När jag var yngre var min pappa… inte världens enklaste. Han var sträng, särskilt i min bråkiga tonår, och jag kan erkänna att jag inte hade särskilt mycket förtroende för honom. Han var inte den jag vände mig till, om vi säger så.

I dag, på fars dag, tänker jag särskilt mycket på det där. Hur annorlunda allt blivit fast jag inte vet om det beror på att han ändrat sig eller att jag ändrat mig eller om det bara är tiden.

För jag kan ärligt säga att min pappa är av den allra bästa sorten. Någonstans där när jag fick egna barn, ung och dum för snart 13 år sedan, så fann vi varandra på nytt. Vi började prata nästan varje dag. Nu är han den förste jag ringer när något händer – bra eller dåligt. Han håller mig sällskap om dagarna trots att vi har ett hav mellan oss (tack gode Gud att vi numer kan prata gratis för det var dyrt ett tag) och han är min backup, mitt skyddsnät, min vän i nöden.

Charlotte 14 år hade knappast trott mig om jag sagt att pappa skulle komma att bli den som känner mig allra bäst och vara en av de människor som står mig allra närmast. Min tacksamhet över att vi har varandra vet inga gränser och just i dag önskar jag verkligen att vi bodde närmare varandra. Jag skulle vilja fira honom med pompa och ståt, fanfarer och skönsång, ballonger, serpentiner och en jättestor tårta. Och jag skulle vilja kunna ge honom en kram, så att han vet hur viktig han är. Min pappa. Ett faderligt föredöme!

Gabriel har blivit fyra månader gammal och är tveklöst den finaste bebis jag någonsin sett. Gladare och trevligare unge får man leta efter.

I natt fick han två tänder för han gör ju gubevars inget halvdant och får bara en tand i taget eller så, och i dag fick han för första gången smaka lite puré. Det tyckte han var smaskens och slaskade glatt i sig. Ja, och när vi var inne i Helsingfors så fastnade vi i hissen. Med ett ryck stannade den och stod still, mitt mellan metroplan och utgångarna. Där hängde vi sedan i typ 40 minuter innan de fick igång hissen. Jag var dyblöt av svett för om det är varmt ute så kan jag säga att det inte är svalare i en stillastående hiss, men Gabriel var glad för vi hade ju sjungit och han hade förstås fått amma. När vi kom ut skrek han i ungefär 5,25 sekunder innan han tvärsomnade. Jag drack två liter vatten.

Ska jag fastna i en hiss så var det åtminstone med förstklassigt sällskap!

När man går in, glåmig och trött, till världens bästa frissa och bah ”sånt däringa blont filmstjärnehår tack” och hon är helt ”sure thang”.

Vi har varit i Sverige hos min familj i två veckor. Det är så sanslöst märkligt att vara där med barnen. Deras base camp i Sverige är nämligen inte mitt föräldrahem, utan det hem som min pappa har skapat med sin sambo i grannstaden. De stigar, gömmor och smultronställen som var mina är inte alls de samma som barnen upplever, och barnens favoritplatser är sådana jag nu som vuxen upplever för första gången. Samtidigt är Sverige förstås mitt, och barnen upplever att de kommer till mitt land när de är där.

Jag försöker förklara det här för Anas medan vi går längs en av de många stigar barnen bekant springer men som är okända för mig. Känslan av att tappa kontakten med barndomsställena. Att inte kunna dela minnen av en uppväxt med barnen, visa hur det var när man själv var liten.

Anas barndomsställen finns inte ens längre. De är sönderbombade. Huset han växte upp i blåstes bort i en av de senaste räderna mot en viktig byggnad på andra sidan gatan. I de kvarter han sprang finns bara tomma skal kvar. Hans barn kan inte ens hälsa på i hans land. På samma gång som kriget stjäl barndomen från dem som nu växer upp i dess skugga så klipper det av rötter som vuxna människor behöver för att kunna känna sin plats i världen.

Jag är så himla trött att jag har svårt att förstå vad folk säger, eller greppa referenser som brukar vara självklara.

Tilda: Jag ska träna min kattunge att sitta på axeln, som Picasso.
Jag:

Tilda: Pika-CHU, mamma.

När det känns som att ens barn växer alldeles för fort så är det iallafall ganska skönt att komma hem och se att en del saker är precis som de alltid har varit. Tildas inställning till våren, till exempel.

Det här är nybakade daimkakor och ytterligare ett jävla blomsterarrangemang. Så kan ni ju dra era egna slutsatser.

När man är gravid har man en helt annan ribba för vad som rimligen kan sägas vara en bedrift. Jag ser förvisso mina fötter endast sporadiskt, men att det är dags att klippa tånaglarna har det inte varit större tvekan om. Så igår kväll gjorde jag det äntligen, pustande och flåsande. Och mycket bra gick det, om jag får säga det själv. Endast en tå blödde, och det var inte ens särskilt mycket. Barnen såg inte alls tillbörligt imponerade ut. Himla perfektionister. Skulle gärna måla tånaglarna också men vet inte om jag i så fall borde måla med tårna också för det blir nog ungefär lika bra som om jag ska sträcka mig med handen.

De senaste dagarna har babyn inte rört sig som den brukar och nu på kvällen var det riktigt svårt att få igång den. Drack bisarra mängder kall saft och buffade på den i över en timme utan att egentligen få mycket gensvar. Så eftersom minskade fosterrörelser är en sån där grej som ska tas på största allvar ringde jag jouren som tyckte att det vore en bra idé att komma in och kolla hjärtljuden. Och det visade sig att en CTG-mätare hade den effekt kall saft borde ha för i en timme har babyn farit runt som en speedad hamster i ett hjul. Man känner sig liksom både korkad och lättad. Men mest lättad.