Vardagslivet

Att tala med en fyraåring

I bilen på väg till dagis och förskola.

Tilda: Mamma! Kom du ihåg han den där Robert?
Jag: Njae… Robert?
Tilda: Å så glömde han sin jacka å så fick vi ta den till posten och sicka den till honom.
Jag: Aha! Du menar Roooger!
Tilda: Just. Rooobert. Han va bra toki asså han ba inte titta sig omkling. Innan han åkte. Å sen ba. (slår ut med händerna) Ingen jacka!
Jag: Jo, det var lite tokigt när Roger glömde sin jacka.
Tilda: Supertokig den dä Robert.
Vilho (kan bara inte låta bli längre): Mäh han heter ROGER!!!
Tilda: Jo.
Vilho (drar en så djup suck att bilen riskerar att implodera)
Tilda: Robert.
Jag (för att rädda det lilla som finns kvar av Vilhos förstånd): Du Tilda. Han heter faktiskt Roger.
Tilda (med eftertryck): Jaa. Det gör han.
(oroväckande tystnad)
Tilda (studsar så mycket bältet tillåter): Det låter ju som rågbröd!

Vardagslivet

Barnlek

Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.

Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.

Vardagslivet

Små saker roar små barn

I kvällens godnattsaga, som handlade om en tågresa, läste jag flera gånger tåg-banaaaan istället för tågbanan vilket utlöste hysteriskt skratt.

Barnen tyckte också att det var roligt.

Vardagslivet

Förtroendet

I dag följde två kompisar med Vilho hem från förskolan. Förskoleläraren gav mig viktiga papper och frågade om jag kunde överlämna dem till kompisarnas föräldrar, eftersom det var jag som hämtade. Hade personalen på dagis hört det hade de skrattat åt förskolans godtrogenhet, för alla på dagis vet att att man inte ens ska ge mina barns viktiga lappar till mig. Faktum är att det är allmänt vedertaget att en lapp som getts till mig istället för till min man är att betrakta som förlorad – något min man nu efter de här åren har inpräntat i personalen.

Godtrogen personal: Jo, den där lappen om när barnen har lediga dagar, den skulle ha lämnats in i måndags…
Maken: Har ni gett den till Charlotte?
Godtrogen personal (hurtigt): Jodå! Hon fick den för tre veckor sedan.
Maken: Jaha. Det förklarar varför ingen har sett den sen dess.
Godtrogen personal (nedslaget): Men jag har sparat en kopia.

Och så i dag! I dag fick jag inte bara de egna barnens lappar utan andra barns viktiga lappar! Vilket förtroende! Vilken lycka!

Kuriosa: Det tog mig knappt fem minuter att slarva borta alla papper, och drygt dubbla tiden att hitta dem igen. Det är nytt rekord. Jag har aldrig hittat lappar så snabbt förr!

 

Vardagslivet

Jag har närt en kapitalist vid min barm

Julens leksakskataloger rasar in. Barnen fröjdas och sitter dagarna i ände och ringar in vad de vill ha, med oroväckande lite förståelse för den avgörande skillnaden mellan att ”önska sig” och ”beställa”.

Vilho: Asså ba så du vet mamma. Den här julen kommer bli helt MEGADYR för dig.

Vardagslivet

Barn säger så mycket

Fast att jag ibland skulle kunna sätta vänstra lilltån på att mina ungar inte lyssnar på ett ord jag säger tycks de snappa upp en hel del som de sedan, när jag minst anar det, använder på mig. Shit mina barn skickar tillbaka inkluderar men är inte begränsat till:

– Jag kommer när jag kommer!
– Behöver du verkligen köpa den där?
– Fuck.
– Ska jag behöva göra allt?
– Jag kan inte vänta hela dan!
– Föök.
– Du stökade ner. Du städar upp.
– What the.

Uppmärksamma små liv, de där barnen.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bokmässan – ett inlägg om föräldraskap

Förra helgen var vi på bokmässan i Helsingfors. För mig är det en av årets viktigaste händelser för (suprise, surprise) jag älskar böcker. Att strosa runt på mässan och lyssna på spännande föredrag och njuta av de enorma boktravarna är liksom himmelriket. Därför vill jag förstås också ta med barnen. Ge dem en bit av den fantastiska värld som en riktigt bra bok kan erbjuda. Följande fyra faktorer, som har varit viktiga för min upplevelse av tidigare bokmässor, får här symbolisera hur perspektiven på en riktigt lyckad tur till bokmässan förändras med föräldraskap, om vi bortser från att utflykten är två timmar lång med barn och tre dagar utan.

1: Böckernas läsvärde. Den enda bok som barnen blev riktigt exalterade över att vi skulle köpa var Tatu och Patus ”Det här är Finland”. Nu hade man ju kunnat tro att det vore för att deras ömma moder fostrat ett viss historieintresse hos barnen men nej. På ett ställe i boken säger en figur ”lågblöd” istället för rågbröd. Det är tydligen sådant som avgör en boks kvalité.

2: Valfriheten. Tilda fick välja helt själv vilken bok på hela mässan hon ville hon och jag lovade att köpa den till henne. Vad skulle jag inte ha gett för att någon skulle släppa in mig i en mässhall med typ miljoner böcker och säga att det inte fanns några gränser, att världen låg öppen för mina fötter, att allt var möjligt. Ungen valde en Monster High dagbok. Det är sånt som får mig att fundera på om vi alls är släkt med varandra.

3: Prioriteringarna. Akademiska bokhandeln hade 20% rabatt på allt. Vi hann inte dit för barnen behövde mat. Mat. När det är 20% rabatt på Akademiska bokhandeln! ‘Nuff said.

4: Fokuset. Det stånd barnen allra mest ville gå till låg inte alls inne på bokmässans område utan på matmässans och bestod av en buss jag tänker mig att den där clownen från It skulle ha om han körde buss. Bussen var full av vansinnigt dyr fudge och rätt snart visade det sig att barnen inte alls behövde mat, utan fudge. Vilket jag förstås kan respektera. De var så rusigt lyckliga när de fick plocka åt sig stora, ljuvliga fudgeblock att de utan problem borstade av sig mina måhända lätt sarkastiska kommentarer om ”lågblöd”.

Vardagslivet

Årets leksak

Det är med viss skepsis jag mottar nyheten att Monster High har utsetts till Årets leksak år 2012. Jodå. Tilda älskar Monster High. Men det är inte ett tecken på att det är en extraordinärt bra leksak utan på att Mattel har lyckats ungefär så bra i sin marknadsföring och branding som man kan förvänta sig av ett företag i den storleken. Hade själva leksaken – dockan med tillbehör – varit vad barnen faktiskt föll för hade just leksaken varit nog. Så är det inte. I jämförelse med märket Monster High är leksaken av sekundär betydelse för Monster High finns numer överallt; på kläder, pennor, block, nyckelringar. Allt. Vad Monster High är är alltså inte en leksak bättre än de andra, utan ett miljonbeloppsmaskineri av marknadsföring inriktat på den obehagligt starka konsumtionsgruppen unga flickor.

Och det är väl egentligen inte hela världen. Jorden och kommersen snurrar på. Men jag tänkte att vi kunde tipsa varandra om leksaker som inte har samma branding-potential men som vi och våra barn gillar ändå.

20121024-134450.jpg
Långsvansarna har tveklöst varit en hit. I Storbritannien, där jag köpte den första av dessa små, är det ett enormt brand, men här har de inte slagit igenom lika stort. Än(?). Barnen älskar dock alla gosedjur som kommer med någon sorts story och särskilt sådana som tjuvåker hem med mamman på flygplanet utan att mamman hade en aaaaning om att de satt där i väskan…

20121024-134511.jpg
En katt och en eller två pinnar med snören som en gång i tiden hade fjädrar. Många långa timmars vild underhållning.

20121024-134521.jpg
Det här är små klossar av potatisstärkelse som man fuktar lätt och därefter trycker ihop till kul mönster. Det roliga är att om man bara är försiktig med vattnet och låter skapelsen torka är de hyggligt hållbara att leka med sedan.

20121024-134532.jpg
Årets tveklöst största hit har varit de spelkulor jag köpte. Och om barnen någonsin tröttnar på att spela har jag en hel del krukor och vaser jag skulle vilja dekorera med vackra kulor… Rekommenderas varmt!

20121024-134540.jpg
Väskor. Båda barnen älskar väskor i alla former och storlekar, med hjul, med band, med dragkedjor, med lås. Väskor is da shit. Och vill vi snacka lyckad branding utan en verklig produkt måste Hello Kitty vara skolexemplet…

20121024-134546.jpg
Utklädningskläder är fortfarande populära och en gammal hatt och mina skor brukar räcka rätt långt. Just den här tingesten, en Panto-Mimo, fick barnen varsin av i julklapp. Det är ett stretchigt material som man kan se ut igenom när man väl krupit in och som kan användas till hur många kul monster som helst.

Så där. Där är några tips på saker som funkar hos oss. Ni då?

Kuriosa: Egentligen är jag mest förtjust i böcker och spel, och barnen är rätt sålda på det också, men fler sådana tips en annan dag!

Vardagslivet

Men när dagispersonalen ifrågasätter det kommer jag att låtsas som ingenting

Igår satt jag med ungarna och spelade Choco-spelet. Spelet kan förövrigt mycket varmt rekommenderas även för ganska små barn eftersom det är svårt att äta upp tärningen när den är i en sån där kupa och chokladplopparna är stora och gjorda av plast som klarar att någon slickar på dem. Hur som helst, spelet går ut på att man ska vända på chokladplopparna och enligt vad tärningen visar få rätt figur.

Jag (trycker på tärningen och försöker vara rolig på småbarnsnivå): Nähä, där var det en bajskorv.
Tilda (tittar på mig inte helt övertygad om att man får säga bajs eller om det är roligt): Va?
Jag (försöker låta övertygande): Där är ju en bajskorv. Titta (pekar). Äpple. Bajskorv.
Vilho (viftar med Besserwisser-fingret): Mamma vet du vad?! På finska heter det maapähkinä.
Jag: Jasså? Tänka sig.

Ok. Så jordnöt kanske är en mer korrekt översättning av maapähkinä. Men jag är övertygad om att min tolkning kommer att vinna ett visst gehör bland kidsen på dagis.

20121017-135141.jpg

Vardagslivet

Funderingar över livet, universum och allting

Vilho: Mamma, vem är det egentligen som är Guds mamma?

Tilda: Mamma, vad händer om man går ut när det är regnbåge? Finns det älvor då?

Maken: Look honey! They’ve started selling Lemon Curd icecream!