Nä men. Vad är det för kulinariskt snille som kokat ihop idén om att barns hostmedicin ska smaksättas med anis och plommon? Vad är det för fel på traditionella smaker, som jordgubbar och bubbelgum?
Kategori: Vardagslivet
Julkalendern man inte får missa
Ok, jag är en sucker för att dansa, och jag knarkar julkalendrar så här i adventtider men seriöst: den här få man inte missa!
Jag kan liksom inte bestämma mig för om de är genier eller har knarkat något annat än julkalendrar.
Julklappsiver
Ett av barnens största nöjen såhär i julklappstider är att kryssa för önskeklappar i leksakskataloger. Egentligen är det väl kanske inte så mycket kryssa som ringa in hela sidor.
Vilho önskar sig Munamies CD (WTF?) eller den största Ninjago Legon i affären (vilken som helst bara den är störst).
Tilda kan tänka sig vilken som av ungefär tre miljoner olika dockor. Utom Ken.
Och två stycken Zhuzhu Pets prinsesshamstrar med slott à 49 euro.
Sockerbagaren
Tilda sjunger högt och glatt:
”Och ä du nälle tå kan du…. FÅÅÅÅÅ!
Men ä du tygge tå få du…. IIIIINT!”
Må bättre
När man är en sjuk och trött mamma mår man rätt mycket bättre när sonen med de stora bruna ögonen ler mot en och säger:
– Mamma, jag hoppas jag hittar en fyrklöver eller ser en stjärna falla. Då ska jag önska någonting fint åt dig!
Gissa vem som just kom ett stort steg närmare drömmen om att få affärens största Lego i julklapp…
På hemmafronten intet nytt
I flera månader har jag högljutt beklagat mig över att jag på grund av universitetets nya regler inte får ett arbetsrum där, trots att de står för mitt stipendium (och nu när jag skriver det dyker ordet ”otacksam” upp av någon osökt anledning…). I dag, när feberdimman lägger sig över den här doktorandens invecklade sinne och halsontet från helvetet regerar, känns det här med att jobba hemifrån som världens grej. Inget har egentligen förändrats ens av en ganska ordentlig sänkning i hälsotillståndet. Jag vaknar fortfarande ovilligt, senare än vad jag borde, sitter i morgonrocken framför datorn tills jag av brist på te tvingas gå ner för att laga mer av detsamma, alltmedan jag smått desperat försöker peppa mig själv att producera text. Gärna sådan som lämpar sig mer för en akademisk avhandling i medeltida rättshistoria än inlägg på en rosakantad blogg med en överdimensionerad muffins i headern.
Det här med tillit
”Men, seriöst asså, var e tilliten, va? Klart att du kan vända ryggen till och fixa en kopp te utan att den där tallriken med din frukost är hotad! Gör det nu då. GÖR DET!”
Olyckliga mammor
Nu i dagarna kommer en rapport om depression efter förlossningen, något som drabbar var åttonde mamma. Samtidigt talas det mycket om så kallade mammabloggar, i alla fall här i Finland. Bloggar skrivna av mammor om livet hemma med små barn är oerhört populära, med flera tusen läsare varje dag. Igår vann en av dessa, Kakkakaffe, Bloggpriset. Forskarna söker medicinska orsaker till varför så många mammor blir deprimerade, och det kan man väl förstå, men månne det inte finns ett samband mellan mammors välbefinnande och det stora behovet av mammabloggar.
För jag tror att vi talar om ensamhet.
Finns det någon som har undersökt de historiska beläggen för baby blues? Har man jämfört med till exempel kvinnor i små byar i Afrika? På många vis är deras liv säkert hårdare än de relativt lyxiga liv vi lever här och nu, men många mammor här går igenom mammaskapet helt själva, utan det nätverk av folk i samma situation runt sig. Visst finns det en pappa, men av naturliga skäl avbryts inte pappans liv på samma sätt som mammans även om han deltar aktivt i barnaskötandet (vilket förvånansvärt många pappor inte gör). Allt det man tänkt sig skulle vara på ett visst sätt blir något helt annat. Och man är ensam med sina tankar, ensam med sin baby. De stora sakerna kan man diskutera med pappan (vad ska ungen heta, var ska sängen stå, vilken vagn ska vi ha?), men de tusentals små beslut som måste tas varje dag tar man själv och håller sig själv ansvarig för (räcker det med 100 ml mjölk, får babyn ont i magen om jag ger 110, ska jag amma före eller efter jag ger ersättning?).
De allra flesta mammor hamnar förr eller senare i en inre destruktiv monolog där man anklagar sig själv för att små saker som man inbillar sig att alla andra klarar inte fungerar som de ska. Babyn kanske inte sover så länge och ofta som den ska? Babyn kanske inte äter så mycket och ofta som den ska? Babyn gråter, och det är säkert mitt fel. Alla andra klarar det, utom jag.
Jag är helt övertygad om att det största hotet mot mammors psykiska välmående inte finns i underliggande psykiska sjukdomar man tidigare inte upptäckt, utan i den oerhört djupa ensamhet många mammor lever. Mammabloggarna är en kanal till omvärlden, ett sätt att se att vi alla kämpar med samma saker och att barn växer upp och blir bra människor oavsett detaljerna i deras mat-och sovvanor.
Muffinsar till tusen
Nästan i alla fall.
Fick en beställning på 60 mini-cupcakes som skulle förgylla ett barnkalas och en glöggfest. Jag smaksatte själva muffinsen med kanel och ingefära, och frostingen är vit choklad, philadelphia och pressade hallon. Det vackra i att alla ingredienser var ekologiska och valda med tanke på samklang mellan människa och natur raserades av mängden rödfärg som krävdes för att komma närmare jul och längre från lax. Men fina blev de, och de smakade så gott att testpatrullen (läs: mina begåvade barn) gav dem full poäng och med frostingkantade munnar unisont lovordade resultatet. Dekorationer är små sockerkulor i skimrande gult, och snöflingeglitter.
(Och jo, på de här bilderna ser de fortfarande laxrosa ut, vilket de inte var.)
(Inte för att de var julröda heller.)
Otrohet
Peppe skriver ett kort inlägg om otrohet med statistik från Filter.
”Av folk som varit tillsammans i mer än fem år har ungefär 50 % av männen och 45 % av kvinnorna haft utomäktenskapliga relationer.”
Jag är egentligen (förstås) emot otrohet jag också, precis som alla andra, men kan inte låta bli att reflektera över vad otrohet egentligen är. Är det en puss? Måste man använda tungan? Hur långe då? Eller räcker det med att den där som man springer på vid kassan någon gång i veckan skapar ett pirr som gör att man helst inte går till affären utan att åtminstone ha borstat håret?
Oavsett vilket så tror jag att vi alla skulle må betydligt bättre om vi lättade på våra förväntningar på tvåsamheten, och accepterade att olika människor i vår närhet uppfyller olika behov. Det betyder inte att man inte kan koncentrera sitt rent sexuella behov till en livslång partner (för i ärlighetens namn ger övning färdighet…) men vad vi förväntar oss av tvåsamheten idag är att den ska hela oss, vara det där vi inte kan leva utan. Jag tror att det är livsfarligt att inte kunna leva utan sin partner, och att hänga upp hela sin tillvaro kring tvåsamhet. Jag klarar mig fint utan min man (även om jag ekonomiskt förstås vore körd), och faktum är att jag ofta upplever vardagen som lättare att sköta om han är på arbetsresa. Grejen är att jag inte vill ha min vardag utan honom.
Idag förväntar vi oss att vår partner ska vara vår bästa vän, den som delar allt, den vi inte kan leva utan – vår enda relation. Vilken fruktansvärd börda att lägga på den man älskar, att tillhandahålla allt som en fullvuxen människa behöver i livet. Jag tror att om vi inte tillåter att andra människor än vår partner får fylla vissa behov – som inte behöver vara sexuella – växer sig tanken på om gräset möjligen är grönare på andra sidan okontrollerbart stor. Jag menar nu inte att man ska så i gräset på andra sidan, eller ens liksom provligga det, men man kan väl få vattna? Beundra det? Spela tennis? Då förstår man kanske att gräset som såg så grönt ut på avstånd egentligen är utrustat med samma brister som ens eget, så att säga, och att man förmodligen har det bäst där man är.
Hit och dit och tillbaka igen 