har något kreativt att säga med utgångspunkt i texten, inte i textförfattaren. För det hade jag gjort om det hade varit någon annan.
En av de första jag hittade till är Peppe, som skriver fantastiskt roligt om vardagsgrejer, jämställdhet och bloggande. Rätt tidigt hittade jag också till Eva Frantz, som blandar oerhört viktiga texter om självuppfattning med fruktansvärt roliga anekdoter från sitt liv med två barn. Lite senare hittade jag Hannah Norrena som skriver så himla roligt att jag skrattar så jag får ont i magen.
Kuriosa: Jag tittar inte tillräckligt mycket på TV för att ha sett ett enda program med någon av dessa. Fast jag har hört att de är bra.
Kuriosa 2: Statistiskt sett är det nog nästan omöjligt att läsa finlandssvenska bloggar utan att någon av författarna är kändis.
Pelargonerna flyttar ut
Idag är det den stora pelargon-flyttar-dagen då alla pelargoner får flytta ut. En del av dem flyttade redan för några veckor sedan men den här varma, mulna dagen är som gjord för att resten ska få flytta. Solsken tycker de som bekant inte om innan de hunnit vänja sig vid utelivet.
Och så blommar sticklingarna. Det finns hopp!
Det finns nördar med dator och så finns det nördar med blanksvärd.
I Battle of the Nations samlas lag från olika länder, drar på sig sina rustningar och pucklar på varandra med blanksvärd.
Det är bara konstatera att jag är en sucker för män i rustning. Trots att de luktar rätt illa. Ändå är jag glad över att min man inte är med (och jo, han har förstås en rustning och tränar förstås medeltida fighting) för det lär bli en hel del blåmärken att sköta om…
Kuriosa: Man kan följa eventet via Team USA:s hemsida!
Det blir ju inga hemmafrupoäng om man säger så
Men köket var så in i helvete stökigt när vi kom hem från dagis att det inte gick att laga mat förrän man hade städat.
Så vi beställde pizza och käkade direkt ur kartongerna ute på altanen.
Det har skett en olycka på dagis
Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.
– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.
Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.
Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?
– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:
– Jag försökte lyfta fötterna.
Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.
Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.
När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.
När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.
Vem behöver Game of Thrones?
Hela grejen med Magnus Ladulås gravöppning är så spännande! Först öppnar de graven det borde vara och hittar skelett från en betydligt senare hittills oidentifierad familj. Sen öppnar de en annan grav, Karl Knutsson Bondes, som möjligen någon gång i tiden kunde ha blivit förväxlad med grav 1 och hittar vad som faktiskt är Karl Knutsson Bondes lämningar.
Och sen hittar de baksidan av en tegelmur från 1200-talet (som måste vara en av de första eftersom tegel kom till Sverige först i slutet av 1200-talet) under koret i kyrkan. Nu vill man kika bakom tegelmuren för att se om Magnus Ladulås kanske är begravd där. Det är så vansinnigt fascinerande att om det inte vore för att man förstör även den mest grundliga manikyr när man håller på och gräver så hade jag kanske blivit arkeolog istället för historiker.
Läs mer på SvD eller arkeologernas blogg!
Positivt attityd
Det regnar. Rätt mycket dessutom. Faktum är att det bara öser ner från en tung, grå himmel. Enligt prognoserna ska det fortsätta i samma stil hela dagen.
Och allt jag kan tänka är: ”Hurra! Det är inte snö!”
Saker jag lärt mig Glasgow
Ingen väntar på grön gubbe. Ingen. Det blev extra tydligt när jag troget tryckt på knappen och stod vid övergångsstället och väntade och två poliser glatt pratande traskade förbi mig och rakt över gatan.
Jag är på rätt väg med forskningen. Fler och fler uppmärksammar den förändring i kvinnors och mäns relation som kommer där någonstans i början av 1500-talet. Phew.
De där skorna som har tjugo centimeter klack och som man tror att ingen vill köpa eller kan gå i köps i astronomiska mängder av unga flickor i Glasgow. Som inte kan gå i dem.
Man ska vara jäkligt försiktig med att säga ”pay” och inte ”play” när man säger att man är redo att betala.
Familjenätverk är nyckeln till att förstå medeltida genus. Dessutom måste man ta en mans död med i analysen om man vill hävda att kvinnor fungerar som knutpunkter mellan familjer och familjemedlemmar (vilket de flesta gör).
När folk i Glasgow frågar en om man tycker bäst om Glasgow eller Edinburgh är det lämpligast att svara Glasgow.
Borta är bra men hemma är bäst. Fem dagar borta från familjen är mer än vad jag riktigt gillar.
Spök-genus
Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.
Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.
Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.
Hit och dit och tillbaka igen 