Jag sitter och plitar på en artikel till Svenskt Kvinnobiografiskt lexikon om Cecilia Ulfsdotter, och efter att ha grävt igenom allt jag kunde hitta från 1300- och 1400-talen läste jag för skojs skull Wikipedia. Där hittade jag ett så underbart klassiskt exempel på varför man måste kunna den tidsperiod som man skriver om för att förstå vad man ska skriva (ibland får jag imposter syndrome och är livrädd för att jag egentligen inte vet någonting, men det är en annan story). Om vi bortser från syftningsfelet i att Cecilia givetvis inte är Birgittalegendens barn, utan barn till den heliga Birgitta, och istället fokuserar på den påstådda aborten.

Så här står det på Wikipedia (min gulmarkering):

Den som kan ens lite om antingen medeltida eller katolsk syn på ofödda barn börjar säkert skruva lite på sig vid ett påstående som antyder att den heliga Birgitta skulle ha övervägt abort.

Det finns två originalkällor till händelsen. Den ena är Diarium Vaztenense, ett diarium från klostret som grundades i Vadstena av Birgitta, och den andra är en krönika skriven av en abbedissa, Märta Clausdotter, i samma kloster. Möjligen har Märta Clausdotter förlitat sig på diariet i sin krönika, men båda återger en berättelse från när Birgitta (som förövrigt fick totalt åtta barn) var gravid med Cecilia. Birgittas äldsta dotter, Märta, hade blivit bortgift med en man som beskrivs som en riktig rövare och allmän ondis och på grund av detta var Birgitta förkrossad. Hon grät hela tiden. Där ska babyn i magen ha talat till henne och sagt ”kära mor, dräp mig inte”. Birgitta svarade att hon ingalunda skulle dräpa det som gud gett liv, och så gick och tog på sig finkläder och alla var glada.

Jag förstår absolut hur man kan få det till att Birgitta valde att inte abortera, men det är alltså en groteskt anakronistisk läsning. För det första var abort givetvis lika illa som mord och Birgitta var inte ens en vanlig, katolsk kvinna utan ett flipping helgon. Abort fanns inte ens i hennes värld, liksom. Däremot så var man helt övertygad om att det som hände med modern under graviditeten påverkade fostret i magen. En typisk skröna är att man kunde få missfall om man såg en svart katt. I en läkebok från tiden meddelas att man ska se till att det inte finns några knutar i närheten av en födande kvinna, för då blir det en komplicerad förlossning. Det knyter sig, så att säga. En kvinna kunde alltså bli så sorgsen, och gråta så mycket, att barnet i magen dog av det.

Det är vad Birgitta menar med att hon inte ska dräpa det som gud gett liv. Hon menar att hon ska skärpa till sig, dra på sig finstassen och sluta grina, för babyn i magen förtvinar av hennes sorg.

Sånna här grejer är jätteviktiga att förstå rätt och det finns förstås massor att lägga till. Anteckningen i diariet är till exempel från Cecilias död år 1399, medan hennes syster var gift och hon själv född allra senast 1341 – inte helt obetydliga 58 år tidigare. Märta Clausdotter blev abbedissa i Vadstena senast 1473 och dog i klostret 1486. Det finns alltså ingen samtida källa som gör att vi ens kan vara helt säkra på att en förgråten Birgitta själv har trott sig höra den ofödda Cecilias röst och därefter gaskat upp sig. Men för berättelsens skull är det inte så viktigt, för inte ens någon av dem som fört vidare berättelsen har trott att Birgitta övervägt abort.

Berättelser om helgon är för övrigt grymt svårtolkade, även för den som är helt insnöad på medeltiden. De har alltid dimensioner av religiositet (förstås) men också av synnerligen världslig propaganda och politik. När Märta skrev sin krönika var hon samtidigt inblandad i försöken att få Birgittas andra dotter, Katarina, helgonförklarad och givetvis tjänade det hennes syften att Cecilia nog hade ett gudomligt skimmer kring sig hon också.