Historikerns historier

Olika kretsar

Så jag är redaktör för en antologi som nu är inne på den sista biten innan den ska i tryck. Det är på alla sätt och vis väldigt spännande och förhoppningsvis finns det snart en mycket vacker bok om Nådendals medeltida kloster att ge alla era vänner och er själva i julklapp.

Hur som helst.

En del av mig försöker anpassa mig till livet på andra sidan. Livet som doktor. Livet som skapare av historisk fakta snarare än bara konsument. Ibland känns det som om jag blivit ett par centimeter längre och lite mer säker på min position, men oftast så känns det som om någon snart kommer att inse att jag är fejk.

Ni förstår säkert känslan.

Att redigera den här boken är på alla sätt och vis learning by doing för mig. Jag har aldrig redigerat en antologi tidigare. Jag har aldrig givit ut något på förlag. Jag har aldrig förstått hur satans svårt det kan vara att hitta rätt bilder, i rätt format och att leta upp användarrättigheterna – bara en sån sak liksom. Det är en djungel av saker att lära sig.

Den andre redaktören är en mycket erfaren professor emeritus i Sverige, som jag aldrig träffat personligen men som jag pratar mer med än någon annan för tillfället. Det är en sanslös massa detaljer som ska bli rätt och han är noggrann (vilket ibland får mig att dunka huvudet i väggen för hur viktigt kan det vara egentligen, men oftast får mig att jubla för den här boken kommer att bli supersnygg). Och han har ett annat… kontaktnät än vad jag har.

Det finns till exempel en bild av ett sigill som jag skulle vilja använda till min artikel. För mig så började det som en galen idé. Fnissande inombords. Tänk om det vore möjligt att få tag på det där sigillet som nämns! Härriminguuuud så spännande det vore! Under tiden som jag läser igenom Riksarkivets anvisningar för användning av deras bildmaterial har han hört av sig till de ansvariga och fått sagda sigill framgrävt ur arkivens djup och fotat.

Så bad han mig att tänka ihop en bildbeskrivning. Det gjorde jag under mycket vånda, men han ville ha en beskrivning av sigillet i bildbeskrivningen också. Eftersom heraldik verkligen inte är min starka sida spenderade jag en inte oansenlig del av min dag med att lista ut vad det borde stå i en sigillbeskrivning. I Hausens gamla bok om medeltida finska sigill hittade jag en beskrivning:

”s : marghit : vibrudz : dott . I lutande sköld en ginbalkvis ställd växt med tregrenad rot och upptill tregrenad stjälk”

Meddelade också att Hausen själv föreslår att det möjligen skulle kunna vara en dåligt graverad lilja. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt stolt över mig själv. Doktor som jag är. Gräver fram sigillbeskrivningar LIKE A BAWS.

Relaterad bild

Strax efter fick jag ett svar. Professorn hade passat på att höra med riksheraldikern. Riksheraldikern meddelade att det var en lilja. En ovanlig variant. Fick ett nytt, fräscht förslag på sigillbeskrivning och bah ”ja, tack, låter bra”.

Riksheraldikern.

Vi rör oss liksom i lite olika kretsar.

Vardagslivet

Domherrarnas hämnd

Det började med att det låg en död domherre på trappen när jag vaknade. Den var av allt att döma planerad som en del av den buffé av kadaver som kattmamman Salama dukat upp under natten. Inte för att jag uppskattade mössen heller, men just domherren gjorde mig extra illa till mods.

Domherrar är ju så ovanliga. Man ser dem knappt nånsin. 

Så någon dag senare såg jag en domherre till, högst levande den här gången. Den satt i buskarna bredvid uppfarten. Jag blev väldigt glad. Den var rund och fluffig. Dagen efter var det fler. Säkert tre stycken. Några hanar och en hona. Dagen efter ytterligare några till.

I dag var det som en jävla Hitchcock-film av domherrar när jag kom ut. De flyger runt vårt hus i mängder. Säkert tio av dem flaxade förbi när jag gick till bilen. Jag ser fler domherrar när jag går ut med soporna än vad jag gjort under hela mitt tidigare liv.

Och jag börjar bli lite nervös. Är det så att vi har någonting i trädgården som väldigt mycket attraherar domherrar? Eller är de hemskt långsinta och ute efter hämnd? Och i så fall, vad är mina chanser att övertyga dem om att det var katten som var skyldig och att jag inte hade någonting med saken att göra?

Vardagslivet

Bättre tiga och… ja… vara tyst.

Jag kan inte jättemycket arabiska. Alltså, jag plockar väl upp ord här och där när någon pratar, men jag hänger inte med på sammanhang. Däremot så finns det en barnramsa som jag vid det här laget har hört tillräckligt många gånger för att känna igen, även om mitt uttal tydligt lämnar en del att önska, och någon kunde få för sig att jag hittat på en del av orden. Ni vet hur det var när man var liten och inte kunde engelska, men ändå sjöng engelska sånger? Så, ungefär.

Relaterad bild

Hur som helst.

Vi var på besök hos några bekanta och deras engelskakunskaper är väl just snäppet vassare än mina arabiska, så det blir ganska mycket sitta och lyssna för mig. Det var dock inte det som var problemet. Faktum är att om jag bara hade suttit och lyssnat så hade det inte funnits något problem.

Så eftersom Gabriel var med hade vi kört den där barnramsan ett antal gånger. Den handlar om hur man växer och blir större, större, och har rörelser till. Och när jag sitter där och lyssnar på en lång och invecklad diskussion som Anas hade med en av damerna där så hör jag plötsligt henne liksom börja den där ramsan. ”Växer”. Glatt fyller jag i resten av ramsan, med rörelser och hela alltet för jag kände mig helt plötsligt jävligt klipsk och det blev så där tyst som det kan bli när någon gör något oväntat som kan vara oväntat jävla smart.

Eller inte.

Anas lutar sig fram mot mig och viskar lite diskret att de hade talat om damens mamma, i Syrien, och hennes cancer.

Bildresultat för awkward gif

Ridå.

Historikerns historier · Vardagslivet

Multitasking akademikermamma

Jag har undervisning på universitetet – grundkursen i historia, som jag redan dragit i flera år. Det är fruktansvärt befriande för hjärnan att få tänka historia och läkande för själen att få undervisa vuxna typer. Även om det förstås också är dödsstressigt eftersom jag i princip är mammaledig på heltid, så gör det mig väldigt gott.

Natten har inte varit särskilt bra. Gabriel har vaknat upp flera gånger i timmen, gnällt, krånglat och snuttat utan att jag riktigt får kläm på vad som är fel. Det är andra natten i rad nu, och jag kröp ur sängen i morse med bara några få timmars sömn. Matade bebis, packade hans väska (ombyten, blöjor, mat, leksaker…), packade min väska (dator, laddare, frukost), klädde oss båda, sminkade mig och bytte blöja på honom. Fick oss båda till bilen i någorlunda god tid. Såg till min förtjusning att han somnade. Lyssnade på radio och tänkte att jag är helt satans bra som fixade det här.

När jag svänger av motorvägen för att lämna Gabriel hos några av Anas vänner i grannstaden för de timmar jag ska undervisa undrar jag ändå om jag har tillräckligt med tid och en kort sekund överväger jag att ringa och be att de ska komma ut och ta emot Gabriel. Så slipper jag leta parkering och krångla mig in liksom. Lite lyx. Gabriel sover. Jag är fortfarande on top of things.

Då inser jag att telefonen ligger hemma på laddning.

Jag kör vidare, lite mindre nöjd med mig själv och tänker att det inte är hela världen att jag måste parkera och gå in. Jag hinner.

Förutom att jag inte har portkoden med mig, för den finns i telefonen. Utan portkod kommer man inte in. Det går inte trycka någonstans och ringa, utan man ringer med koden.

Ingen fara! Jag ringer Anas och ber honom… Satan.

Ok. Jag skickar ett meddelande på Messenger och sä…. Saaaatan.

Ok, ok. Ingen panik! Jag har datorn med mig så jag kan öppna Facebook och INGEN SATANS INTERNETUPPKOPPLING.

Så där sitter jag i bilen, med Gabriel snusande i baksätet och kan inte komma in till barnvakten eller meddela dem att jag är där.

Alternativet hade varit att åka hem och ställa in föreläsningen med så taskig marginal att även en student som skulle ha bott granne med föreläsningssalen hade hunnit gå dit. Jag blåste därmed i rask (men säker och laglig) takt vidare in till stan och föreläste om medeltida städer och centralmakter till det glada ackompanjemanget av bebis. Delar av föreläsandet gjordes sittande på golvet, andra med små bebisnävar förtjust trummande i mitt ansikte. I något skede bet han mig i handen. Sedan slaskade han i sig banansmoothie, försökte äta några kablar och snodde ett par hörlurar från en student.

Jag var riktigt svettig när föreläsningen var över, men världens bästa bebis var världens bästa bebis. På fint humör. Rund och ljuvlig. Mycket upptagen.

Det gick, men jag hade inte direkt den där känslan av att jag rensat hjärnan när jag kom därifrån, för att uttrycka det milt. Skulle inte rekommendera. Nästa gång tar jag med mig telefonen och lämnar bebis hos barnvakten.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om varför jag inte kan ta Eberhard på allvar

Jag sitter och tragglar mig igenom David Eberhards nya bok, Det stora könsexperimentet. Det går sisådär, eftersom jag får raseriutbrott ungefär varannan sida och måste lägga ifrån mig boken, andas lugnt, klappa katterna, pussa bebisen och göra en till kopp kaffe innan jag kan fortsätta. På sida 13 når jag till vad som är kärnan i varför jag helt enkelt inte kan ta hans bok på allvar. Dels svänger han sig med synnerligen löst grundade historiska argument om hur det var på ”den grymma medeltiden” och sånt kan ju få vilken medeltidshistoriker som helst att bara eye roll out left och ge upp. Hans poäng där är i alla fall att vi i dag lever i ett mindre våldsamt samhälle för att både män och kvinnor har tagit oss i den riktningen, trots att vi är biologiskt olika.

Ta en liten stund och fundera över den slutsatsen.

Nämen, verkligen. Gör det.

Ok?

Ok.

Jag vet. Jag kände ingenting särskilt inför den slutsatsen heller. Även om den givetvis är förenklad och generaliserande så är den ju… i brist på ett bättre ord; självklar.

Men Eberhard fortsätter:

”I dagens genuscertifierade samhälle är det en beskrivning som känns rätt provocerande. Det tycks vara allt fler människor som istället menar att den enda vägen till sann jämställdhet är total likhet. Den offentliga diskussionen idag handlar väldigt mycket om strukturer och diffusa kulturella miljöfaktorer som man ser som orsaker till alla orättvisor mellan könen. Lösningen målas upp som att den enda vägen är att männen ska förstå sin patologiska del i hur detta uppkommit och därmed bättra sig. En raljant tolkning vore att säga att männen bara ska bli mer som kvinnorna.”

Bildresultat för eyeroll gif

Han tar alltså ett påstående som i princip alla skulle hålla med om och ställer upp det som om det vore något provocerande, något som man inte riktigt får säga. Sedan beskriver han vad den stora gruppen tyckare han just uppfunnit också tycker, hittar på en lösning som ingen har föreslagit och känner sig sedan nödd att göra en raljerande tolkning av sin egen tramsiga halmgubbe.

Man vet ju inte ens vad man ska börja med liksom. Om man vill vara seriös i jämställdhetsdebatten kan det ju löna sig att börja med att inte ha sina egenhändigt fabricerade raljerande tolkningar som utgångspunkt för fortsatta diskussioner.

Nej. Tanken att det är män och kvinnor tillsammans som gjort vårt samhälle mindre våldsamt är inte provocerande.

Nej. Ingen tycker att vägen till jämställdhet är total likhet, om man inte med likhet menar lika rättigheter. Hela poängen med genusmedvetenhet är ju för i hela helvete att uppmärksamma olikheter och låta alla vara sig själva.

Jo. Det ÄR strukturer och (inte alls diffusa) miljöfaktorer som ligger till grund för de orättvisor som finns kvar mellan könen. Forskning visar ju det gång på gång. Även om man skulle tänka sig att roten till något har en biologisk förklaring så duger inte det. Om vi låtsas att kvinnor väljer en viss sorts jobb för att de är biologiskt mer lämpade för den sortens jobb så är det fortfarande strukturer som gör att vi värderar de jobben lägre. Varför är det meriterande att ha gjort värnplikt, men inte att ha varit föräldraledig? Varför får en vaktmästare högre lön än en barnsköterska? Inte på grund av biologi i alla fall.

Njae. Män måste förstå sin del, precis som kvinnor måste förstå sin del och alla däremellan sin del. När det gäller vissa specifika saker, som mäns våld mot kvinnor (oho, don’t get me started kring alla felslut han gör kring det uttrycket…) måste män ta större ansvar för sin del. Forskning visar det också. Kvinnor gör förövrigt redan allt som står i deras makt för att inte bli utsatta för våld så atteh. Vi gör vår del redan.

Kaffe hörrni. Mer. Nu.

 

 

Nyhetsplock

Inte alla män. Den här gången heller.

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

Vardagslivet

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Vardagslivet

Barns känsla för sömn

Två timmar, en dag i veckan är det babyträff då man har en chans att få träffa andra föräldrar och andra bebisar. Gissa vilken tid på veckan min bebis sover som allra bäst?

Inte ens det mycket väl beprövade knepet att jag sätter mig ner med en kopp kaffe framför datorn, som normalt får honom att vakna omedelbart, tycks fungera. Lite samma tendens har det varit under hela förra veckan när han vaknat allra senast 6.30 på morgonen för att vi rent teoretiskt har kunnat sova hur länge som helst. I dag, när storasyster måste ha skjuts till skolan, då ligger lillgrisen och snusar så att inte ens väckarklockan stör.

Undrar varför det alltid fungerar så här med barn.

Vardagslivet

Skillnaden mellan de goda och de onda

I mitt flöde dök det just upp en bild från en finländsk debatt* (på finska, orka dela och översätta…) som mycket kort går ut på ett förslag att göra det enklare att säga upp folk. En man i sina bästa år försvarar det förslaget genom att påpeka, som om han talade till idioter, att det förstås bara handlar om att lättare kunna göra sig av med dem som inte är bra arbetare, de som är skadliga.

Samma tankesätt återkommer i en mängd olika debatter, inte minst om invandrare, men också om lärare, politiker, journalister. Det ska bli lättare att sortera bort det dåliga.

Grejen är ju bara att vad som är bra och vad som är dåligt nästan uteslutande handlar om perspektiv. Visst finns det någon sorts gräns vid vilken de flesta skulle säga att det vore hög tid för till exempel en lärare att göra något annat i stället (förmodligen bli politiker), men förutom att gränsen likväl i viss mån är flytande så är det inte självklart var gränsen ska dras innan dess.

Ta det här med invandrare och brott. Det finns en allmän idé om att invandrare som begår brott inte ska få stanna i landet, och även en mycket invandrarvänlig typ som yours truly ställer sig väl i viss mån bakom det tankesättet. Men omedelbart blir gränsdragningen ett problem. De flesta kan säkert skriva under på att en nyanländ som våldtar någon görs sig bäst med ett stövelavtryck i rumpan på väg ut, men hen som bott i landet i 20 år och får sin första fortkörningsböter? Eller de där, som det finns alldeles riktiga exempel på, som försöker jobba och betala skatt men som snavar i våra komplicerade system och helt plötsligt kan klassas som ekonomiska brottslingar?

Samma sak skulle kunna sägas om den där anställda i fabriken som tjatar om säkerheten hela tiden och som riskerar att arbetsgivaren måste se till att satsa lite pengar på ett par nya maskiner. Från arbetsgivarens sida vore det utmärkt om det gick enkelt och smidigt att göra sig av med en sån. En bråkig anställd. Klart man ska få avskeda. Eller hen som är ensamstående förälder och behöver vabba mer än medelsvensson?

Nej, det måste vara svårt att göra sig av med folk. Och systemen, lagarna och förordningarna, måste ligga ovanför och bortom människorna i de här frågorna. Historiskt sett så ser man en djupgående skillnad i när ett land har en ledning som skapar, upprätthåller och är lagen mot ett land som har en ledning som skapar, upprätthåller och själv står under lagen. Gränsen mellan det goda och det onda är en enorm gråzon.

* Det är förövrigt alltså en av sannfinländarnas riksdagsmän, som dessutom tillägger att det vore enkelt att förstå om det inte vore för socialismen, vilken folk bäst befrias ifrån ”bakom bastun”**.

** Bakom bastun är ett ställe där det händer obehagliga saker.