I lördags kväll åkte min högt vördade älskade make in till stan för att träffa sina vänner. På söndagen var han kanske inte i vad som brukar kallas ”toppskick” och han var ganska säker på att han hade fått i sig något olämpligt. Hans egen gissning var att det möjligen skulle kunna ha varit den där sista magnumflaskan vin. Jag tycker att det låter som en mycket trolig förklaring.
Det enda som kan få mig att acceptera 12 grader i juni
De här tulpanerna har i fyra veckor svajat närmare 70 cm höga och med 15 cm stora doftande blommor.
Tulpaner håller nämligen bättre när de förvaras i temperaturer motsvarande ett kylskåp.
Skam den som ger sig
Jag fick en fantastiskt vacker tavla av Tilda på mors dag. Den passar perfekt med både färgsammansättning och stil i mitt arbetsrum. Dessutom föreställer den ”ett väldigt smutsigt fönster” och är därmed helt överensstämmande med de övriga fönstren.
Men ni vet säkert hur det blir. Man tänker att man ska spika upp den direkt och sen hittar man inte hammaren/spiken/tavlan/väggen just då och så tänker man att man gör det snart och vips har snart förvandlats till veckor och man börjar skämmas. Efter ett misslyckat försök, som jag inte närmare vill gå in på, att tejpa upp den skaffade jag i förrgår äntligen sånna där specialspikkrokar för tavlor. Idag beslutade jag mig för att spika upp den.
Men så låg hammaren på nedervåningen och så blev det så där jobbigt igen. Men så tänkte jag att nej nu ska tavlan upp. Jag hittar något annat att slå med. Så svårt kan det ju inte vara. Vis av en erfarenhet jag inte heller vill gå närmare in på men som möjligen involverade blodutgjutelse vet jag att man inte bör spika med handen. Särskilt inte på sånna där specialspikkrokar. Så jag tog en pennhållare. Det gick ganska bra i början men sedan fastnade specialspikkroken i pennhållaren, lossnade med ett plurp ur väggen och föll till just det där stället på golvet där jag grovt räknat 0,5 sekunder senare satte min fot. Som tur var hade jag redan på morgonen satt min fot i en toffel och att peta loss specialspikkroken från toffeln var betydligt enklare än vad jag vill minnas att det var att pilla loss sånna ur foten. Så jag tog en träklabbe, som jag inte kan förklara vad den egentligen gjorde på arbetsrummet mer än att den är långt ifrån det konstigaste jag hittat på min mans skrivbord, vilken olyckligtvis var mjukare än väggen varpå specialspikkroken efter några välriktade slag fastnat i vedklabben.
Här skulle kanske många gett upp, och jag måste erkänna att det var nära för mig också, men jag är en principfast kvinna och efter att fått loss specialspikkroken ur vedklabben var det liksom inte längre ett alternativ att gå ner efter hammaren. Så jag tog en nitapparat. Den var betydligt bättre på att nita än att spika. Medan jag hade en strategisk paus för att begrunda huruvida min kaffemugg, kameran eller en flaska Chablis skulle vara bäst såg jag en korkskruv som jag i all hast beslutade mig för att prova först. Utan att tråka ut er med hur mina naglar eller väggen ser ut nu kan jag åtminstone stolt presentera min dotters konstverk upphängt på väggen (utan hammare)!
Våldsamma spel och sexualiserat våld
Hannah skriver om skillnaden på hur män och kvinnor framställs i våldsamma spel, om hur kvinnor av någon outgrundlig anledning tenderar till att vara halvnakna och sexualiserade oavsett om de är döda, snart kommer att vara döda eller är dem som gör dödandet.
Jag har spelat oroväckande mycket spel i mina dar. Jag var med på LAN-kvällar på den tiden en bärbar dator var vilken dator som helst som man kunde hjälpas åt att bära från plats A till plats B och jag har spelat Counter Strike natten lång.
Men i takt med att grafiken utvecklades (och det är för mig en oerhört viktig faktor) tappade jag helt lusten att spela liknande spel. First person shooters blev inte längre bara samarbete, krypa runt hörn och vänta med bultande hjärta bakom en låda utan mord. Oavsett om våldsamma spel gör människor mer troliga att begå våldsbrott eller inte (vilket jag inte tror) gör det oss avtrubbade. Det är bara så många gånger man i HD kan skjuta någon i huvudet innan det blir en akt som normaliseras. Det betyder inte att man sedan gör det på riktigt, men för mig handlar det om att man har tränat bort en liten men oerhört betydelsefull aspekt av att vara människa. Att döda någon annan ska väcka omedelbart avsky – inte ge tillfredsställelse.
För mig är problemet med det sexualiserade våldet inte egentligen att kvinnor framställs som sexuella objekt att dominera utan att någon sjuk jävel suttit och kommit på en story om män (för det är nästan alltid män) som mördar för njutning och för sitt manliga ego. Och att folk sedan köper det.
Dessutom framstår inte alltid bilden av kvinnor som slåss som riktigt övertygande. Jag älskar mina högklackade skor, det borde vara allmän kännedom vid det här laget, men om jag skulle ge mig ut på ett livsfarligt uppdrag som förmodligen kommer att innebära springande, klättrande, hoppande och volter från en vägg tänker jag mig att högklackade inte skulle vara det första valet. Däremot skulle jag självklart använda mina Tassels of Intimidation.
Att använda patriarkatet som ett begrepp i historisk forskning
I diskussionerna angående den feministiska historieskrivningen (ett begrepp jag förövrigt inte är bekväm med eftersom det insinuerar ett ideologiskt ställningstagande) föddes frågan om hur man kan använda begreppet patriarkat i forskningen.
Som jag har förklarat tidigare är patriarkat ett samhällssystem där den ekonomiska, juridiska och politiska makten ligger hos (äldre) män. Själva begreppet patriarkat kommer från patria potestas, husfadern med rätt att bestämma över hushållsmedlemmarna. Patriarkatet innebär alltså inte att det sitter män på de absoluta toppositionerna utan att det är män på alla nivåer i samhället som har makten.
Men patriarkatet som begrepp är en struktur, ett sorts ramverk, och inte en förklaringsmodell och kan närmast jämföras med begrepp som monarki. Ett patriarkat förklarar alltså inte hur människorna i patriarkatet levde sina liv annat än på ett mycket generellt plan och det betyder inte automatiskt att kvinnor hade det sämre än män. Huruvida patriarkatet är ett användbart begrepp eller inte beror helt på vad man studerar. Studerar man handelsvägar över Östersjön på 1600-talet är det förmodligen inte alls ett särskilt användbart begrepp. Studerar man kvinnor som handelsresande över Östersjön på 1600-talet kan begreppet vara betydligt mer användbart eftersom man genom att använda patriarkatet som ram sätter scenen för kvinnors förutsättningar till ekonomisk makt (eftersom sådan makt låg hos män).
Patriarkatet innebär inte värderingar och säger inget om vem som hade det värst och det innebär inte automatiskt förtryck. Inte heller betyder det att alla män gled runt på en räkmacka, att män var elaka eller att män inte kämpade för sin dagliga överlevnad precis som alla andra. Det är också i all forskning som använder patriarkatet som begrepp en förutsättning att patriarkatet aktivt upprätthålls av både män och kvinnor, det vill säga: det är inte en struktur uppfunnen av män som ett sätt att kontrollera kvinnor.
Den lättaste jämförelsen är med begreppet monarki. En monarki innebär att ett visst geografisk område styrs av en monark. Om vi för enkelhetens skull leker att monarken är en kung så kan scenariot se ut så här:
Steg 1:
Ramen är monarki: Begreppet och ramen säger oss att det här landet har en kung med den formella makten.
Ramen är patriarkat: Begreppet och ramen säger oss att den formella juridiska, ekonomiska och politiska makten ligger hos män.
Steg 2:
Ramen är monarki: Kungen är minderårig och landet styrs i själva verket av rådet.
Ramen är patriarkat: Männen har dragit ut i krig och kvinnorna har övertagit den juridiska och ekonomiska makten för hushållet.
Steg 3:
Ramen är monarki: Kungen är till fulla år kommen och tar över makten i riket. Han kan nu göra vad han vill med det som rådet beslutat i hans frånvaro. Teoretiskt sett har han makten att upphäva alla rådets beslut, förklara rådet inkompetent och upplösa det.
Ramen är patriarkat: Männen kommer hem från kriget. De kan nu göra vad de vill med de beslut kvinnorna fattat i deras frånvaro. Teoretiskt sett har de makten att upphäva alla kvinnornas beslut. Men eftersom de älskar sina hustrur och respekterar deras beslutsfattande väljer de att inte göra det.
Ramen ger oss en kontext men vad som utspelas i kontexten är kanske inte definierat av ramen. Steg 1 beskriver det enda vi vet utgående från ramen. Steg 2 ger ett scenario som skulle tyda på att ramen inte existerar längre. Steg 3 målar upp möjliga maktrelaterade effekter som passar i ramen (det vill säga rambegreppet är relevant) men som inte förklaras av ramen. Hade begreppen i steg 3 varit omvända hade ramen inte längre varit relevant.
Många verkar tycka att det är fel att använda begreppet patriarkat eftersom man med det säger att män hade makten och därmed har gjort ett ställningstagande. Men att säga att Sverige historiskt sett var ett patriarkat är inte ett ställningstagande utan en observation som det inte finns en enda historiker som skulle motsäga. Hur relevant begreppet är måste sedan varje forskare ta hänsyn till i förhållande till sitt eget projekt. Själv använder jag inte begreppet monarki i min forskning. Det betyder inte att jag inte erkänner att Sverige var en monarki, utan att det helt enkelt inte ger en relevant ram för vad jag sedan beskriver.
Sanningen kommer från barns mun
Jag står i köket och fixar i ordning lite rulltårta med Sverigeflagga på till barnen. Sånt där man gör liksom. Vilho står och tittar på för att han tänker sig att det kanske går snabbare så. Jag sjunger en glad arbetssång.
Jag (till en mycket välkänd melodi): Tänk om jag hade en liten, liten (gör en till texten passande dansrörelse) RUMPA!
Vilho (tystnad)
Jag (svänger rumpan som den orientaliska dansös jag är): Umpa, umpa, fallerallera!
Vilho (ger upp och går tillbaka till TVn): Det har du ju också.
Jag (betraktar mitt barn som uppvisar ett sådant totalt oförstånd inför min talang)
Vilho (från andra rummet): Och inte är den så liten heller!
Vårkyrka på dagis
I dag hade barnen vårkyrka på dagis. Jag sitter och funderar på hur jag ska fortsätta den här berättelsen. Inga andra föräldrar har reagerat över det problematiska i att man håller vårkyrka med dagisbarnen och jag får för mig att jag överreagerar, men samtidigt är det någonting genuint fel med kombinationen dagis och kyrka.
Jag tycker att religion är viktigt. Så mycket av vår världsbild, vår kultur och våra traditioner vilar på en kristen grund att jag ser det som självklart att alla barn här får höra berättelserna om varför vi firar påsk och hur det kommer sig att julen har att göra med stjärnor. Men jag ser det som lika självklart att de här berättelserna framställs som berättelser och inte som sanningar för ska vi prata religion och sanningsmonopol då rör vi oss väldigt långt ifrån kärleksbudskapet och betydligt närmare häxprocesser, korståg och fördömande. Och det, det är saker som barn i dagisåldern inte behöver veta något om.
Barn i dagisåldern tror på vad man berättar för dem om man som vuxen säger att det är sant. Barn i dagisåldern vet inte tillräckligt mycket om världen för att själva ta ställning till hur världen är beskaffad. Men barn i dagisåldern tänker mycket större än vad de flesta tror och brottas med lika svåra existentiella bryderier som vuxna. Varför finns jag? Och vad händer när jag inte längre finns? Det är min uppgift som förälder att hjälpa mina barn att hitta tillfredsställande svar på de frågorna. Jag och barnen pratar ofta om Gud och jag berättar om Jesus, om änglarna och om himmelriket. Och så berättar jag om reinkarnation, om heliga kossor, om att bli allt med kosmos. Om magi, om rymden, om stjärnorna, om maskar, om kretslopp och om drakar.
Och så berättar jag det enda som vi faktiskt vet om religion, nämligen att ingen vet säkert vad som är rätt och vad som är fel. Att varje människa själv får bestämma och tro det som känns rätt och att man aldrig någonsin får tvinga någon annan till tro.
Jag är medveten om att barnen förr eller senare kommer att konfronteras med att alla inte delar min syn men jag hoppas att de då är stora nog för att veta att de inte är skyldiga till någon världsomspännande synd, att de aldrig kommer att pinas i skärselden och att motgångar inte är bestraffningar för vad de tror. Dagens vårkyrka skulle handla om Noas ark och hur man ska vända den berättelsen till en som inte handlar om ond bråd död för orättfärdiga och Guds ord som den enda sanningen vet jag inte.
Men jag vet ju inte vad som exakt sägs när församlingen håller vårkyrka på dagis. Det kanske är jättediplomatiskt och trevligt framställt, så kan det mycket väl vara. Men jag tänker inte ta den risken. Jag vill inte att mina barn konfronteras med ”sanningar” de är för unga för att kunna stå emot och jag vill inte att mina barn för höra att de har fel i sin egen tro. Dessutom blir jag uppriktigt sagt heligt förbannad över att vuxna som jag som förälder inte känner får bedriva missionsarbete på den plats till vilken jag betalar en rundlig månatlig summa för att mina barn ska få tillbringa sina dagar utan ideologisk påverkan. Vi föräldrar har inte ens givits något alternativ till att barnen är med på vårkyrkan utan det ses som självklart att alla barn ska gå. Men det är inte självklart, och faktum är att barnen inte alls måste gå med. Det gjorde inte mina idag. De fick stanna i lekrummet och leka istället, för det ville de hellre. Men jag ska inte behöva ställas inför valet att låta dem lyssna på Guds ord eller ställas utanför gruppen. Guds ord hör inte hemma på kommunala dagis.
Jag kanske inte har så många att prata med
”Mamma, varför säger du alltid hello till maten?”
Katter med egen nyckel
Jag kikar runt lite efter en passande altandörr. Och så hittar jag en dörr med en kattlucka, vilket eftersom vi har tre katter som allihop tycker att det är oförskämt av mig att bli irriterad när jag har kravlat mig upp ur sängen för att öppna dörren till en mjauande katt som inte alls ville gå utan bara kontrollera att jag skulle komma och öppna verkar vara en bra idé. Numer kan man förse kattluckan med ett magnetlås och katten med en nyckel så att luckan bara öppnas av en katt med rätt nyckel.
En stund tänker jag att det är helt frkn genialt! Men sedan tänker jag att det förmodligen är lite som att ha tre fulla inneboende i yngre tjugoårsåldern som tappat nyckeln när de kröp under staketet och sedan såg det som en god idé att slå in dörren med pannan och bjuda sin vänner på 45 % grädde direkt ur kartongen.
Att vara lika inför lagen
En av de, i mitt tycke, mest intressanta kommentarerna angående den feministiska historieskrivningen och kvinnors historiska underordning bygger på att man inte kan jämföra dåtid med nutid eftersom dåtida juridiska rättigheter inte vilade på en demokratiskt grund. Kort sagt; då fanns det ingen tanke om lika inför lagen men det gör det nu. Att det fanns orättvisor förr kan förklaras med att behoven såg annorlunda ut. Det håller jag förvisso med om, men jag vidhåller att detsamma i så fall måste gälla även beträffande dagens orättvisor. Inte heller de är skapade av någon som supit sig full och ville jävlas, utan tillkommit av att det fanns behov för att kompensera något.
Det är en självklarhet att man inte ska betrakta förfluten tid utifrån våra nutida premisser och därför blir liknande jämförelser syntetiska. Min poäng med inlägget var att visa hur den juridiska och intellektuella ramen som formade kvinnors och mäns relationer såg ut och att det där med att kvinnor som grupp var underordnade män som grupp inte är något som feministisk historieskrivning fabricerat. Förenklat, men i klartext. Men när i sådana fall infördes i Sverige en sådan demokrati att historiska jämförelser med nutiden skulle låta sig göras? Som jag förstod det av kommentaren var det viktiga att dagens demokrati förutsätter en likhet inför lagen och att det därför är förkastligt att män diskrimineras. Men vad är likhet inför lagen? Att lagen är helt könsneutral? Eller att ett historiskt bagage vars effekter fortfarande syns kompenseras?
Hit och dit och tillbaka igen 