Ni vet när man fylls av den där känslan av ren kärlek till sitt barn, man tar det i famnen, kramar och förklarar att barnet är det viktigaste man har. Man stryker det sakta över håret, drar in den ljuva doften av sitt barn och så lägger man försiktig ned sin utmattade älskling på kudden och drar upp täcket. Man böjer sig ner och pussar godnatt, vänder lite på huvudet för att barnet ska få avsluta nattningsritualen med den där ljuvliga lilla pussen man får som belöning för att man orkat med en dag till. Och så får ungen för sig att slicka en rakt över ögat.
Etikett: Barnen
Modebloggen
Jag har varit trendig en gång. Det var när jag var gravid med Vilho ungefär samtidigt som alla kändisar började föröka sig. Tilda är däremot väldigt mycket mer mån om att vara så trendig som en treåring kan vara, varje dag. Medan jag åkte osminkad och oborstad i smutsiga kläder till IKEA tjöt Tilda ett riktigt flickigt tjut när vi svängde in på parkeringen och konstaterade förskräckt att hon glömde ta på ”mela mink”.
På kvällen lekte hon pimp my pony. Alla mina försök att övertyga henne om det omöjliga i att få på ponnyhästarna de papperskläder som var gjorda för små pappersdockor blev nedskjutna på nolltid. En hel del tejp och några seriöst pimpade ponies senare är det här en trendig modeblogg.
Dagens finska del 4
Scen: Jag och sonen sitter på soffan och läser. Dottern och grannflickan leker så vilda lekar på övervåningen att de är på väg ner rakt genom golvet. Ungefär en miljon leksaker är i bruk, och eftersom det inte är nog skakas huset av bullret från när ytterligare en låda med leksaker töms på den kvadratcentimeter golv som är ledig.
Normalt pratar jag alltid svenska med mina barn, men eftersom grannflickan inte förstår svenska så bra, och jag inser vidden av att göra mig förstådd väljer jag ugriskan:
Mamman: Kaikki se mitä te (och här blir jag osäker på hur man böjer verbet ”stökar till”) eh sotku(bra start, betyder stök)tt(finfin fortsättning, är man osäker är dubbla konsonanter ett säkert kort)ee(och dubbla vokaler)tte(ändelsen för de mesta i tredje person plural) te eh (misströstar så smått) siivotatte (nästan i närheten!).
Sonen: *vrider sig av skratt*
Mamman: *tittar förebrående på sonen*
Sonen: Du sa ”sotkutteette”.
Mamman: Mmmm… Jag gjorde nog det.
Sonen: Det heter ”sotkee”.
Mamman svarar: Oj, tack! Vad bra! Nu vet jag det!
Mamman tänker: Besserwisser.
Pepparkaksbak
De första pepparkakorna för den här julen har både bakats och ätits. Många hyllar den där tiden när barnen är riktigt små och mest ligger och gurglar för att bebisar på något vis är gulliga. Visst, men det är svårt att få dem att trycka ut pepparkaksgrisar med samma finess som en treåring, eller att kavla ut svårmanövrerad deg med samma dedikation som en femåring.
Katterna har varit hos veterinären
Det var tid att få kattungarna (som inte är så mycket ungar längre) kastrerade och steriliserade och således bar det av till veterinären. Barnen, som inte fick följa med men som visste att kattungarna skulle dit, var otroligt frågvisa och ville absolut veta vad kattungarna skulle göra där. Jag ville helst undvika att behöva förklara varför man vill skära i katter för att undvika att de ska göra fler små underbara kattungar, och därmed öppna Pandoras ask med barnafrågor om allt från hur kattungar blir till, till varför Poppy inte ska få bli mamma, alltmedan min käre make i kastrationsångest vägrar befatta sig med hela situationen.
Nä, jag kom på någonting så överjävligt smart att jag nästan förbluffade mig själv. Jag likställde kattungarnas besök hos veterinären med barnens besök på rådgivningen (motsvarande svenska BVC), och sa att veterinären skulle väga och mäta dem, och kolla så att katterna växte ordentligt och var duktiga katter.
Sen kom Poppy hem så här.
Ska vi säga som så, att barnen nog knappast kommer att följa med frivilligt till rådgivningen nästa gång.
Snö
Fem sakta dalande sketna snöflingor är allt som krävs för att två barn extatiskt ska dansa med varandra under det att de jublar ”hurra, det snöar”. Sådan positiv projicering skulle säkert flera må bra av att behärska.
Nejnejnejnejnejnej
Man ska sätta sig i skönaste fåtöljen. Och så ba. Nej.
Så tuktas en emo
Långt innan Tilda hade ett språk hade hon egna små sånger hon skrålade för full hals. Efter hand som språket har utvecklats har sångerna fått tydligare text, och dagens konsert bjöd på ett helt nytt tema.
Ja vill sunga
med min kungeeeeel
och han sungel med meeeeej
men de gål inte
föl han äl DÖÖÖÖÖÖÖD
och då kom falmoln
men hon äl också DÖÖÖÖÖÖD
och ja va däl helt säääälv
En liten emo, minsann.
Mångkultur eller tvångkultur
På dagens Signerat skriver Erik Helmerson om bekymren med hur man ska fira religiösa högtider i skolan i Sverige, med tanke på stundande advent. För många i Finland känns liknande besvär säkert väldigt avlägset. Mina egna barn som går på ett kommunalt dagis har utan min vetskap fått gå på påskgudstjänst trots att varken jag eller min man är kristna. När jag påpekade för personalen att jag inte ville att mina barn deltog i gudstjänster fick jag förvånade miner och ”oj då, vi har aldrig hört om att någon inte skulle vilja vara med”. Här i Finland rör debatten snarast huruvida man ska be bordsbön i skolan än om man får fira advent eller ej.
Jag antar att en stor del av skillnaden i inställning ligger i Sveriges betydligt mer utbredda mångkultur. Visst, det finns många i Finland också som skriker om att mångkulturen är ett problem och att det finns för många invandrare men statistiskt sett är Finland ett synnerligen homogent land. En av de sakerna som invandrarkritiska finska röster ofta hänger upp sig på är att man inte vill bli som Sverige. Det mångkulturella land jag älskar just för dess färger blir ett skällsord och ett exempel på hur illa det går när man öppnar sina dörrar.
Gissa om debatten om adventsfirande kommer att ge dem vatten på kvarnen.
När mina barn, som är tre och fem år gamla, följde med på påskgudstjänst blev jag heligt förbannad. Det är inte så enkelt som icke-kristen förälder att förklara hela den där korsfästelsegrejen för två små barn. ”Synd” är i deras värld en vardaglig klagan i stil med ”synd att det regnar”, inte ett medfött arv från Adam och Eva. Men man måste skilja på gudstjänst och kulturell ceremoni. Jag kan inte komma på en enda svensk eller finsk högtid som inte under århundradens gång har anpassats till kulturen i så hög grad att den rent religiöst kristna spillra som finns kvar är försumbar om man inte väljer att lyfta fram den. I vår familj firas både påsk och jul, men utan Jesus och med vår kultur. Det går riktigt bra att vid advent tända ljus, äta gott, tänka på sina nära och kära och vänta på julafton och tomtens ankomst. Verkligen, är det fortfarande någon som tror att julklappar, julgran, tomtar eller lussekatter är religiösa attribut?
Men allt är ju vad man gör det till. I min hemstad firades alltid alla avslutningar i kyrkan (en underbar byggnad från 1300-talet), men det får man inte längre eftersom vissa kan ta illa vid (trots att kyrkan är den enda byggnaden tillräckligt stor för liknande ändamål). Det känns helt bisarrt. Man trippar som små tomtar kring julegröten för att undvika problem, men skapar sig istället desto större. Om vi för ett ögonblick ponerar att den kristna versionen av verkligheten är sann är det knappast farligt att gå in i kyrkan, utan snarare gynnsamt för alla oss som inte tagit till oss Guds ord och annars med största sannolikhet lär brinna i helvetet när den dagen kommer. Om det är så att Gud inte finns är det väl skit samma, och allt som har hänt är att vi små människor gjort en höna av en fjäder. När ska vi svenskar lära oss att alla inte kan få medalj, saft och bulle alla gånger? När ska vi lära oss att den mångkultur så många av oss hyllar blir en tvångkultur när allas behov ska tas i beaktande in absurdum?
Att jag inte vill att mina barn går på gudstjänst betyder inte att de inte får vara med i allt annat firande. Grejen är att jag inte vill att någon predikar för mina barn, oavsett om det gäller Gud, växthuseffekten eller nya tuffa leksaker. Vi går ofta i kyrkan (enligt barnens egna önskemål ska vi härnäst besöka Uspenskijkatedralen) för att det är magnifika byggnader, fulla med kultur och vittnen till århundraden av mänskliga upplevelser. Ofta tänder vi ett ljus för vår familj i Sverige, för att vi tänker på dem och saknar dem. Alla ritualer – sådd, skörd, tända ljus, äta mat – kan ges en religiös dimension men det måste ligga i varje människas eget hjärta att tro eller inte. Så jag ber en stilla bön; offra inte adventsfirandet på mångkulturens altare, för de enda som gynnas av det är mångkulturens motståndare.
Bollhavets eviga dilemma
Efter en underbar helg med min storebror och hans familj anlände vi till Helsingfors i morse med Viking Line. Dottern ville förstås ligga i bollhavet all tid hon inte med tvång gjorde avbrott för mat och sömn, och att döma av antalet ungar i bollhavet var hon knappast den enda.
Men var i hela friden är alla läskunniga föräldrar? Reglerna för bollhavet är synnerligen synligt placerade, och dessutom tillgängliga på minst fyra språk så varför är det så svårt att följa dem? Svårt att läsa? Titta på någon av de överpedagogiska bildserierna om vad som gör den otäcka Viking-katten glad eller ledsen.
Jag inser att att många föräldrar fullkomligt skiter i vad deras ungar gör så länge de slipper titta på, och för alla barns säkerhet och trevnad är det beklagligt. Jag är förvisso helt för att ge barn eget ansvar och låta dem reda sig själva, men allt efter ålder och omständighet. En sjuåring på en båt uppfyller knappast något av de två kriterierna, särskilt inte om barnet också förväntas se efter syskon.
Sedan finns det de föräldrar som i god anda sitter vid kanten av bollhavet medan deras små älsklingar leker pirat, men ägnar betydligt mer tid åt sina telefoner eller vänner än åt att faktiskt uppmärksamma vad barnen gör. Poäng för att de försöker bry sig, men ögonen på bollen tack!
Desto fler föräldrar litar på att deras barn uppför sig ungefär likadant när mamma eller pappa tittar på som när de blir lämnade ensamma, och kan då med en uppsjö förmaningar lämna gullegrynet medan de uträttar några ärenden. Föräldrar bör veta att barn väldigt sällan beter sig likadant med som utan föräldrar. Min egen dotter är en av dem. Medan jag sitter och tittar på henne leker hon förvisso som en vilding, men med respekt för andra och för de regler som finns. När jag går för att titta till storebror som sitter och spelar spel hinner hon börja kasta bollar och klättra på väggarna. Hon vet vad som gäller, men som den treåring hon är kommer hon att testa om regler verkligen gäller när jag inte är där.
Den som spenderat lite tid vid bollhavet vet att det bara behövs att ett enda barn kastar bollar för att det ska bli bollkrig, och även om bollkastning kan vara både pedagogiskt och motoriskt utvecklande gynnar det ingen när leken ständigt måste avbrytas för att någon fått en boll i ansiktet. Står det att man inte får gå uppför rutschkanan ska man låta bli, inte för att ge vika för diktatoriska fasoner hos ondskefulla lekledare utan för den reella faran att den ungen som är på väg upp får en otäck flygtur med någon av de fem som står på kö för att komma ner. Leksaker ska inte tas med i bollhavet. Hört talas om att leta efter en nål i en höstack? Försök med en Hello Kitty i ett bollhav.
Jag är en av de där föräldrarna som säger till även andras barn när det behövs. I dagens bisarrt individcentrerade samhälle är det långt ifrån självklart att uppmuntra även andra barn än sina egna att följa de gemensamma reglerna. Flera föräldrar tog hellre bort sina barn när bollarna började flyga än sa till dem som var orsaken. Signalen det skickar är förstås att man får göra som man vill, och det barn som uppför sig får flytta på sig. Visst, jag uppskattar verkligen inte att behöva leka barnvakt åt andras barn, men jag tänker mig att om det hade varit min dotter som kastade bollar medan jag var och tittade till sonen hade jag önskat att någon vänligt men bestämt sagt till henne också.
Vi föräldrar måste hålla ihop och lära barnen det livsviktiga samspelet som gör att alla kan njuta i både bokstavliga och metaforiska bollhav. Att hjälpas åt att hålla efter de barn som är i bollhavet – eller på lekplatsen – får inte ses som ett intrång på den gudagivna rätt föräldrar har att uppfostra sina egna barn utan som en säkerhet för allas våra guldklimpar.
Hit och dit och tillbaka igen 