Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.