På TV intervjuar de en man och en kvinna som pratar om att det som de oftast bråkar om är städningen. Detta varvas med bilder på när hon dammsuger och han sitter på soffan och kliar sig i skägget.

För mannen menar att han liksom inte bryr sig om ifall det ligger några smulor på diskbänken.

Kanske hon är övernitisk och stressar över små smulor helt utan rim och reson. Jag vet väldigt många män som tycker att kvinnor överregerar i största allmänhet, men i synnerhet vad gäller städning. Men grejen är att många män tycks ha förmågan att luta sig tillbaka och konstatera att lite smuts inte stör dem och att om kvinnan vill ha det renare får hon väl göra det själv. De har fullt upp med att bygga en giraff av navelludd.

Och kvinnan städar.

De flesta håller säkert med om att det inte är hela världen om diskbänken inte alltid blänker, eller om det ligger några smulor kvar på bordet. Problemet är att för många kvinnor med män som inte bryr sig om några smulor är smulorna inte temporära små defekter i någon sorts hysterisk städfrenesi, utan de första tecknen på ett förfall som går snabbare än man kan ana. En kvinna som sedan hon var liten har fått träna på att städa, som lekt hemlekar, som pysslat med dockhus, vet att ingenting städar sig själv och att några små smulor man inte bryr sig om blir till många timmars skurande om man ignorerar dem tillräckligt länge.

Så varför kan kvinnan då inte bara låta bli att städa undan de där smulorna? Det borde vara enkelt. Det borde vara att bara låta bli. Men den stora frågan är egentligen i vilket skede mannen tycker att smulorna blivit tillräckligt många för att han ska bry sig om dem. För inte kan det väl vara så att han inte bryr sig om lite smulor för att han vet att han aldrig kommer att vara den som behöver göra de där timmarnas skurande…?

Kuriosa: När jag träffade min man kunde han låta smulorna vara tillräckligt länge för att små kryp skulle komma dit och fixa dem. Nästan som i Snövit. Fast inte riktigt.