Vardagslivet

Att ha en städerska (och barn och katter)

Som den trogna läsaren vet har vi städerska. Det tog mig väldigt lång tid att acceptera det och sluta känna att jag måste städa huset innan städerskan kommer, eller skämmas för att hon är här. För det är ju så med kvinnojobb att vi kvinnor förväntas både vara bra på dem och kunna utföra dem vid sidan av allt annat. Kvinnojobb som sådana klassas som  okvalificerade och enkla vilket innebär att det är ett nederlag när man behöver outsourcar dem.

Samtidigt så betraktas de som arbetar med kvinnojobben på något vis som liksom utsatta. De har inte själva valt sin karriär. Gillar de vad de gör är det en hobby, gillar de inte vad de gör är de underst i hierarkin. Och visst ligger det en hel del i att kvinnojobb klassas som sämre (se bara på löneutvecklingen och möjligheten till vidareutbildning) än det typiskt manliga, men vi ska vara väldigt försiktiga med sådana generaliseringar.

Man berövar nämligen samtidigt kvinnor yrkesstolthet och förtroendet att kunna göra egna val. Vår städfirma skapades av och drivs av en synnerligen kompetent och driftig kvinna. Hon (och hennes anställda) är helt galet mycket bättre på att städa än vad jag är. Genom att outsourca vad jag inte hinner och någon annan dessutom gör bättre försöker jag inte alls upprätthålla hierarkier utan ge driftiga kvinnor arbetsmöjligheter och mig själv mer tid att sköta min egen karriär. Många kvinnor vinner på det.

En sak jag var lite orolig över är att mina barn skulle växa upp i tron om att någon annan plockar undan deras skit. Så har det dock inte blivit. Inte ens lite. Tvärtom snarast. Nedan finns en bild på dotterns rum i skrivande stund. För att städerskan ska kunna göra sitt jobb (vilket inte sträcker sig bortom att dammsuga och tvätta golv) måste barnen städa. Av respekt för andra människor, måste barnen plocka undan efter sig. De förstår konceptet betydligt bättre än vad de rent krasst är bra på att hålla ordning, ska väl tilläggas, men det funkar ändå. Det att kvällen innan städerskan kommer måste allt ha röjts undan.

Dessutom kör vi en omgång av Bohemen Maggies lek Hitta katten. Rätt svar får ni ikväll!

Detta är alltså dagen efter att städerskan gjort skinande rent. Men ni ser det, va? Att golvet blänker där det skymtar bland klädhögarna?

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis

Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.

Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.

Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.

Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?

1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.

Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.

Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.

Från typ år 2009. Det roligaste som fanns då var att köra gåkärra, respektive sitta i gåkärran. Jag var inte särskilt förtjust i någon av de grejerna, men folk är ju olika liksom.
Vardagslivet

Tildas logik del 10

Jag kommer för att hämta från skolan. Tilda sitter på eftis och jobbar med matteläxan:

Läraren: Tänk så här, du har två godisbitar och så ger Vilho dig en till.
Tilda: Eh. Nej. Det skulle han aldrig göra.

Varför måste man ta helt orealistiska exempel va?

IMG_3914

Vardagslivet

När man är i svampskogen med barnen

”Här är som en stig, mamma!” hojtar barnet glatt och piper iväg som en speedad vessla.

20150916-154512.jpg

20150916-154528.jpg

20150916-154520.jpg

Vi måste nog ta ett allvarligt snack om vad begreppet ”stig” egentligen innebär tror jag.

Vardagslivet

Att renovera en gammal kökssoffa

Det ska väl sägas så har direkt från början att jag inte har en aning om hur man egentligen bör renovera gamla kökssoffor. Det hindrade mig förstås inte från att ge mig på det ändå. Som ni som hängt här ett tag vet hittade vi ju en gammal soffa uppe på vinden. Den saknar fortfarande ett av stödbenen fram (vilket inte stör användningen) och den bakre dekorationskanten men vi har haft den på verandan ett tag. Eftersom den gröna, smutsiga färgen inte kändes direkt inspirerande slipade jag soffan lätt (inte skrapade alltså, för orka skrapa färg) och målade den vit med vanlig möbelfärg. Av gamla brädor från tidigare renoveringar snickrade jag ett enkelt lock (för det saknades också) och en gammal madrass klädd med en trasmatta blev sittdyna. Soffan passar numer perfekt in i köket och äntligen får jag min make att sitta kvar vid bordet lite längre på helgmorgnarna. Eller, tja, ”sitta” är val kanske inte rätt ord, men det duger åt mig!

IMG_3720 IMG_3722 IMG_3727 IMG_3730

Undersidan. Inte direkt moderna verktyg.IMG_3731 IMG_3877 IMG_3878 IMG_3892 IMG_3914 IMG_3937 IMG_3942 IMG_3947 IMG_3950

Vardagslivet

Schizofrent i Sverige

Ursäkta den totala bloggtystnaden, men vi åkte till Sverige för att hämta hem våra kids. Rasputin anade oråd och försökte komma med. Maken försökte packa med sig en tupp istället.
20150809-191616.jpg

Det nästan första vi gjorde i Sverige var att äta tårta. Redan innan vi hämtade barnen. Prioriteringar, ni vet. Vi har dem på rätt ställe. Jag gillar Finland massor, men tårta är inte finländarnas grej och man har ju ett visst uppdämt behov när man återvänder.

20150809-191628.jpg

Och efter att vi hämtat barnen åkte vi till min lilla hemstad, Skänninge, för att tillsammans med hundratusentals andra gå på den stora marknaden. Första gången jag var på Marken var jag inte ens ett år gammal och det första året som jag missade var året jag fyllde 18. För barnen var det första året som de var medvetna om det stora och häftiga med Marken. Och som de njöt! De älskade dofter, att trängas med folk, att göra fynd av halvdant krimskrams – precis som jag gjorde när jag var barn. Vi avslutade Marken, så trötta att vi knappt orkade gå, med att stanna till på middag i mitt föräldrahem och barnen sprang igenom samma portar, över samma gräsmatta, runt samma hörn som jag själv en gång sprungit.

Det är himla schizofrent att se sina barn på de där ställena man själv älskade i den åldern. Hur lite som egentligen har förändrats, på samma gång som det är ett helt nytt liv. När jag går på Skänninges gamla gator blir det så uppenbart hur den staden har skapat mig. Den är fylld till bredden med historia och jag blir aldrig mätt på den. Som Follingegatan, där husen förvisso behöver målas om, men som jag har med i mina forskningskällor från 1300-talet när folk säljer och köper hus där. Dessutom är staden fortfarande förkrossande vacker, med Skenaån som rinner rakt igenom, idel fält runt omkring och manshöga stockrosor i kullerstenarna i gamla stan. En livslång förälskelse, helt enkelt.

20150809-191658.jpg

20150809-191709.jpg

20150809-191731.jpg

20150809-191751.jpg

20150809-191809.jpg

Ja, och så har jag ju fyllt 25 år igen. Firad med skönsång och tårta, och kramar och teckningar i vanlig ordning.

20150809-191840.jpg

Vardagslivet

Ensamflygande barn

I går morse, okristligt tidigt, skickade vi barnen med enkelbiljett på ett flyg till Sverige. I något skede ska vi åka efter och hämta hem dem igen, men tills dess lär det bli en hel del äta glass till kvällsmat framför TVn och emellanåt tala med varandra utan att någon skriker på oss för mig och maken. Rätt najs.

Och jag får ibland oroliga frågor om ifall det inte är nervöst att låta barnen flyga själv. Det hade det kanske varit om de flög planet själva, förvisso, men som det är nu: nej, det är inte nervöst alls. Eller alltså. Jag är alltid nervös när barnen är någonstans utan mig av den enkla anledningen att jag är livrädd att något händer dem och jag blir kvar att leva utan dem, men det är inte direkt något man kan bygga upp sin tillvaro kring. Barnen sköter sig dessutom garanterat tusen gånger bättre på flyget när jag inte är med. Lite på samma sätt som jag och maken sköter oss tusen gånger sämre när barnen inte är med.

20150731-120951.jpgKlockan 5 for det här barnet som en trumpetraket ur sin säng och satt ungefär 0,28 sekunder senare fullt påklädd vid dörren. Riktigt så gjorde inte jag.

20150731-120957.jpgDet här barnet hade sovit knappt tre timmar, men var förutseende nog att ta med sina pennor och en målarbok.

20150731-121004.jpgSmå, stora barn. Osannolikt matchande färger när de själva fått välja.

Vardagslivet

Solnedgång och pulkaåkning

Det finns tillräckligt med perfekt frusen snö på fälten för att göra åkern nere i dalen till en förstklassig pulkabacke. I solens sista strålar susade barnen betydligt snabbare än vad deras ömma moder kände sig bekväm med nedför backen. Härlig dag!

20150215-221734.jpg

20150215-221745.jpg

20150215-221751.jpg

20150215-221805.jpg

 

Vardagslivet

Man måste ha lite positiv attityd när man utvärderar fisksoppa

Tillsammans åt barnen allt i fisksoppan. Den ena åt potatisen, oliverna och saltgurkan. Den andra åt laxen, palsternackan och spadet. Ja, och morötterna åt förstås ingen av dem. Det är ju sånt man har kaniner till gubevars.

Men riktigt lyckat, om jag får säga det själv!