Etikettarkiv | Asså man ba hallå

Den självständige mannen

På väg hem ser jag en bil i diket längs vår lilla skogsväg. En man som ser lätt stressad ut står och tittar på bilen, som fortfarande är på. Jag stannar förstår, går ur och frågar hur det är.

Han: Bara bra!
Jag (inte alldeles övertygad): Ok…? Klarar du dig här eller?
Han: Jorå! (går halvvägs in på förarplatsen, varvar motorn och betraktar med en uppsyn av expertis snöjordslasket som förtjust sprutar ut alla håll medan bilen bestämt står kvar inklämd mellan två träd)
Jag: Får du hjälp någon stans? Har du ringt någon med traktor?
Han: Nej, men det ordnar sig ska du se. (trycker lite mer på gasen och får bilen i den vinkeln som bilar i actionfilmer har just innan hjälten hoppar ur och bilen faller ner i en ravin)
Jag: Jag ringer nu.
Han: (går runt bilen så långt det går innan skogen tar emot)
Jag: (ringer)
Han: Det verkar inte som att någon svarar.
Jag: Ingen fara, jag provar nästa!
Han: Men du alltså, jag klarar det här! (går runt bilen åt andra hållet tills skogen tar emot, kliver halvvägs in i bilen och upprepar proceduren gasa/stänka alltmedan bilen gräver sin egen grop lite djupare)
Jag: (går till en granne för direkt hjälp med att gräva och putta, ringer en annan granne för hjälp med att dra upp)
Han: Ingen fara alltså, jag har det nu! (har det inte)
Jag: Okej, men nu är hjälp i alla fall på väg.

10 minuter senare var bilen uppe, så när som på jordfyllda däck oskadd. Och det är ju lätt att göra sig rolig över mäns fullkomliga oförmåga att be om eller ens acceptera hjälp och det hade kanske inte varit hela världen om jag hade lyssnat på honom och hans försäkringar om hur mycket han minsann hade det för det värsta som hade kunnat hända var att fick gå hem igen och lämna bilen i diket. Men någonstans så är det så typiskt. Om en bil grundligt fastkörd i ett dike inte är fog nog att få hjälp, vad är det då? Det här med att män inte kan be om hjälp alltså. Man är inte mer manlig för att man kan bära hela världen på sina axlar.

”Min kritik av genusforskning får kritik av genusforskare” får kritik av genusforskare. Igen.

Erik skrev ett svar på mitt inlägg om ignorans. Det är långt. Och tradigt. Och framförallt så börjar det med att han ska ”passa på” att ”visa hur hennes påståenden i själva verket bekräftar mina”. Tjohopp. Det hans inlägg (del 3, förresten, och fler var på väg) handlade om var Anna Lindeborgs masteruppsats Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet som kom från Göteborgs universitet 2013. Det är med största sannolikhet Sveriges mest lästa masteruppsats. Om ni också vill läsa den finns den här!

Någonting säger mig att det inte är speciellt många av oss som de facto forskar inom genus som läser och kommenterar vad de skriver. Och att det finns goda anledningar att låta bli.

Jag vill dock ändå kommentera några saker direkt till Erik. Så här.

Jag menade att jag inte kunde se något fel i de utdrag ur den genusvetenskapliga masteruppsatsen du plockade sönder på Genusdebatten. Du skriver:

”Naturligtvis inte. Helt i linje med vad jag redan skrivit i granskingen [sic!] är det alla andras ”forskning” det är fel på. Aldrig genusvetares egen ”KRITIK / TEORI”. Därför finns det orsak att ställa frågan vad det skulle behöva stå i de utdrag jag gjorde för att genusforskare skulle anse det var fel på dem?”

Till exempel att ni sysslar med vetenskap, vilket var vad du från början var förbannad över. Du skrev nämligen så här i din dissekering:

”Här tar uppsatsen upp vår så kallade kunskapsförståelse. Vi pratar dock inte om kunskap – vi pratar om vetenskap. Annars kan man lika gärna prata om intagna på dårhus.”

Det hon som betraktare av er rörelse måste skriva om är en kunskapsförståelse, den kunskapsdiskurs ni rör er inom. Vilka kunskaper finns det i rörelsen? Vilka (relativa) sanningar baserar man sig på? Lindborgs uppgift är inte att avgöra vad som är vetenskap eller inte utan vad ni inom rörelsen har för kunskap. Jag vet inte om jag håller med om din jämförelse med intagna på dårhus, men frestande är det.

Jag försökte redan tidigare förklara vad diskursanalys går ut på, eftersom det uppenbarligen var ett glapp i den där kunskapsdiskursen. Men nu menar du att det är ”helt irrelevant” vad ”diskursanalytisk teori säger om sig själv”. Och Erik, det är det har jag menar med kunskapsförakt. Du kritiserar något som du inte förstår. Du kritiserar en masteruppsats baserad på diskursanalys utan att tycka att ens grundläggande förståelse för vad du kritiserar är relevant. Därefter ser du dig styrkt i ditt ”ursprungliga påstående” att ”dessa teorier varken är föremål för – eller resultat av – forskning.” Jag får väl bli den som pekar ut det uppenbara här: om du just har läst en masteruppsats med diskursanalys så är den både föremål för och resultat av forskning. Ju. Om du någon gång tycker att det inte längre känns helt irrelevant att förstå vad du talar om skulle du exempelvis kunna läsa boken Diskursanalys i praktiken (2007). Det är en bra start. Eller varför helt enkelt inte läsa någon av all den litteratur Lindeborg hänvisar till?

Sedan alla de här termerna du själv hittat på, jag har lite svårt för dem. Lite för att de saknar verklighetsförankring och lite för att den som inte delar er kunskapsdiskurs har en helt annan förståelse av ord som teori och kritik. Som din slapstick om när jag tror att jag beskrivit något som ”i själva verket visar sig vara kritik” (enligt din definition):

”Här låter Charlotte förstå att jag har fel eftersom dessa inte är (är skilda från) vetenskap. Vad de inte är skilda från (dvs vad de är) anges inte och det är av just den anledningen jag skiljer mellan forskning (säger vad saker är) och kritik (säger vad saker inte är).”

Du upplever inte själv att det blir svårt att diskutera forskning med… du vet… forskare, när du själv hittat på en definition av forskning? Det är ganska väl belagt inom det alla vi andra kallar för forskning att det är av stor betydelse också att visa hur det inte har varit. Hur tror du exempelvis naturvetenskapliga experiment går till? Hur tror du man falsifierar teorier?

Sedan kommer vi till vad som förmodligen är min favoritdel i en text skriven av en antigenusivrare: delen när du menar att jag ”struntar […] helt i bildning och ondgör” mig över ditt ”manliga kön istället”.

Vänta lite jag. Va? Eh?

”Inte nog med det: Vidare så verkar Charlotte ta för givet att jag skall bete mig i enlighet med kvinnligt genus. Dvs utgå från osäkerhet ställa frågor och bygga relationer. När jag istället utgår från manligt genus, dvs ger egna förslag, letar felaktigheter och försöker fixa saker gör hon det mest stereotypt kvinnliga som hon kan göra: Kritiserar mig för mina typiskt manliga egenskaper.”

Du som är så förtjust i forskning och källor och sånt kan säkert hänvisa mig till bra forskningslitteratur där jag kan få läsa mer om hur riktiga forskare har kommit fram till att dessa egenskaper hos vuxna människor är könsspecifika, eller hur? För just nu, om du absolut vill beteckna ditt beteende med föråldrade genusfördomar så låter det mer som att du är en gnällkärring än något sorts bildat, manligt ideal. Men nej. Så länge du inte använde ditt kön att skriva med är det inte ditt kön jag kritiserar.

Inte heller är min kritik att tolka som att ”genusforskare har en från början negativ inställning till det typiskt manliga”, om inte du, Erik, vill argumentera för att kunskapsförakt är en typiskt manlig egenskap. Är det så du menar?

Så kommer vi till klassikern med de dubbla måttstockarna, när jag gör en jämförelse med hur patienter självdiagnostiserar redan innan de kommer till läkaren. Du skriver så här:

”Och här har vi de dubbla måttstockarna igen för plötsligt är det frustrerande för genusfolket när människor säger emot läkare.”

Det här är inte dubbla måttstockar. Mitt intresse för genus har ingenting att göra med mitt förakt för folk som inte lyssnar på läkare när de kommer dit för sjukvård. Därefter tar du upp hur Lukas Romson menade att överläkaren i psykiatri David Eberhard knappast är specialist på könsbyten och att Eberhard inte frågat patienterna vad de ville. Jag känner inte Lukas Romson speciellt väl, men jag vågar ändå sätta en kroppsdel på att han inte är en av dem som googlat sig fram till info och därför kritiserar när Eberhard uttalar sig om könsbyten.  Självklart finns det ”genusfolk” som kritiserar läkare, självklart finns det läkare som på rätt forum borde få kritik och uppenbart var det inte en liknelse du förstod.

Och sedan det där med att du vill underkänna mitt resonemang för att det ”bygger på argumentationsfelet Appeal to authority”. Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. Du skulle kunna lära dig saker av mig. Jag skulle kunna förklara vad orden betyder. Men du tycker att det är irrelevant att förstå. Som det här, när du uppmanar mig att förklara vad teori är:

”Att bara hävda vad [sic!] jag påstår  om teori är fel bekräftar bara min uppdelning där genusforskningen ägnar sig åt kritik (säger vad saker inte är). Eftersom hon inte säger något om vad teori är så kan heller inga jämförelser göras.och [sic!] eventuell hänvisning till vad teori säger om sig själv innebär man [sic!] begår argumentationsfelet cirkelresonemang.

Ok, Erik. En teori är ett tankekomplex av en eller flera hypoteser som ligger till grund för hur forskningen ska gå vidare. Teorin kan sedan ändras allteftersom man upptäcker felaktigheter i den.  Är du nöjd med den, allmänt accepterade, förklaringen på vad teori är?

Och slutligen en kort notis till Ninni: Du vet att skattebetalarna inte vill att deras pengar ska gå till våra uppsatser. För det första är vi många som inte alls arbetar på skattefinansierade medel. De flesta av oss, faktiskt. Alla av oss betalar dessutom skatt. Vi ÄR skattebetalarna precis lika mycket som du är. Och det här med Anna Lindeborgs masteruppsats, jag kan förstå att det känns oerhört frustrerande att bli föremål för forskning men eftersom du nu samtidigt skriver att du vill öppet läsa genusvetenskap kan jag inte låta bli att fundera på varför i hela friden du inte tar chansen. Du ifrågasätter till exempel att Lindeborgs uppsats skrevs inom genusvetenskapen för att man där ”saknar optimal kompetens och rätta verktyg för syftet”. Så Ninni, VAD skulle kunna ligga under genusvetenskap? Eftersom du är noga med att påpeka att du inte kritiserar hela disciplinen, vad finns det kompetens och verktyg för inom genusvetenskapen?

En kort reflektion angående dagens barnprogram och barns språkutveckling

Efter att, fler gånger än vad någon egentligen skulle behöva utsättas för det, ha lagat mat till ljudet av tevens barnprogram kan jag konstatera att språket i serierna är uselt. Inte som i ”dialogen är en smula bristfällig”, utan som i ”jag kan på basis av dialogen inte ens avgöra vad programmet handlar om”. Vissa stora drag i handlingen sammanfattas av en märkligt formulerad mening här och en annan där, oftast av en berättarröst eller en sorts huvudperson. Resten av handlingen drivs av olika pålagda svoosch-och sviisch-ljud för att förmedla idén att berättelsen rör sig framåt när den egentligen fastnat i ett intellektuellt vakuum – allt ackompanjerat av en dialog bestående av fler stön och skrik än en dåligt dubbad porrfilm.

Och så förundras vi över varför språkkunskaperna rasar.

Asså man ba äääähhhh.

Den förutseende frun

Som ni vet var jag hela förra veckan i Stockholm. När man flyttar från Sverige till Finland förutsätter alla att man är från Stockholm, eller åtminstone känner staden utan och innan. Det framgick nog redan vid förra årets resa att så inte är fallet för min del, inte minst för att jag inte pratar deras språk. Den här gången gick det betydligt bättre att hitta från Riksarkivet till hotellet och tillbaka igen (den femton minuters promenaden från stationen till hotellet söndagsnatten blev dock drygt en timmas svettigt väsksläpande) så på så vid var det väldigt lyckat. Det tråkiga är att jag, när jag liksom har chansen att jobba ostört, satsar på att jobbajobbajobba och därför fortfarande inte hittar till något annat än just hotellet och Riksarkivet. Alla de vackert pyntade skyltfönster jag hastar förbi blir kvar som en rosig dröm, men jag hinner aldrig gå in och titta på något.

Därför var jag helt extatisk (klappa i händerna, studsa och dregla lyckligt sort of extatisk) när min brors fru tog med mig på en snabb men effektiv shoppingrunda ett par timmar innan båten hem skulle gå. På Lagerhaus mötte min högt vördade makes Mastercard en värdig motståndare. Härriguuuud, vad mycket fina saker! Dessutom går man in i samma koma som på IKEA när man hela tiden tänker att ”nämen den där kostar ju nästan ingenting” och helt bortser från att två plus två blir ungefär tre och först vid kassorna inser att den där konstiga känslan i högerarmen betyder att kundkorgens tyngd har stängt av all blodtillförsel till handen och att man måste knappa in koden med vänsterhanden. För första gången i mitt liv köpte jag något jag sett reklam för på en sån där sida i en vacker tidning där de samlar snygga prylar och som kallas för ”Julias Ljuvliga Val” istället för ”Reklam”. Tre turkosa plastbunkar med hällpip och mått. Som jag har drömt om dessa! Dessutom en matlåda och en vacker burk (matlådan är den mindre – om man nu vill vara PK) och några hundra muffinsformar. Bland annat.

Charlottes Chica Köp

Att förutse och motverka negativa reaktioner är en viktig egenskap i ett parförhållande. Eftersom jag visste att min älskade make skulle börja gruffa om att ”vi har ingenting annat i de färgerna” och ”de matchar inte vår stil” passade jag på att köpa en osthyvel och en diskborste i samma glada turkos.

Look! It’s a match! Mowahaha!

Vad jag älskar med långa utekvällar

Många tror att man sedan man nått en viss ålder inte längre kan ge sig ut och festa som förr. Många tror också att det där med att festa innebär att dricka en massa alkohol. Men så behöver det förstås inte vara.

I fredags firade vi en fin väns födelsedag genom att dansa hela natten. Om vi ska börja med att lyfta fram något negativt skulle det väl vara att det där som någon sa om att ungdomarna piggnar till på fredagarna och går i dvala igen på måndagen, medan de som är äldre istället går ner sig på fredagarna av en hård arbetsvecka och kvicknar till först på måndagen är helt sant och att jag tillhör den sistnämnda gruppen. Det är först idag jag på riktigt kan säga att jag återhämtat mig.
Men annars alltså. Att vara lite äldre har bara fördelar:

* när man är gift behöver man inte försöka upprätthålla några danshämningar för det har ingen som helst betydelse om grabbarna i baren inte tänder på när man virvlar runt med sina slattriga boobs en halvtakt efter.

* man kan skita högaktningsfullt i att ingen faktiskt gjort running man på tjugo år, för man har varit med länge nog för att veta att trender kommer tillbaka varefter man kan njuta av att man den här gången faktiskt var först.

* det finns inga anledningar att flirta till sig drinkar för man kan betala för dem själv.

* man uppskattar om man blir lite objektifierad för man är inte ute tillräckligt ofta för att se några större system.

* att hålla sig nykter och dansa till klockan tre är som att vara statist i en dokumentär om ungdomars parningsritualer där man på nära håll får se hur alkohol påverkar förståelsen av subtila hintar.

* det ger förvånansvärt mycket tillfredsställelse att inse att klockan är mycket, och viska till den där killen som spanat in en men som man ju vet har kastat alla sina sillar i fel båt att ”nämen du, det här var ju kul, men jag har lovat att ta med ungarna till parken i morrn, så hej då”.

* man slipper besväret med att ”hitta någon” eftersom man redan kom dit med de bästa typerna stället har att erbjuda och det hemma i sängen redan ligger en man.

Att äntligen hitta det man söker

Man kan leta förgäves hela livet utan att hitta det man söker, det där som känns rätt, som får det att pirra i magen. Ni vet, när man är borta så längtar man hem, inte för att det finns ett tvång utan för att man verkligen vill det. För att det känns som om nu när man äntligen har insett vad det var som saknades så är livet inte längre komplett utan och man undrar hur man någonsin klarat sig under alla de år man levt ovetande.

För helt plötsligt är världen ljusare, framtiden tryggare och varje dag lite mera värd. Man har något att se fram emot, något som väntar på en. Något man inte förstod hur mycket man behövde innan man provade.

Banoffee. Och mitt liv är komplett.