Vardagslivet

Flyttångesten

Så vi håller på att förbereda oss på att flytta (om någon vill köpa ett underbart färdigrenoverat hus på 109 kvm, 5 rok, hyggligt stor trädgård, 800 m till Helsingforståget – 30 min till centrum, 400 m till utebad och med härliga grannar till det klart överkomliga priset 295.000 är det bara höra av sig!). Det mesta är kul, även om det förstås är lätt ångest också. Ni vet, ”jiihuu vi ska äntligen få vårt gamla hus på landet” och ”shitshitshit vi klarar aldrig det här”. Så var det när vi lämnade bud, när vi bjöd hit mäklaren för att värdera vårt hus, när vi nu börjar packa lite saker, när vi planerar kommande renoveringar. Skräckblandad förtjusning liksom.

Men så i går ringde jag och bytte skola för vår son och anmälde dottern till det nya dagiset. Då först förstod jag vad flyttångest är. Visst, barnen tycker också att det ska bli kul, men det är ju ändå mitt och makens beslut – vår dröm. Och barnen trivs där de är nu, de drömmer inte om att flytta. Det är ett jättebra dagis som vi har gått på i totalt fem år nu, där Tilda har massor med vänner. Förskolan som ligger i anslutning till skolan har gett Vilho ett underbart första år och en lysande start i skolvärlden. Och så ska vi ändra på det. Plocka bort barnen därifrån. Börja om någon annanstans. Det var med en enorm klump i halsen jag sa ett glatt hejdå till nya rektorn och skrev ner datumet för ett introduktionsbesök. Mina små troll. Flyttbarn.

De är starka, mina ungar, det vet jag ju, men världen är stor och det där med rötter är svårt. Nu hoppas jag att de ska rota sig på nya stället, hitta lika bra vänner och sammanhang och varande där, och att vi ska kunna åka hit och hälsa på alla andra vänner också. Jag tror att det kommer att gå bra. Jag tror att de kommer att klara det här så fint som bara barn kan. Men tänk om jag har fel.

063

Vardagslivet

Ett inlägg om längtan

Kanske är det bara den sena våren, den här obehagligt starka längtan. Jag vet inte, men jag tror inte det. Den känns mer. Större. Som om den alltid har funnits där i bakgrunden men har tagit ett grepp om mig som jag inte lyckas skaka bort sedan vi såg ett stort, skruttigt hus på landet och för första gången på riktigt öppnade upp för längtan.

Visst när jag också drömmen om slott och frasande klänningar och soaréer. Och en gårdskyrka. Jag har alltid velat ha en gårdskyrka. Jag vill ha en fruktträdgård, ett groteskt stort jordgubbsland och en trädgård som aldrig blir full, som aldrig säger att jag planterat min sista klematis för det finns inte mer tillgänglig jordyta. Men när jag ser på mina små barn förstår jag att det jag längtar efter, det som nu håller på att äta upp mig, också består av något annat. Något som gör att jag under alla de år jag drömt har kunnat vakna upp och fortsätta mitt vanliga liv men som nu, när drömmen fått fäste i ett alldeles riktigt hus, förföljer mig även när jag är vaken. Det handlar om vad jag vill för mina barn, vad jag tycker är det Riktiga Livet.

Jag vill att mina barn vet att potatis kommer från en åker, inte från en påse. Jag vill att de förstår att mjölk inte är något som görs i affären, att alla de där frukterna inte växer i lådor utan på buskar och träd, att te inte naturligt kommer i småpåsar. Jag vill att barnen får med sig vetskapen om att det man sår kan man skörda, inte som något som gamla tanter säger till ungdomar som misslyckats, utan som ett faktum om världen och naturen. Jag önskar att mina barn ska växa upp och förstå betydelsen av att vårda, allt från sina läderskor till naturen och medmänniskorna.

För det som vi människor pysslar med nu, när vi låter samlandet gå fullkomligt överstyr och allt handlar om att konsumera (räddningen för Cypern och Europas ekonomi är att lära afrikanerna konsumera, sa de på radion igår), förbruka och konsumera mera – det funkar inte i längden. Folk i dag vet inte hur man använder nål och tråd och kan inte laga ens de enklaste av småhål utan kastar kläderna och köper nya. Barn vet inte vad kött är (och ingen vad vad för kött det är), ingen vet hur man tillagar rovor (utom möjligen finnarna i mitten av december) och alltför få vet hur man tillagar något annat än filé. Man räknar med att var femte kasse med mat som köps kommer att kastas. Svinnet är enormt för folk stirrar sig blinda på ett datum istället för att lita på lukt och smak. Att äta vegetarisk, som är bra för både människa och miljö, har fått så dåligt rykte att när en (1!) vegetarisk dag i veckan infördes på skolorna här i staden ställde sig eleverna på barrikaderna och krävde ”riktig” mat istället.

Samtidigt blir skillnaden mellan dem som bryr sig om djur och dem som tycker att djur hör hemma i skogen och skogen hör hemma i Ryssland allt större. I försök att skydda djuren menar många av de ”äkta” djurvännerna att barn inte ska ha djur. Som när jag ringde och ville köpa två kattungar som var utannonserade för 150 euro styck (vilket jag var villig att betala) och säljaren efter en halvtimmes intervju bestämde sig för att det var olämpligt att vi hade katt eftersom vi har barn. Barn kan råka göra illa katterna. Jo. Men katterna kan också fostra en förståelse för djur, för ett ansvar när man är större och starkare, hos barnen.

Av det här är min längtan byggd. Av att inte köra runt barnen på fem fotbollsträningar i veckan, utan sköta trädgården, huset och djuren tillsammans. Av att kunna ha mina katter ifred, ha potatisland och växthus och hönsgård. Av att kunna få visa barnen att när man investerar sin tid och kraft i att vårda vad man har runt sig så kan man leva på det – det är investeringar som ger något tillbaka.

Nu ska jag försöka skaka av mig den här längtan och fokusera på dagens uppgifter istället. Huset kommer vi knappast ha råd med ändå och längtan sliter sönder mig. En dag kanske den blir sann. Jag hoppas det.

Vardagslivet

Påskförberedelser

Barnen är ordentligt taggade inför påsk. Dels för att man får påskägg och för att det är spännande när deras lätt indoktrinerade historikermamma drar häxberättelser. Dels för att det är årets höjdpunkt när jag flippar över att den satans överdimensionerade haren som bor här i trakten knaprar i sig mina krokusar. Vartenda år.

”Mamma vi får påskägg av påskharen. Du får uppätna krokusar”. Jo. Tack. I år är skyddet för krokusarna det enda som gör att jag förlåter en halvmeter snö i trädgården i slutet av mars.

Men annars är det idel fjärilar i magen och påskgräsodling och kycklingar och fjädrar och ”mamma, är det inte vår snart?” (”jo, snart” – ”varför?”). I söndags, på Palmsöndagen, gick barnen påskkärring och samlade in så mycket godis att vi alla trodde att de blivit magsjuka på kvällen. Och så har vi ätit våfflor. Eller. Somliga använde våfflorna mer som en tallrik för att få i sig glass. Så färgade vi saker gula genom att koka dem i lite vatten med gurkmeja, till barnens stora förtjusning. Och vi har njutit av solen. Härrimingud så vi har njutit av solen, från att det är ljust när man vaknar på morgonen till de sprakande solnedgångarna på kvällen.

001 008 022 034 037 040 053 056 065

Vardagslivet

Två bra anledningar att ha på sig solglasögon

Utan inbördes ordning.

1: Det är jävligt ljust ute.

2: Ungarnas nyagamla hobby går ut på att samla pinnar som man som moder förväntas beundra och begapa.

Vardagslivet

Men mamma-skyldigheterna är liksom det enda som står i vägen

VAB-dag/artikeldeadline-dag.

Jag: När jag blir stor ska jag bli en björn.
Vilho (rullar med ögonen): Mäh.
Jag: Jag skulle bli en skitbra björn. Först skulle jag ba’ äta hur mycket som helst. Hela tiden. Nomnomnom.
Tilda (försöker rulla med ögonen): Mä-äh.
Jag: Och sen när jag ätit lite mer än vad jag egentligen orkar, då ska jag gå i ide och sova. Hela. Förbaskade. Vintern. Och om någon försöker komma och väcka mig ska jag bita dom i huvudet.
Tilda: Näe mamma! Det går ju inte! Vem ska då sköta om oss?

Vardagslivet

Det här med att vara rädd och att åka snabbt

I går var vi för första gången den här vintern och åkte skridskor (på annat ställe än ute på den isiga gården) och barnen älskar det! Med snoret rinnande över röda kinder staplar de fram på skridskorna och skriker förtjust ”titta mamma vad jag kan åka FOOOORT” och jag tittar och låtsas förfasas över hastigheterna och barnen har så fasansfullt roligt att blåa knän och mörbultad svanskota inte gör något alls. Vid mitt barndomshem hade vi under min uppväxt en prima skridskoplan kallad Plan. Där lärde Johan, som var mycket äldre och mycket bättre och som jag betraktade som skridskokungen, mig allt om att åka skridskor. Med en ängels tålamod drog han mig runt, runt på Plan medan jag höll i andra änden av hans hockeyklubba. Och uppe på Plan lekte alla ungar Under hökens vingar kom, vi åkte i kapp, vi körde runt med målen, vi hade som sport att köra så hårt mot planket att vi gjorde volter över det – med skridskorna käckt snurrande. När det var dags att åka hem, åkte vi på skridskorna nedför backen till huset. Tjong in i staket och så var man framme. Det var härliga vintrar!

I går var det barnen som åkte snabbast, och så här mellan mig och er – det var inga jättefarter direkt. En gång i tiden var jag rätt duktig på att åka skridskor. Inget isprinsesse-ämne direkt, men helt ok. Visst var det länge sedan jag åkte aktivt, så det är förstås förståeligt att det inte går riktigt lika bra som förut, men det stora problemet är något helt annat. Jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Och när jag står där på mina skridskor och ser barnen älska åkningen med samma passion som jag gjorde en gång i tiden undrar jag hur i hela världen det blev så här. När blev jag så här rädd?

För det är inte bara åka skridskor jag är rädd för. Det samma gäller pulkaåkning, cykling, skateboarding, skidåkning, ridning. Typ allt. Någonstans har jag blivit vuxen och lärt mig att komma ihåg hur det känns att slå svanskotan i isen, falla av hästen, ramla på cykeln och skrapa upp knäna. Jag kommer ihåg alla de sakerna bättre än det där pirret i magen man får när man klarar det. Någonstans har jag lärt mig själv att glömma hur det känns när man helhjärtat hänger sig åt något med en viss smärtpotential och vet att det kommer att vara så roligt att det är värt det.

Så den här vintern ska jag åka skridskor ofta. Och riktigt, riktigt snabbt.

Vardagslivet

Den där sticksiga filten som ingen någonsin vill ha…

… den håller barnen för tillfället på att riva ner himlarna över eftersom en hade den, den andre tog den och ingen av dem kan tänka sig att något annat skulle vara viktigare än få ha just den filten just nu.

Vardagslivet

Nyårslöften

Jag är emot nyårslöften. Det är inte något personligt. Det är en princip. Men i år tänker jag ändå ge mig själv ett nyårslöfte, annat än mina traditionella ”röka mindre” och ”svära mer” – där det första är betydligt lättare än det andra eftersom jag aldrig rökt i hela mitt liv men svär så att sjörövare vill tillbe mig som Mästarinnan över Det Förkastliga Språket redan innan.

För igår, när Tilda satt vid köksbordet och mumsade i sig morotsmuffins jag bakade innan jag kommit ur morgonrocken, konstaterade hon glatt att jag var som en piga. Det lilla stråk av glädje jag kände inför att hon är bekant med ord som är relevanta begrepp inom historieforskningen dog en effektiv död när Vilho slumpade ner för trappan, satte sig på stolen, tittade på mackan jag gjort i ordning för honom (!) att ta med sig upp för att äta (!!) framför dataspelet han höll på med (!!!) och förkunnade att det var ju himla konstigt att det här på hans tallrik låg en macka med bara skinka när han hade beställt skinka och ost.

Så, mina nyårslöften i år:

1: Röka mindre.
2: Svära mer.
3: Se till att barnen förstår skillnaden på en mamma och en piga på ett djupare plan än det strikt teoretiska.