Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om sommarmat och att betala för sina synder

Charlotte18 kommentarer

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Prinsessträdet

Charlotte9 kommentarer

Min dotter är vad många skulle kalla flickig. Väldigt flickig. Hon älskar rosa, att dansa, klä sig i klänningar och pyssla om sina Barbies. När jag läser vad många feminister och genusmedvetna skriver om barn som mitt är jag rätt säker på att de, om de skulle se Tilda, skulle klassa mig som en synnerligen misslyckad genusförälder. Mamma till en flickig flicka. Misslyckande.

Förutom att det är ett oerhört nedvärderande av det klassisk feminina – samma nedvärderande som ligger till grund för mängder av jämställdhetsproblem – är det att vara blind inför barns fantastiska fantasi och barns bristande respekt för vuxnas definitioner. När man tittar på prinsessfilmer är det inte svårt att se vad som är lockande. Alla är glada, alla sjunger hela jävla tiden, alla dansar, alla får vara med och svassa runt i det vackraste de har, alla äter cupcakes och tårtor och glass och alla skrattar i slutet. Vem kan klandra ett litet barn för att tycka att det låter som en helt schysst grej? Vem skulle inte vilja ha det så? Nä, problemen som många feministiska skribenter och genusmedvetna föräldrar skapar av detta fluffiga, rosa paradis kommer av vuxnas nedvärdering av vad som är typiskt flickigt, kommer av när barnen lär sig att det är sämre att gilla Barbie än Spindelmannen om man är flicka, sämre i största allmänhet med allt det som flickor i populärkulturen gör. Här någonstans blir prinsessorna begränsande och kvävande, dåliga förebilder och oförstående våp. Men det måste inte vara så. Små flickor som till synes är fast i prinsessträsket kanske i själva verkat simmar runt i den kristallklara prinsessjön av fantasifulla möjligheter.

I går var jag ute i trädgården och beskar äppelträd med min egen lilla prinsessa. Lycklig dansade hon runt ett av träden och förkunnade att det var det vackraste trädet i hela världen och att det var ett prinsessträd. Varför? För att de lägsta grenarna var tillräckligt låga för att hon skulle kunna klättra upp i trädet, snabbt och högt. Sedan kunde hon sitta i sitt prinsessträd och sjunga sina egna sånger och lyssna på naturens resonans av hennes förvånansvärt starka, klara röst. Det hade säkert Spindelmannen också velat göra om han inte tvingats in i det manliga rädda-världen-idealet. Stackars Spindelmannen. Hoppas att han en dag får leva som en prinsessa.

IMG_7071Prinsessor älskar midsommar för då får de blommor i håret. Och då kan de kolla hur högt de kan hoppa utan att blommorna faller av. Ganska högt, visade det sig.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Strukturer, kollektiv skuld och att skylla ifrån sig

Charlotte5 kommentarer

Det behövs inte mer än ett par timmar framför datorn förrän jag ska komma ur min rosaskimrande bor-på-landet-i-drömhuset-neuros och tillbaka till den bistra verkligheten. Eller. Alltså. Världen utanför.

Det handlar återigen om strukturer och om kollektiv skuld och hur helvetes svårt somliga verkar ha med att förstå hur dessa två saker är och inte är kopplade till varandra. Vi alla i samhället återskapar alla strukturer vi inte aktivt motarbetar. Det betyder inte att vi alla i samhället nödvändigtvis bär en kollektiv skuld för saker som går åt helvete, men det betyder att vi alla kan göra något åt det. Ok? Ok. Så två saker till.

För det första måste folk sluta försöka skylla ifrån sig hela tiden. På Twitter finns exempelvis hashtagen #fuckcispeople (cis är en person vars biologiska och juridiska kön överensstämmer med könsidentiteten) där folk skriver olika saker som oförstående cismänniskor förorsakat personer som helt enkelt inte passar in i vår snäva binära könsuppdelning. Ett av tweeten var något i stil med att cispeople hade drivit någons lillebror till självmord. På en sådan tweet reagerar alltför många med att bli upprörda över att någon liksom skulle tro att det var deras fel att den där lillebrorn begick självmord. Och jag vill inte vara jävlig och säga att känslor skulle vara fel eller så, men om det första folk tänker när de läser en sådan tweet är att det minsann inte var deras fel och hur kan någon komma och påstå det, så har man en lång väg att vandra till grundläggande förståelse för sin egen plats i strukturerna. Jag är cis. Det var inte mitt fel att lillebror begick självmord. Men kanske lillebrors stora utanförskap, lillebrors drastiska lösning på sin förtvivlan, hade kunnat undvikas om folk som mig i lillebrors närhet hade sett att de är med och upprätthåller strukturen som kväver personer som lillebror – som driver dem in i döden. Varje gång man skrattar åt ett homoskämt, varje gång någon kallar en annan bög för att han rör sig på ett visst sätt, eller säger att en transperson är äcklig, eller talar om manhaftiga kvinnor eller reagerar på självmord med att två sina händer puffar vi folk som inte är bekväma i sig själva lite närmare kanten. Det samma gäller andra sorters könsförtryck och rasism också. Sluta säga att det inte är ditt fel, och se hur du kan dra ditt strå till stacken istället.

Ok. Vi tar ett exempel till. Män som våldtar kvinnor. Så får man inte skriva utan att få en hög med män som skriker om att det faktiskt inte är alla män som våldtar efter sig. Och nej. Det är inte alla män som våldtar. I meningen ”män som våldtar kvinnor” står det heller inget om att alla män skulle vara skyldiga. Men för varje våldtäktsoffer som får frågan vad hon hade på sig, om hon var full, varför hon gick ensam genom parken, varför hon började tala med en okänd man så gör vi alla män till potentiella våldtäktsmän eftersom ansvaret för det skedda läggs på offret. Så istället för att rasa över att män skulle få någon sorts kollektiv skuld och ifrågasätta offren borde fler män se hur deras eget beteende, deras jargong, deras skämt i bekantskapskretsen påverkar de riktiga våldtäktsmännens syn på sina gärningar, berättigar dem, normaliserar (den bästa texten om det finns för övrigt här).

För det andra är det så jävla typiskt att det är folk i privilegierade positioner som ständigt ifrågasätter strukturers (i forskning väl belagda) existens. Och med privilegierade menar jag inte att de har 250 kvm på Söder, utan att de aldrig har behövt fundera över sådana här saker. De har aldrig behövt berätta för pappan som hatar bögar att de själva är homosexuella. De blir inte stoppade av vakterna och utfrågade för att de ser ut som ”potentiella brottslingar”, gång på gång. De har aldrig sett lillebrors förtvivlan, hört samtalen han får sena kvällar om vilket äckel han är, aldrig sett de anonyma meddelandena om att han borde dö, aldrig hållit honom i handen och försökt trösta och säga att han visst är bra som han är och att han ska skita i alla andra. Aldrig fått meddelandet om att lillebror gett upp. Att de andra vunnit. Inte heller har de fått hem sina gråtande dotter med trasiga kläder och trasigt underliv och på riktigt förstått hur den där enda mannen som våldtog hade kunnat stoppas av dem som inte gjorde det och hur den enda som inte bär skuld nu står trasig framför dem och undrar vad hon gjort för fel. De har aldrig gått emot strukturerna och då är det enkelt att skylla ifrån sig och mena att det inte finns några förtryckande strukturer. För strukturerna fungerar så. Följer man normerna behöver man inte känna av en enda problematisk struktur i hela sitt liv. Men det betyder inte att de inte finns. Det betyder bara att man är privilegierad.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvotering, meritokrati och värden

Charlotte3 kommentarer

Efter Ivar Arpis ledare i går om kvotering har Per Köhler ganska effektivt plockat isär hans argument, som alltså fullkomligt saknar backning från den studie han hänvisar till. Läsvärt är det! Och det här med kvotering är svårt. Själv är jag jätteglad över att jag kommit till den punkt jag befinner mig utan att ha blivit kvoterad och jag kan inte se att kvotering egentligen är lösningen på jämställdhetsproblemen – åtminstone inte så länge vi enbart talar om att kvotera in kvinnor till mäns positioner.

För det allra största problemet här är att det trots skriande brist på män inom sjukvården och barndagvården fortfarande ses som mer eftersträvansvärt att få in kvinnor i typiskt manliga positioner än att få in män i typiskt kvinnliga dito. Det manliga är fortfarande normen, det bättre, det man ska kämpa för, medan det kvinnliga inte är det. Och jag tänker så här, att om våra barn skulle växa upp med ungefär lika många män som kvinnor i sin omedelbara närhet så skulle nästa generation se på mäns och kvinnors roller som betydligt mindre binära än vad vi gör i dag och då kanske vi inte ens skulle behöva kvotering.

Och så var det det här med att kvotering ses som motsatsen till meritokrati – alltså om det finns kvotering så anställer man inte den som har bäst meriter. Nu är det så här, att de flesta kvalitéer som ledare sägs behöva, så som drivenhet, fokus, förmåga att fatta beslut, det är just sådana kvalitéer som många ser som medfött manliga, vilket i sin tur leder till att en man per definition skulle vara mer lämpad för en ledarpost. Det finns dock inga som helst bevis för att de kvalitéerna skulle vara starkare i män, eller (och det är nästan ännu viktigare) att just de kvalitéerna skulle skapa en god ledare. Det finns således redan föreställningar om mäns och kvinnors påstått medfödda egenskaper som gör att anställningar redan nu inte alls baserar sig på meritokrati utan på genusfördomar. Till det tillkommer att kvinnor statistiskt sett kommer att vara borta mer från jobbet för att de blir gravida, föräldralediga, kommer tillbaka på deltid och tar ut mest VAB vilket företag förstås tar hänsyn till vid anställning. Könet har betydelse vid anställning. Fråga den manliga konsulten Kim. Meritokratin som framhålls som kvoteringens motsats är en myt. Död. Borta. Åt helvete. Och så vidare.

Så även om jag inte tror att kvotering är lösningen så är jag övertygad om att det finns ett stort problem. Jag menar också att grunden till det problemet ligger i synen på könsroller och synen på biologiska egenskaper, men också på samhällets syn på vad som är eftersträvansvärt – samhällets värdesystem. Den dagen samhället säger att det finaste man kan göra är att vårda sina nära och kära istället för att tjäna pengar finns det ingen som skulle vilja kvoteras in till någon topposition.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

CharlotteLämna en kommentar

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

När det börjar

Charlotte11 kommentarer

I dag körde vi vår lille son till första dagen i skolan. Skolungen. Redan. Tilda går sin första dag på nya dagis och förkunnade stolt att hon inte ville att jag skulle komma med alls för hon visste minsann redan hur allt ska vara. Att hon var nervös syntes dock tydligt. Ni vet, man hör det på tonläget, ser det på en liten rodnad på kinderna. Vet att hon försöker vara tapper och stor. Vilho å sin sida var förvisso nervös men betydligt mer intresserad av att få komma in i klassrummet, rätta fröken och visa hur mycket han redan kan. Älskade, fina ungar!

Själv gör jag första riktiga heldagen på jobbet vilket är helt otroligt skönt. Att få ha ett jobb som får det att krypa i fingrarna när man inte fått jobba i fulltakt.

Och så tänker jag på hur fantastiskt det är att vi har fri, mångårig utbildning i det här landet. Att mina barn får gå i skolan helt gratis. Att de får bra mat, material och omvårdad. Det ska man vara tacksam över.

Men så tänker jag också lite på att det nu sedan Vilho har börjat skolan inte längre är vi som bestämmer fritt över hans tid. Vill vi dra iväg på en äventyrssemester en tisdag måste vi be om lov att få ta vårt barn med oss. Den tanken har jag lite svårt med, särskilt sedan det i Sverige har förekommit att rektorer faktiskt har nekat föräldrarna ledigt åt barnen. Kan man inte ta sitt barn ur skolan någon vecka utan att det obönhörligen hamnar så mycket efter att 9 års skolplikt är hotad är det något seriöst fel med skolsystemet.

När skolplikten först infördes (1848 i Sverige, men 9 år blev det inte förrän 1958) fanns det förstås många motståndare. Ofta betraktas dem som var motståndare till skolplikten som bakåtsträvande, outbildade plebejer utan förstånd att begripa det bästa för sina egna barn. Att skolplikten är livsviktig för jämställdheten, jämlikheten och välfärden råder det knappast några tvivel om, men jag kan verkligen sympatisera med dem som var motståndare. Vilken maktlöshet det måste ha varit att se staten införa tvång på att barnen skulle vara någon annanstans än hemma på gården, många timmar varje dag i flera år. Vilken panik det måste ha varit i en tid när barnens insats var viktig för jordbruket, och på en liten gård till och med för uppehället. Dessutom är jag knappast varken den första eller den sista föräldern som sörjer förlusten av friheten att få rå om sitt barn den lilla tid man har att avvara. Inga fler sovmorgnar med spinkiga barnarmar slingrade runt halsen. Inga mer långsamma vardagsfrukostar då vi kan prata om just det som känns viktigast just då. Inga fler spontana utflykter bara för att solen överraskande lyser efter många gråmulna dagar.

Det finns sådana som förespråkar förlängd skolplikt, att den skulle börja redan vid 3 års ålder, för att det liksom skulle gynna barnens utveckling. Själv funderar jag på vilken utveckling vi talar om då, och om vi verkligen har tillräckligt säkra mätverktyg för att fastslå att föräldrar bara ska få bestämma över sina egna barns tid de första tre åren. Jag betvivlar verkligen att det i längden skulle gynna barnen även i de färdigheter som inte går att mäta, och jag ställer mig mycket tveksam till om mindre fri tid tillsammans med föräldrarna verkligen är vad dagens barn behöver.

Så jag förstår de där som var motståndare till skolplikten, även om jag själv förstås inte är det. Jag förstår känslan av maktlöshet och förlust när barnets tid tillhör samhällsnyttan, inte familjen. Men nu, nu börjar det. Allt jag kan göra är att hoppas att skolan är den trygga vardag sonen, och alla andra barn, förtjänar och att vi aldrig någonsin får ett sådant system där jag inte får låna honom ibland.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

En händig man

Charlotte2 kommentarer

I dag har Fritjof Sahlström skrivit en synnerligen intressant kolumn i HBL. Jag hade länkat till den om det inte vore för att HBL lyft in 90% av det läsvärda materialet bakom betalmur. Men nu ska vi inte vara bittra över det.

Sahlströms kolumn handlar om att Hasse aldrig heter Hanna. Alla de där som fixar saker, som lagar, kopplar, monterar, är alltid män. När det blir en kris ringer man en man som kan fixa det. Och tänk efter. Räddaren i nöden är man. Handyman finns men inte handywoman. Mekaniker, elektriker och snickare är alla yrken som inte ens existerar i femininum.

Någonstans handlar det förstås också om fysisk styrka. Som för ett par dagar sedan när jag skulle gräva ut en ny rosenrabatt. Lika länge som det tog mig att karva bort typ 30 kvcm gräsbeväxt lerjord tog det sedan min man att gräva upp hela rabatten, bära dit en påse ny jord, blanda i jorden, luckra den, samt flinande fråga mig hur jag ser på det där med könsindelat arbete nu. Jag älskar min nya rosenrabatt. Så är det bara. Och jag hade förmodligen fortfarande inte varit färdig med den om jag hade tvingats göra den själv.

Så vad är då problemet om det nu är snabbare och lättare att han gör det? Jo, det finns tendenser att värdera det fysiskt tyngre högre än det som inte är fysiskt tungt. Är det till exempel mer status att gräva upp rabatten än att plantera blommorna och göra den vacker? Eller är det rättvist att säga att bådas insats är lika viktig för rabattens tillblivelse? Så länge det finns idéer om det är ärofyllda i svettigt slit och så länge det är männens domän finns det saker att ta itu med.

Ett annat problem är att medan männen är ute och leker räddare i nöden binds kvinnorna hårdare vid vardagens slit. Som Sahlström skriver så måste någon laga maten om pappa är ute och snickrar på altanen. Och även om fysisk styrka underlättar när man bygger en altan finns det mängder med saker kvinnor skulle kunna göra lika bra. Mäta ut altanen. Spika bräder. Oljebehandla. Och så vidare. Men för det mesta ses liksom hela projektet som någonting som mannen ska göra, även om det är kvinnans idé och även om hon skulle kunna göra delar av det själv, bara för att det har med typiskt manliga (snickeri)-grejer att göra. Så kvinnan passar barnen, lagar maten, sköter markservicen och blir ännu mer defaultföräldern som vi talade om tidigare. Mannen sitter sedan stolt som en tupp på altanen han byggt och får beundran och självförtroendeboost från imponerade grannar och gäster. Vilken vansinnigt händig man!

Det här handlar alltså inte bara om fysisk styrka utan också om att få göra projekt som stärker det egna jaget, som är avbrott från en tradig vardag och som kvinnor inte hinner med om de också ska sköta hushållet. Här finns således ett jätteproblem för jämställdheten. Ett problem som möjligen bottnar i fysiska skillnader men som tveklöst är långt mer komplext än så.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Visdomsord från min man

Charlotte5 kommentarer

Det händer inte så ofta. Och hände det ofta skulle jag förmodligen inte erkänna det. Men min högt vördade älskade make kom med några viktiga synpunkter på texten om extraförälder vs defaultförälder, som jag förvisso också hade tänkt på men som nog inte framgick tillräckligt tydligt.

Att vara extraföräldern är inget glassigt lyxliv utan kan lika gärna vara utanförskap. Dessutom är det i allmänhet defaultföräldern – med viss rätt eftersom hen också är den som är mest hemma och tar mest ansvar – som sätter reglerna för hur saker och ting ska vara. Att då vara den förälder som kommer hem och ska försöka anpassa sig till någon annans regler i sitt eget hus är inte helt… ska vi säga oproblematiskt? Det krävs alltså betydligt mer än att extraföräldern tar mer ansvar för sin egen delaktighet – även om det är en viktig beståndsdel – för det finns en stor risk att defaultföräldern ser delaktigheten som att extraföräldern måste anpassa sig till de rådande systemen och att extraföräldern får kritik när det inte funkar.

Jo, jag tycker att den som är hemma mest ska få bestämma mest om hur saker och ting ska vara, särskilt om man är hemma på heltid. Men det måste finnas en viss flexibilitet och vilja att anpassa sig från båda håll. Så att det där med att extraföräldern försöker ta sig mer tid för barnen inte innebär några rubbade cirklar. Kanske pappan inte väljer samma kläder åt barnen som mamman skulle gjort, kanske han har en annan tandborstningslek, men kanske det också är så det ska vara?

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara den extra föräldern. Och att inte vara det.

Charlotte22 kommentarer

I vår familj är det främst jag som tar hand om barnen. Inte för att vi egentligen tycker att det är så det ska vara, utan mer för att det liksom har blivit så. Jag tjänade mindre och var därför föräldraledig. Jag har ett mer flexibelt jobb och kan därför lättare ta sjukdagar, lovdagar, whatnotdagar. Jag jobbar dessutom hemifrån och är därför hemma när barnen kommer från skola och dagis, så dagligen får jag liksom ett par timmar extra barntid. Så har det blivit, fast vi egentligen hade tänkt och ganska länge trodde att vi lyckats dela jämnt.

I princip tycker jag inte att det är något problem så här. Det funkar rätt bra, på det stora hela. Barnen har minst en förälder närvarande nästan jämt. Grejen är bara att den föräldern oftast är jag – jag blir en sorts default – och att min man därför blir en extraförälder som man tar till när defaulten inte är där. Och att ”inte vara där” är exempelvis inte att vara i duschen istället för i samma rum som extraföräldern, för även om maken sitter bredvid barnen kan de gå och leta rätt på mig för att fråga om de kan få ett glas saft. Förmodligen utan att ens tänka på det.

Och jag är inte en sån där mamma som myser av den sortens uppmärksamhet, som tycker att det är trevligt att barnen har mig som defaultförälder. Dels för att det säkert inte är så kul att alltid vara den som inte är default och att jag är övertygad om att föräldraskap är bäst delat, men mest för att jag aldrig får vara ifred. Att jag går på toaletten ses av barnen som det ultimata tillfället att diskutera oförrätter. Ta en dusch är en inbjudan till jaga-lekar i badrummet. Sitta ner med bok betyder serva med saft, bröd, inte den sortens bröd, svagare saft, hellre gröt än bröd förresten, mera saft, inte hungrig längre nu när gröten är färdig. Min man har det inte så. Under hela den tiden kan han sitta och titta på film helt ostört. Det är inte hans fel. Det är bara så det har blivit.

Någonstans blir det liksom en ond cirkel där jag sköter barnen mest så att jag sedan måste sköta barnen mest. Han får vara den där föräldern som kommer in i vår vardagsrumba och gör roliga extrasaker. Han tar dem till simhallen. Han bygger kojor. Han spelar spel. Jag svarar på förtitolvtusen varför-frågor per dag. Lagar billig mat som räcker länge. Medlar i konflikter. Svarar tålmodigt nej på alla ”men jag vill”. Funderar på om det är värt att mikra kaffet en fjärde gång eller om det bara är dags att ge upp.

Och det största problemet som jag ser det är att det ibland känns som att vi är en familj på tre. Två barn och en mamma. Och så en pappa som försöker hänga med så gott han bara kan men som blir utanför varje gång barnen av vana kommer till mig istället för till honom. Som får oförtjänt mycket skäll och gnäll av mig för att han köper med sig fel saker från affären (de tycker inte längre om sånna nuggets, bara sånna andra), har ätit upp dotterns yoghurt hon sparat, inte vet vilka av barnens kläder som blivit för små eller vilka storlekar de har. Jag undrar hur i helvete han inte kan veta, men egentligen så förstår jag ju. Jag är defaultföräldern. Det är jag som förväntas veta. Han är extraföräldern. Han vet bara det jag berättar.

Det här är inte ett system som kommer av biologiskt betingade förkunskaper, utan ett system som vi sakta men säkert – genom våra val som föräldrar – själva har arbetat fram. Och det är ju inte som att det liksom för alltid skulle vara kört och hugget i sten och klappat och klart och så. Men det krävs medvetenhet om vad som händer när en förälder (läs: mamman) tar största delen av föräldraledigheten för man är grundlurad om man tror att det inte kommer att påverka barnens relation till föräldrarna och i förlängningen dessutom föräldrarnas relation till varandra och inte minst faderns relation till resten av familjen. För det finns få saker som är så farliga som just det där att fadern har en relation till sin familj, inte att han är en del av den. Och jag hoppas att den nya trenden med hemmamammor ger gladare familjer med mer tid för varandra, inte familjer och utanförpappor.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kattliv

Charlotte7 kommentarer

Jag gillar katter. Det har nog ingen missat. Genom en ödets nyck har vi tre stycken. Samtidigt vet jag att det är många katter som far väldigt illa, som inte har ett hem och ingen famn att krypa upp i och eftersom vi nu flyttat till ett stort härligt hus på landet så skulle vi ha både utrymme och tid (eftersom jag jobbar hemifrån) att ta hand om ytterligare någon katt. Därför googlade jag vilka katthem som kan tänkas finnas i närheten, dels för att se om de skulle behöva hjälp på plats, dels för att se om de behövde någon extra kattskötarfamilj. Men så stötte jag på en historia skriven av ett ungt par som kommit till katthemmet för att erbjuda en hemlös katt ett hem. De hade det ungefär som oss. Tre katter sedan tidigare, plats för fler samt vilja och tid att hjälpa. De hade möts av en kvinna som gav dem en ordentlig utskällning för att de lät sina katter gå ut och meddelade att de minsann inte skulle få någon katt från katthemmet, sådana dåliga människor som de är. Det kan tyckas vara en enskild horrorstory, men för mig drog det upp en hel del minnen.

För tre år sedan letade jag nämligen efter kattungar och ringde på en annons som lät väldigt trevlig. Det var två kattungar som skulle säljas tillsammans för 150 euro per katt – ett pris jag gärna betalar för katter som är avmaskade, vaccinerade och väl omskötta. Telefonsamtalet utvecklades snabbt till en utfrågning och ett ifrågasättande av min kompetens som kattägare. Vilka sorts fönster hade vi? Hur skulle vi garantera att kattungarna (dom är faktiskt jättesnabba!) inte skulle rymma? Jasså, hade jag lämnat en katt hos vänner när jag flyttade från Sverige? Skulle jag lika lättvindigt lämna bort mina egna barn kanske? Jag försökte säga att vi kanske var lite för olika och att det nog inte var en bra idé att jag köpte katt från henne. Hon skrek att hon hoppas att ingen någonsin skulle sälja någon katt till en sådan som mig innan hon slängde på luren.

IMG_6985Gammelkatten bah shut up bitch.

För två år sedan hade jag nästa lyckats smälta chocken och ringde på nytt på en trevlig annons, men inte från samma människa. Den här gången var jag förberedd och kunde svara både på hur fönstren fungerade och vad för mat jag tänkte ge kattungarna. Efter 25 minuters förhör lovade hon höra av sig. Dagen efter meddelade hon att hon inte ville sälja sina kattungar (för 150 euro styck) till oss eftersom vi har barn. Barn och djur hör nämligen inte ihop. Barnen kan göra illa kattungarna.

Och jag förstår att man vill vara mån om att ens kattungar kommer till bra hem. Jag blir bara så helvetes förbannad när andra inte tycker att vårt hem är bra nog. För att vi har barn. För att katterna får gå ut när de vill. Två faktorer som enligt många gör oss till olämpliga kattägare.

Så låt oss tala lite om barn, katter och livet. För mig hör barn och djur nämligen ihop. Barn som växer upp tillsammans med djur förstår djur, så länge det finns ansvarsfulla vuxna som hjälper till. Barn som växer upp tillsammans med djur kommer inte att bli sådana som sedan överger kattungar i en säck vid vägkanten. Barn som växer upp tillsammans med djur lär sig respekt för andra levande. Mina barn är lysande exempel. Den där tanten för två år sedan som inte ville sälja kattungar till en barnfamilj skulle se de två kattungar vi sedan fick (gratis, från en bondgård), kattungar som barnen till sin obeskrivliga lycka själva fick välja. Visst, de katterna har konkats runt på och emellanåt kanske lite väl mycket, men både katter och barn har lärt sig. Katterna hänger tålmodigt med i bärandet och kryper sedan upp och sover i barnens sängar när lugnet lagt sig. Barnen har lärt sig att förstå när katterna inte vill vara med längre och att katterna då måste få vara ifred. Det är ett ömsesidigt lärande.

Tildas kalas 2013 076Barnet på bilden har inget med berättelsen att göra. Egentligen. Förutom att illustrera att djur och barn är rätt lika.

112Den här lille pojken var det som gjorde att vi inte fick köpa kattungar. Ser det ut som att han håller katten fel? Kanske. Men de här två typerna är bästa vänner och förstår varandra långt bortom korrekta sätt att hålla en katt.

043

En av anledningarna till varför vi flyttade hit ut på landet var för att katterna skulle vara trygga, långt ifrån bilar och andra farligheter. Ändå finns det förstås mycket farligt som kan hända små katter när de går på upptäcktsfärd och det är detta som många tycker gör att det är oansvarigt att alls låta katterna gå ut. Vår Poppy har gjort det mesta. Hon har ätit lilja, blivit förgiftad och vårdats i fyra dagar på intensiven. Hon har fått sin långa fluffiga päls så tilltrasslad att det enda alternativet var att köra henne till veterinären och raka bort. Och så vidare.

IMG_7597Punk-Poppy ute i ett förhatligt koppel första gången på Pellas

Och ja. Det här är saker vi hade kunnat undvika genom att hålla henne inne. Men när man ser henne i skymningen komma farande i full kareta över gården, svansen stor och burrig rakt upp, långa njutningsfulla steg, då är jag helt övertygad om att de där gångerna vi har fått köra henne till veterinären för att hon lever uteliv är värt besväret. Livskvalité går aldrig mäta i levda dagar utan handlar om vad man gör med de dagar man har. Kanske lever utekatter kortare än innekatter, jag vet inte, men det liv katter som våra lever är lyckliga kattliv.

Och så tänker jag på alla de katter som inte har något hem och ingen som kör dem till veterinären när det behövs, på hur många som far illa och på hur gärna jag skulle vilja hjälpa men att jag inte är beredd att ta mer skit. Och så tänker jag på de katter som sitter i små burar på ett katthem och vaktas av en tant som tycker att det är ett bättre liv för en katt att sitta i en liten bur än att bo hemma hos någon som mig. På hur kontraproduktivt djurskyddet blir när man tror att alla katter och alla familjer alltid mår bäst av det arrangemang som innebär minst potentiell risk för flest levda kattdagar istället för rätt sorts katt hos rätt sorts familj.IMG_7782Percival, en av de kattungar som vi fick gratis sedan vi förvägrades att köpa kattungar för dyra pengar, har somnat i min säng efter att ha jagat möss hela natten. Rätt sorts katt, hos rätt sorts familj.