Kategori: Kulturkrockar

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att vårda doktorander

Charlotte6 kommentarer

Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.

Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?

Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.

Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.

Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas  – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.

Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Henrik, korstågen och vikten av att popularisera vetenskap

Charlotte2 kommentarer

På tisdag ska jag föreläsa om korstågen. Det är egentligen ett ämne med lite väl mycket datum och namn på härförare för att vara min grej, men jag kommer att fokusera på de där sakerna runt omkring, de där som man inte kan googla sig till på två sekunder. Lite mera varför och hur än vem och när, alltså.

Föreläsningen börjar förvisso med korståget mot muslimerna, men det är ofrånkomligt att också tala om korstågen mot finnarna. Och jag läser med stigande fascination om hur vanlig föreställningen är att kung Erik den Helige och biskop Henrik tillsammans reste från Sverige till Finland för att kristna finnarna i slutet av 1150-talet. När man googlar populärvetenskapliga framställningar verkar avståndet till den senaste forskningen fullkomligt astronomisk och de nationella undertonerna inte ens diskreta. Erik, Henrik och Lalli (som enligt legenden ansvarade för att Henrik led martyrdöden) är alla lika heliga i det avseendet.

Men idag finns det inte många historiker som skulle acceptera Henriks och Lallis historicitet. Det finns inga samtida källor som nämner någon av dem och även om vissa strofer i legender kan härledas till 1200-talet kvarstår det faktum att själva de textuella kvarlevorna (alltså dokumenten) är daterade till tidigast 1400-talet. De kan alltså inte ens med lite välvilja sägas trovärdigt avspegla historiska händelser, ett faktum som bekräftas av att en hel del angivna datum kolliderar med datum ur andra källor. Är det omöjligt att Henrik existerat? Nej då. Det finns bara ingenting som tyder på det.

Därtill ska också läggas hela korstågsidén. Om Erik (Jedvardsson) den Helige vet man med säkerhet inte mer än att han var kung i Västergötland. Hans inflytande på riksnivå kan ifrågasättas – faktum är att hela begreppet riksnivå för en tid som var så pass splittrad kan ifrågasättas – och det står klart att hans kändisskap är en politisk efterhandskonstruktion snarare än en effekt av något han de facto gjorde. Att en person som Erik, i en tid som 1100-talets politiska kaos, skulle få för sig att dra på korståg för att kristna finnar är inte så lite osannolikt. Att Erik ens om han vore en riktigt stor kung skulle kunna uppbåda resurserna i manskap och penningar i 1100-talets Sverige för att bege sig på något som skulle kunna liknas vid ett korståg är ytterst otroligt.

Det första korståget till Finland har aldrig inträffat. Biskop Henrik har med största sannolikhet inte funnits och Lalli har definitivt inte gjort det. Erik den Helige var en bricka i ett politisk spel, utspelat efter hans död. Och svenskarna har varken koloniserat Finland eller dragit på korståg mot finnarna. Det är dags att dagens forskare populariserar sina resultat så att vi äntligen kan komma bort från den här nationalistiska snedvridningen.

Läs gärna Tuomas Heikkiläs Sankt Henrikslegenden. Det är en bra start.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Dagistanter

Charlotte21 kommentarer

Thomas Holmén skrev en insändare till HBL och använde ordet dagistant. Med anledning av att representanter för sagda grupp tanter påpekade att de är pedagoger med gedigen utbildning och förtjänar mer respekt än så förklarar han att han ville ge insändaren en vardaglig ton och inte alls menade något nedsättande, vilket jag har full förståelse för. I samma tidning som publicerade hans svar fanns en annan insändare om ämnet där ”bästa pedagoger” informeras om att Holmén är ”en ytterst belevad man” som är ”artig mot damer” och att det verkligen inte finns fog för ”denna indignation”. Vidare frågar sig båda insändarna vad man ska säga om man inte får säga dagistant. Dagisdamer då? Eller dagisflickor?

Visst, visst, att man i Sverige inte ens får säga dagis känns väl lite överdrivet. Som någon sa är det ett smeknamn, precis som eftis. Men att kalla dagisets utbildade personal för tanter är och förblir nedlåtande. Holmén sätter, förmodligen utan att märka det själv, fingret på problemet när han skriver att en ”dagistant är hemtrevlig, barnkär och mysig, precis som det ska vara”. Kära nån. Dessa dagistanter har en minst treårig högskoleutbildning och tar dagligen ansvar för vad de allra flesta föräldrar skulle hålla med om är de viktigaste i hela världen – och gör det dessutom för patetiskt lite betalt. Genom att benämna dem tanter cementerar man synen på dem som sköter om barn som just hemtrevliga och mysiga istället för kompetenta och målmedvetna – och framförallt upprätthåller man dagvård som specifikt kvinnligt.

Så finns det dem som inte vill säga dagistant utan argumenterar för att använda dagisflickor eftersom de är så unga. Men problemet här är inte åldern. Problemet är att man genom begreppet dagistant (eller dagisflicka) insinuerar att vad som behövs för att sköta barn är att man är kvinna, inte att man är utbildad. Personligen tycker jag att utbildning är betydligt viktigare, och dessutom att det vore en stor vinst för hela samhället om fler män engagerades i dagvården.

Och så kommer det eviga tjatet om vad man ska säga om man inte får säga som man alltid gjort. Det är ju tydligen väldigt krångligt att säga barnträdgårdslärare (vilket är den korrekta titeln), ungefär som det är svårt att säga chokladboll. Och kanske det inte är hela världen att i vardagligt tal säga dagistant, även om jag är övertygad om svårigheterna med att höja yrkets status så länge termen bibehålls. Men varför inte säga ”dagispersonal” helt enkelt?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Charlotte4 kommentarer

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lagar, strukturer och manlig diskriminering

Charlotte22 kommentarer

Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Just så ska barn kunna leka

Charlotte2 kommentarer

Idag är det leksaksdag på dagis. Tilda tar med sig den oemotståndliga, rosa Barbie-bilen. Hon hinner knappt komma innanför dörren förrän en pojke närmar sig; händerna i byxfickorna, uppsynen lagom nonchalant. Och så på klingande finlandssvenska:

– Voi vitsi asså ten tä bilen ä siisti! (och så med det djupaste eftertryck som uppbådas kan) WOW.

Själv hade han en hink med en Barbie i, men de kom överens om att hans Barbie säkert kunde åka med i bilen den också.

Kuriosa: siisti = cool

Kulturkrockar

Hederligheter

Charlotte3 kommentarer

En hederlig man är en man som står med båda fötterna på jorden. Han är ärlig mot sina kamrater, lämnar in plånboken han hittade på gatan till polisen utan att ens titta i den och svär inte fast att något skulle gå honom emot. Han sviker aldrig sitt ord och han står ståndaktigt för det som är rätt och ger en röst till dem som är svaga. En hederlig man tar inga mutor och inga genvägar, utan sköter målmedvetet sitt arbete – trygg i vetskapen att han gör det rätta.

En hederlig kvinna är en kvinna som bara ligger med en hederlig man.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hotade manligheter och kvinnligheter

Charlotte21 kommentarer

Igår när jag körde Tildas älskade långsvansar till dagis (en extraskjuts eftersom jag glömt dem hemma, long story) lyssnade jag på någon av de kommersiella finska radiokanalerna där programledaren uppmuntrade lyssnarna att skicka in sina berättelser om när de känt sin manlighet eller kvinnlighet hotad. Det är ju potentiellt ett väldigt intressant ämne. Genom att analysera vad som hotar manligheten och kvinnligheten kan man ringa in vad manlighet och kvinnlighet är.

Där var exempelvis den unge mannen som tillsammans med sin kompis ute på en bar hade beställt en cider, som till hans stora fasa visade sig vara rosa, och sedan såg några brudar som drack öl. Det var ett hårt slag för hans manlighet. Programledaren skrattar medlidande. Eller han som kom på sig själv med att visa upp sin nya tröja för sin kompis. Jösses, alltså. Det är ju bara fruntimmer som gör sånt. Ingen kommer att ta hans manlighet på allvar längre efter det.

WTF.

Det måste vara så fruktansvärt tungt att hela tiden gå runt och bekymra sig över att uppfylla en roll med så begränsade kriterier. Och det är det här som gör att jag tycker att det är viktigt att vara genusmedveten. Lite mer genustänk på det där och folk kunde få dricka sånt de gillar och visa glädje över nya kläder om de vill.

Själv kan jag inte komma på en enda gång då min kvinnlighet varit hotad sedan jag kom ur tonårsangstens horribla mörker då allt var pinsamt. Ni då?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med att visa sina boobs

CharlotteLämna en kommentar

Ni kommer säkert ihåg Lana del Rey, Woman of the Year, som inte bara poserar naken på ett tidningsomslag utan också på en problematisk bild inne i tidningen. Det finns många som tycker att det är fånigt att bli upprörd över den bilden. Om hon nu anser det vara en representativ bild av henne och hennes titel som årets kvinna så måste det få vara hennes beslut. Och visst är det sist och slutligen så. Hon har allt rätt i världen att posera som hon vill.

Alltså. Det är inte fel att det finns en marknad för kvinnokroppar – det är fel att det inte finns en marknad utan. För problemet är egentligen inte Lana del Reys foton som sådana. Problemet är att de ingår i ett betydligt större system av exploaterade kvinnokroppar, av sexualiserat våld och av övertramp mot kvinnors integritet.  När var senaste gången fotografer med teleobjektiv bra nog för att fotografera flugor i Eiffeltornets topp från en skyskrapa i New York tålmodigt väntade för att kunna knäppa en bild på lite manlig hud? Varför var Lana som enda kvinna bland vinnarna den enda som var naken? Varför betalar tidningar dyra pengar för att komma över bilder på Lady Kate Middletons boobs? Hur kommer det sig att det år 2011 anmäldes över 16.500 fall av sexuellt våld mot kvinnor?

För allt detta hänger ihop. Lana del Rey poserade av egen vilja, men de allra flesta kändisboobsen hamnar i tidningarna trots att ägarinnan uttryckligen sagt att hon inte vill det. Lana del Rey kanske gillar när någon lägger handen om hennes hals och trycker in fingrarna i hennes boob, men 16.500 svenska kvinnor bara förra året uppskattade inte sådan behandling.  Jag säger inte att en del kvinnor inte gillar att vika ut sig eller gillar lite hårdare tag, eller att det på något vis skulle vara fel, men när skillnaden mellan vilja och tvång blir otydlig samtidigt som sexualiseringen av kvinnokroppen är en allomfattande trend skulle man önska att fler uppmärksammade de skrämmande många utnyttjade kvinnor som göms bakom varje frivillig nakenbild.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Topless kunglighet

Charlotte11 kommentarer

Ni har säkert hört att man har lyckats knäppa några suddiga bilder på prinsessan Kate när hon är topless inne på sitt och prins Williams hotellrum. Enligt sånna som stöder skvallerpress är det helt ok eftersom fotografen när han tog bilderna stod på allmän mark.

Och jag förstår vitsen med journalistiska friheter. Information och bildmaterial som hör till folket måste få publiceras och delges folket, annars faller demokratin samman. Och svenska Se & Hör beslutar sig för att Kates boobs är av så stort intresse för folket att de helt enkelt inte borde döljas och tidningen kommer därför att publicera bilderna. För på Se & Hör vill man inte ”särbehandla kungligheter” utan gör ”samma nyhetsbedömning oavsett vem det är”. Det har alltså med nyhetsvärdet i ett par suddiga boobs att göra, och inte med att boobsen i fråga är kungliga. Så jag skulle därför vilja uppmana alla kvinnor att sälja sina toplessbilder till Se & Hör, som tydligen betalar mycket bra. Det gör ingenting om bilderna är suddiga, eller om ni inte berättat för granntanten att ni fotograferat hennes taxöron för Se & Hör publicerar gärna bilderna ändå. Så sätt igång! Skicka in! För är det något som man alltid kan slå upp stora rubriker kring och som hela världen har rätt att fröjdas åt så är det boobs!