Nu har Noppa varit hos oss i 9 dagar. De första dagarna var storkatterna, Poppy och Percival, allt annat än imponerade och föredrog att hålla sig borta tills vi tagit vårt förnuft till fånga och gjort oss av med kattungen igen. När det tog för lång tid, det vill säga mer än någon dag, kom de in, fräste, åt, fräste och gick ut igen och så fortsatte dagarna. Och så en dag gick Percy och åt innan han fräste. En annan dag såg inte Poppy att Noppa gömt sig i Poppys fluffiga päls medan hon åt och Noppa fick chansen att nosa runt – tills hon upptäcktes och alla fräsningars moderfräsning fick henne att förstå det opassande i tilltaget. Några gånger har storkatterna sovit inne ett par timmar. Några gånger har jag lyckats bjuda dem på så god mat att de inte hunnit bry sig om att fräsa åt Noppa för att de haft munnen full.

Och så i dag kom Percy in och var precis som innan Noppa igen. Han åt, massor, och kom sedan för att kräva uppmärksamhet genom att lägga sig på mina fötter. Där ligger han och så får jag klia honom på magen, lite till, och lite till, tills han helt utan förvarning och fortfarande spinnande sätter alla sina förtitolv sylvassa klor i min hand samtidigt som han lite lojt försöker gnaga upp min handled. Precis som han brukar. Kanske är det inte alldeles förenligt med sanningen att säga att Noppa är accepterad, men det går åtminstone åt det hållet. Och hos oss människor har hon verkligen funnit sin plats. Trevligare kattunge får man leta efter!