Om man är katt och tycker att det gamla tricket att lägga sig på tangentbordet för att ha en bekväm ställning när man bevärdigar skribenter med sitt nådiga sällskap känns very last week kan man exempelvis drapera sig över skribentens arm.
Kategori: Vardagslivet
När man vet att det kommer att regna
Ingenting förutspår 20 mm regn riktigt lika träffsäkert som att ha vattnat hela trädgården.
Jag är en Rogue som levlat upp
Igår fick jag en smäll i ansiktet. För den följande beskrivningen av min upplevelse av smällen måste vi för tillfället bortse från att den kom i misstag från Tilda när vi luktade på blommor och att märket är en direkt följd av Tildas bakhuvud i kombination med mina solglasögon.
Så. Jag fick alltså en smäll i ansiktet. Det är kanske inte helt korrekt att beskriva det som att blodet sprutade och det var bara på grund av mina superkrafter som det inte gick värre än vad det gjorde. Men nästan. På kvällen med rufsigt hår lekte jag i smyg, så där som man kanske gör om man andats in för mycket arkivdamm och spenderat en ansenlig del av sitt liv med att spela rollspel i olika former, att min Rogue levlat upp efter ett möte med en level 45 Barbarian med Boots of Doom. Sedan tränade jag på att se mystisk ut, med mitt sargade ansikte och vilda hår, trött efter ett hårt uppdrag men nöjd över att rättvisan ännu en gång segrat. Det gick så där. Men det var tur att jag fotade märket igår, för till min stora besvikelse syns det inte alls idag.
You talkin to me?
Barn som blåser ballonger
Vi tränar på att blåsa in bara luft. Och vi kan väl säga som så, att det krävs fortfarande lite mer träning innan just den aspekten av ballongblåsandet är riktigt under kontroll.
Barnet hittat
Om det mot all förmodan ännu är någon som sitter sömnlös av förtvivlan över att inte ha hittat barnet kommer lösningen här.
Den som väntar på något gott
Igår bakade jag gå-bort-cupcakes som packades ner i en fin låda, drog på mig en klänning, fixade röda läppar och kontrollerade så slutligen, innan jag skulle ge mig av, en sista gång adressen på inbjudan.
Jepp. Jag har skrivit av den rätt. Jepp. Mummi hämtar barnen från dagis. Jepp. Jag är jävligt taggad. Jepp. Rätt dag: tisdag (helt säker på att det är tisdag) den 19 juni (helt säk…) Nämen vänta här nu.
Det är inte så att jag känner mig ensam och inte kommer ut så ofta. Nej då.
Idag får jag trösta mig med cupcakes till frukost.
Hitta barnet
Den råa Bohemen Maggie har en pågående fantastiskt kul utmaning som heter Hitta katten. Så den här bloggen ska förstås inte vara sämre!
Kan du hitta barnet? Extra poäng om du också listar ut vilket barn det är…
Tips: Det är ett av mina.
Vad gör man med en fågelunge?
I trädgården sitter det en ensam liten fågelunge som uppenbarligen gått en match mot någon av katterna. Eller, egentligen är väl ”liten” inte rätt beskrivning. För att vara en luddig fågelunge är den skitstor. Vi talar tre-gånger-större-än-gråsparv-stor.
Den är grå (surprise!), med grå fläckar (surprise!), en gråsvart näbb (no way!) och lång gråsvart stjärt (really!). På buken är den brunspräcklig. En gök? En svan? En kackadua?
Vad fan gör man med skadade godzilla-inspirerade fågelungar som man hittar i trädgården?
Kuriosa: Igår körde jag och barnen en hink med sniglar från trädgården ut i skogen för att jag inte har hjärta att döda dem. Det sätter ribban för alternativen beträffande fågelungen.
Att bli några år äldre i ett nafs
I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.
Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.
Orka. Byta. Däck.
Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.
Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.
Tycka lite synd om
I lördags kväll åkte min högt vördade älskade make in till stan för att träffa sina vänner. På söndagen var han kanske inte i vad som brukar kallas ”toppskick” och han var ganska säker på att han hade fått i sig något olämpligt. Hans egen gissning var att det möjligen skulle kunna ha varit den där sista magnumflaskan vin. Jag tycker att det låter som en mycket trolig förklaring.
Hit och dit och tillbaka igen 