Kulturkrockar · Vardagslivet

Vårkyrka på dagis

I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.

Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.

Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.

Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.

Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.

Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.

Godsaker

Nyttiga morotsmuffins

Ikväll lagade jag morotsmuffins som kvällsmål för barnen och provade att göra dem lite extra nyttiga. Sedan badade vi, tände en eld i öppna spisen och smaskade i oss morotsmuffins och drack mjölk. Mycket bättre kväll än så kan man inte få!

Vispa
2 ägg
0,5 dl rörsocker
2 tsk vaniljsocker
0,5 tsk kanel
0,5 tsk kardemumma

i en mixer så fluffigt och vitt som det går.

Tillsätt
1 skalad morot skuren i grova bitar

och kör en stund till. Tillsätt därefter
50 g smält bra smör
0,5 dl ekologisk turkyoghurt

och kör på låg hastighet en kort stund.

Blanda
3 dl grahamsmjöl
2 tsk bakpulver

i en annan bunke. Sätt mixern på långsam puls (den får alltså inte köras för fullt, då blir det stenar istället för muffins) och tillsätt mjölet i morotssmeten. Så fort smeten är jämn, häll den i sju muffinsformar och grädda ca 15 min i 200 grader. Muffinsarna är säkert godast varma. Men det blev inga kvar tillräckligt länge för att testa den teorin.

Vardagslivet

Snart åker vi!

Okristligt tidigt imorgon bitti tar vi vårt pick och pack och barn och åker till Danmark. Barnen har drömt om Legoland så länge att jag börjar bli rädd för att de bara kan bli besvikna när vi väl kommer dit.

Men vi hörs senare!

Vardagslivet

Det här med klematis

Jag älskar klematis. Även om jag förstås också är förtjust i Clematis medeltidspuben där det möjligen i min ungdoms dagar förekommit dans på borden och där jag vet inte hur många av mina vänner lyckats tutta eld på sina fjäderplymshattar talar jag nu så här när jag är äldre och visare och tycker att det där med att beskära rosenbuskarna är spänning nog för en fredagskväll om klematis växten.

Jag har tolv klematis i trädgården. Av dessa har nu alla utom en liten stackare jag fick från Mummi efter ett besök i Estland visat att de överlevt vintern. Även om det inte är särdeles vackert brukar jag skydda nedre delen av stammen på yngre klematis med en finessfullt tillklippt bit plastsäck. Trixet är att inte stänga till helt (som bekant är det inte så lätt att andas i plastsäckar, inte ens för blommor) och att inte sätta säcken helt inpå stammen. Då blir det skuggigt men varmt och plantorna växer så in i…

Klassisk trädgårdsdesign när den är som mest stilren.

Här är Piilu. Piilu planterades för två år sedan, blommade som bara den första året och kom inte alls förra året. I år, till min stora glädje, är den på väg tillbaka!


Ungarna och jag brukar gå runt och speja i landen varje dag.

Kommer morotsfröna (rätt svar: inte ännu)? Klarar sig klätterrosen (rätt svar: nngng prkl)? Hur ska det gå för den sista klematisen (rätt svar: återstår att se)? Ser man faktiskt bättre med sin handkikare (rätt svar: självklart)?

Vardagslivet

Det har skett en olycka på dagis

Igår när jag kom och hämtade barnen från dagis syntes det ganska snabbt att något var fel. Två riktigt skakiga dagistanter kommer och meddelar att det skett en olycka. Tilda tittar upp på mig med stora ögon. Tanterna förklarar att ett av dagisbarnen fått för sig att krypa under den där stora tunga gungan som är gjord för två och som någon intelligensbefriad kostym i Bryssel stämplat med ”EU-standardiserad säkerhet” trots att den har en metallram. Då gick det som det gick när ett barn får en tungt lastad metallgunga i huvudet.

– Hennes hår var rött! säger Tilda upprört. Tilda hade stått precis bredvid. Hon såg allt, och minns allt. För mig förklarar hon så gott hon kan vad som hände medan hon viftar med knubbiga små armar. Visar hur gungan slog flickan i huvudet, hur hon föll till marken. Tilda snubblar över orden när hon beskriver allt det röda.

Dagistanterna säger att flickan kommer att bli bra. De hade hämtat kallt omslag, försökt stoppa blödningen och så lugnt som möjligt med ett blödande barn i famnen och tiotals runtomkring väntat på ambulansen. En av dem stryker Tilda över håret och menar att Tilda nog fått en liten chock och säkert behöver prata.

Nu i efterhand vet jag inte varför det tog så lång tid innan jag tittade till Vilho. Kanske för att Tilda så uppenbart hade varit med om något väldigt obehagligt och att hennes behov av att behandla det liksom bubblade över. Men när jag tittar ner på Vilho ser jag att hans ansikte är stängt. På frågan hur det är med honom ler han tyst, men bara med läpparna – inte med ögonen. Var var Vilho när allt hände?

– På gungan. Plötsligt förstår jag mer och jag kramar honom länge. Han bubblar inte som Tilda gör. Allt han säger är:

– Jag försökte lyfta fötterna.

Vi ställer in besöket till simhallen och åker hem istället. Lagar barnens favoritmat, blandar läskeblask och sätter en citronskiva på glasets kant och så pratar vi. Om och om igen berättar Tilda, och allteftersom börjar Vilho skjuta in fler och fler detaljer han tycker Tilda missar. Till slut pratar de båda två. De beskriver hur flickan föll, hur blodet rann ut på marken, hur ambulansläkaren försökte lura dem att det säkert skulle krävas 160 stygn minst. På kvällen satt jag hos dem tills de somnade och på morgonen tog jag ledigt och åkte med barnen till simhallen för att ta igen det där besöket vi missade.

Efteråt åker vi till dagis och jag pratar med personalen om allt som hänt. Hur man kan veta att det inte är ens fel men ändå känna så och om vikten av att se det där barnet som blir tyst. Hur jag är glad över att personalen handlade snabbt och smart i en situation som måste varit chockartad även för de vuxna.

När jag kommer hem igen funderar jag över det där med att barnen lär sig saker från omgivningen. Rädslan för att barnen lär sig saker från omvärlden trots att det är saker man inte vill att de ska lära sig bär säkert alla föräldrar med sig. Mina barn har nu fått erfarenheter som jag önskar att jag kunde ha skyddat dem ifrån, som jag ser det som min skyldighet som förälder att skydda dem ifrån. Debatten har de senaste dagarna kretsat kring om man får säga till barnen att de är fina, eftersom en del tänker sig att barnen då kommer att fokusera på sitt utseende och känna sig fula. Tilda säger med eftertryck att hon inte vill dö. Det är liksom i en helt annan värld än hela debatten om komplimanger.

När jag vinkade av barnen på dagis kramade jag dem och sa att de är det finaste jag har i hela världen. Det ska jag säga till dem varje dag.

Vardagslivet

Födelsedagsmorgon med fyraåringar

När jag var liten älskade jag att bli väckt på födelsedagsmorgonen med tårta, sång och paket. Det var något magiskt med att ligga och lyssna på ljuden från föräldrar och syskon som försökte tassa så tyst att man inte skulle vakna till synes helt ovetande om att man varit vaken sedan de först började förbereda firandet.

Nu när man själv har små barn ligger magin i att för en enda gångs skull få slippa bli väckt på morgonen. När Tilda fyllde fyra på en lördag var tröskeln till att gå upp och väcka henne med tårta, sång och paket jävligt hög. Jag menar, finns det en chans att man får sova några minuter extra så tar man den. Så Tilda och Vilho fick vakna i egen takt och sedan firade vi i vår säng.


Tilda fick en CD-spelare med mikrofon till. Det tog henne i runda slängar tre minuter att komma på hur man ska göra rundgång med den ena micken och samtidigt blåsa in i den andra för att åstadkomma mesta möjliga oväsen.


Och så fick hon en sparkcykel som hon mycket högtidligt glidit runt på ute på gården.


Vilho hjälpte till. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun.


Folk säger att barn nu för tiden får för många paket.


Men jag tycker att så länge man inte tappar bort barnen bland paketen är det ganska lagom.

Godsaker · Vardagslivet

Tildas tårtfest

Så Tilda beställde en ofantlig mängd tårtor och delikatesser till sitt kalas. Jag bakade så mycket jag bara hann. Och om vi säger som så: det blev mer än vi orkade äta. Så fort jag hinner ska jag försöka lägga upp separata beskrivningar och recept. Min högt vördade älskade make bakade kycklingpaj och mozarellapaj. Och det är verkligen inte för inte som han kallas för pajkungen. Eller, det är väl egentligen bara jag som kallar honom pajkungen. Men, ni fattar. Sjukt gott.

Tilda, Vilho och deras kalaskompisar (Tildas ord) fick sedan uppmaningen att peka på vad de vill ha och att ta precis hur mycket de ville men att inte äta det de inte tyckte om. Och det åt tappert, de små liven.

Tilda ville ha tvåvåningstårta. Så jag gjorde många små.

Och så gjorde jag en stor. Lite för att se hur det funkade. Lite mer för att jag ville ha något att skriva hennes namn på. Tilda konstaterade förtjust att hon kan läsa nu när hon är fyra för hon såg minsann att det stod Tilda på hennes tårta. Bra så.

Självklart kunde vi inte ha kalas utan cupcakes. Det går bara inte för sig.

Jag kunde inte låta bli att laga macarons. De var tvärtemot vad jag trodde kanske de populäraste på hela kalaset. De är ganska bruna eftersom jag använde oskalad mandel, men i gengäld smakar de betydligt mer.

Som ni vet önskade sig Tilda en Barbie-som-prinsessa-tårta. I morse, ungefär sjutton tårtor och x antal timmar senare, kom hon fram till att hon nog ändå hellre ville ha en Barbie-som-sjöjungfru-tårta. Som den hjärtlösa moder jag är sa jag nej. Hon fick nöja sig med vårprinsessan. Och det gjorde hon också. Jag gjorde i ordning allt utom själva klänningen igår, och jag kan berätta att när Barbie med en plastpåse på huvudet stod nerstoppad i en tårta som var lätt överfull på röda jordgubbar vilka trängde ut mellan sockerkakelagren var det rätt mycket American Psyko över det hela. Det blev betydligt bättre utan plastpåse och med klänning.

Födelsedagsprinsessan var mycket nöjd!

Vardagslivet

Vår påsk och påskvår

På påskdagen var vi traditionsenligt hos barnens Farfar och firade påsk. Jag bakade en tårta på vit chokladmousse som inte bara blev misslyckad utan egentligen skulle kunna kvalificera som tortyrredskap. Vad som skulle vara en krämig mousse skar sig och förvandlades från ljuvlig tårtfyllning till stopp i vasken. Så jag bakade en tårta med mörk chokladmousse. Den blev egentligen inte heller så god. Som min högt vördade älskade make uttryckte det ”in the concept of adding a small amount of salt to chocolate to bring out the taste, emphasis is on the word ”small””. Men den gick att äta.

Barnen fick gå på skattjakt och åt sig halvt fördärvade på chokladägg. Precis som det ska vara.

Uttröttade barn vilar sig i väntan på att sockerfyllan ska kicka in.

Och solen sken på Farfars enorma balkong så att det blev riktigt sommarväder. Först var det en viss förvirring då solen lyste i ögonen.

Men på imponerande kort tid såg barnen sin chans att skylla på värmen för att få ta av sig kläderna.

Vardagslivet

Spök-genus

Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.

Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.

Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.

Vardagslivet

Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.

På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.

Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.