Historikerns historier · Nyhetsplock

Myten om starka kvinnor

Jag hinner nätt och jämt skriva om problemen som möter genusvetenskapen när jag ramlar på en osedvanligt lång artikel på SvD med rubriken ”Trolldom & vikingar – möt kvinnorna med makt över vikingatågen”. Nu ska det dock påpekas att skribenten på SvD inte är genusvetare utan journalist. Ändå har jag på känn att just den artikeln kommer att bli en av de mest populära inom den närmaste framtiden för svenskar tycks oresonligt intresserade av forntida starka kvinnor.

Många genushistoriker kommer att slå sig för pannan och sucka. Myten om den starka forntidskvinnan lever och frodas. Missuppfatta mig inte, det fanns en hel del ”starka kvinnor” under den period som populärt kallas för vikingatiden, problemet med myterna kring dem är de explicita effekterna på andra kvinnor i andra tider.

För det första tenderar vi att se kvinnor som starka när de gör vad vi tror är karlagöra, som när de har makt över vikingatåg. Vad sägs om styrkan i alla de kvinnor som överlevde att föda fram och uppfostra fem ungar, utan smärtstillande, utan mammabloggar och utan tvättmaskin?

För det andra förskönar vi gärna vikingatiden då människan på något vis var fri och både män och kvinnor fick bete sig som barbarer. Vikingatiden, om vi nu ska använda en sån term, hade ett oerhört komplicerat etikettsystem där heder, vanära och respekt var viktiga delar. Hitta en genushistoriker som skriver under på att de ”våldsamma nordborna” var ”macho, minst sagt”. Att kvinnorna skulle vara lika ”stridslystna som sina män” och att aristokratin hyllade en ”våldsideologi” är sanningar med modifikationer – journalistiskt språkbruk en god bit från genushistorisk forskning.

Återigen: jämställdhet handlar inte om att kvinnor ska få bete sig som män, utan att män och kvinnor ska få bete sig som de individer de är. Att dessutom genom myten om den starka forntidskvinnan lägga samma snedvridna jämställdhetsideal på historiska tider förvränger inte bara bilden av vårt förflutna utan bidrar till att behålla och hylla ett manligt ideal.

När kommer det en artikel om alla de män som under ungefär samma tidsperiod uppmanade andra män till ickevåld, ett renare leverne och handarbete i stillhet? Klosterväsendet nästa?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Genusvetenskap ingen vetenskap?

För ett par dagar sedan skrev Johan Ingerö i SvDs ledare om att Norge drar ned på stöden till genusvetenskapen eftersom den inte håller tillräckligt hög vetenskaplig standard. Han refererar också till svenska undersökningar om ”partisympatier inom olika akademiska discipliner” och kommenterar att hela 33,3 % av genusvetarna bekänner sig till Feministiskt parti (som i hela landet har ungefär 0,68 % av rösterna). Eftersom jag ser mig själv som genusvetare blir jag både provocerad och konfunderad över vad det är i genusvetenskapen som gör att det inte är vetenskap.

Roland Poirer Martinsson hävdar i Sveriges Radio P1 å det bestämdaste att genusvetenskap inte är en vetenskap utan raljerar och kallar det en ”kulturpolitisk trend”. Kanske Poirer Martinsson skulle kunna berätta vilken vetenskap som inte är en kulturpolitisk trend? Om en disciplin inte ligger i vår kultur, passar in i politiken och åtminstone i sin ungdom upplevde någon sorts trend kommer det garanterat inte att finnas några forskningsanslag och ingen vetenskap. Det klaraste exemplet är nog rasbiologin som florerade vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, och då betecknades som en synnerligen betydelsefull vetenskap. Sök forskningsanslag för att jämföra ansiktsformen på svenskar och japaner för att kartlägga intelligens i dagens Sverige och se vad forskningsråden anser om rasbiologins vetenskapliga värde i dag. Alkemism har varit vetenskap i tiden, liksom astrologi. Ingen av dessa har klarat sig, men se på biologin och Darwin eller varför inte 1700-talets forskning om ekonomi.

Poirer Martinsson liknar genusvetenskap vid marxistisk ”vetenskap”, en sorts trend som blåses upp och ges en pseudovetenskaplig dimension, och det är klart att ytterligheter som marxism inte hör hemma i vetenskaplig forskning. Däremot förbises helt att hade det inte varit för marxismen som en kulturpolitisk trend och senare forskningsdisciplin hade vi knappast haft de metodologiska verktyg för att undersöka klassamhället som vi har idag. Det är först när klasskillnader börjar uppmärksammas som vi får exempelvis historievetenskaplig forskning om allmogen. Och nu när könsskillnader uppmärksammas får vi vetenskaplig forskning om kvinnor.

Men vi har fortfarande lång väg kvar. I Norge sändes programmet Hjernevask, som tar upp genusvetenskapen i Norge och konfronterar norska forskares resultat med de från amerikanska och brittiska forskare. De förstnämnda hävdar att skillnader mellan pojkar och flickor endast kommer av hur barn socialiseras in i samhället och förkastade att det skulle finnas några medfödda skillnader, vilket de sistnämnda dementerade. Harald Eia, som gjorde Hjernevask, menar att det som förmodligen skapade det största motståndet hos folk i allmänhet var arrogansen bland norska genusforskare gentemot andras vetenskapliga resultat. En genusvetare kommenterade att det helt enkelt inte fanns plats för biologi för henne. Så får det inte gå till. Den dagen vi förkastar andras resultat baserat enbart på att de inte överensstämmer med våra har vi lämnat den vetenskapliga grunden forskningen måste vila på. I dagens genusvetenskap finns ett stort motstånd mot biologiska faktorer som inte kommer att gynna någon. Jag har själv vid en konferens presenterat ett paper där jag försökte lyfta fram problemet med att avgöra vad under medeltiden som var genusstruktur och vad som var biologiska nödvändigheter. Fränare och mer otrevligt motstånd har jag aldrig stött på. Jag fick bryskt veta att det faktum att kvinnor var gravida och ammade inte på något vis kan ha varit en delförklaring till varför de inte kunde bli landsförvisade enligt svensk medeltida rätt. Ingen plats för biologi alls.

Problemet med genusvetenskap är inte forskningsobjektet – socialiserade skillnader mellan män och kvinnor – utan metoden och teoretiseringen. Genusvetenskap måste hållas tvärvetenskapligt och får inte stänga dörrarna till andra discipliner, en sanning som förvisso gäller de flesta vetenskaplig grenar. En fysikers forskning om rymden blir bättre av att förstå kemi, en historikers forskning om förfluten tid blir bättre av att förstå antropologi och en genusvetares forskning om skillnader mellan män och kvinnor blir bättre av att förstå biologi. Det vore mycket olyckligt om genusvetarna sköt sig själva i foten genom att inte upprätthålla en vetenskaplig standard, för genusvetenskapen behövs!  Att nonchalera att flickor ofta uppmuntras till tystnad och lydnad medan pojkar är högljudda och fartfyllda gör att vi cementerar synen på hur vi ska vara baserat på biologiskt kön. Å andra sidan är det att lägga hela förklaringen till hur pojkar blir pojkar och flickor blir flickor i uppfostran och samhälleliga krav och således helt utesluta biologiska faktorer ett hån mot dem som känner sig födda med fel kön.

En ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och att våra försök att tolka den måste få diskuteras och ifrågasättas borde utgöra fundamentet i all vetenskap.

Och dessutom: Jag känner många norska genushistoriker som håller utmärkt vetenskaplig standard.

Länkar till alla Hjernevask finns här!

Läs också gärna ett humanistiskt upprop till reformer inom forskningen här!

 

Historikerns historier · Vardagslivet

På hemmafronten intet nytt

I flera månader har jag högljutt beklagat mig över att jag på grund av universitetets nya regler inte får ett arbetsrum där, trots att de står för mitt stipendium (och nu när jag skriver det dyker ordet ”otacksam” upp av någon osökt anledning…). I dag, när feberdimman lägger sig över den här doktorandens invecklade sinne och halsontet från helvetet regerar, känns det här med att jobba hemifrån som världens grej. Inget har egentligen förändrats ens av en ganska ordentlig sänkning i hälsotillståndet. Jag vaknar fortfarande ovilligt, senare än vad jag borde, sitter i morgonrocken framför datorn tills jag av brist på te tvingas gå ner för att laga mer av detsamma, alltmedan jag smått desperat försöker peppa mig själv att producera text. Gärna sådan som lämpar sig mer för en akademisk avhandling i medeltida rättshistoria än inlägg på en rosakantad blogg med en överdimensionerad muffins i headern.

Historikerns historier · Vardagslivet

Olyckliga mammor

Nu i dagarna kommer en rapport om depression efter förlossningen, något som drabbar var åttonde mamma. Samtidigt talas det mycket om så kallade mammabloggar, i alla fall här i Finland. Bloggar skrivna av mammor om livet hemma med små barn är oerhört populära, med flera tusen läsare varje dag. Igår vann en av dessa, Kakkakaffe, Bloggpriset. Forskarna söker medicinska orsaker till varför så många mammor blir deprimerade, och det kan man väl förstå, men månne det inte finns ett samband mellan mammors välbefinnande och det stora behovet av mammabloggar.

För jag tror att vi talar om ensamhet.

Finns det någon som har undersökt de historiska beläggen för baby blues? Har man jämfört med till exempel kvinnor i små byar i Afrika? På många vis är deras liv säkert hårdare än de relativt lyxiga liv vi lever här och nu, men många mammor här går igenom mammaskapet helt själva, utan det nätverk av folk i samma situation runt sig. Visst finns det en pappa, men av naturliga skäl avbryts inte pappans liv på samma sätt som mammans även om han deltar aktivt i barnaskötandet (vilket förvånansvärt många pappor inte gör). Allt det man tänkt sig skulle vara på ett visst sätt blir något helt annat. Och man är ensam med sina tankar, ensam med sin baby. De stora sakerna kan man diskutera med pappan (vad ska ungen heta, var ska sängen stå, vilken vagn ska vi ha?), men de tusentals små beslut som måste tas varje dag tar man själv och håller sig själv ansvarig för (räcker det med 100 ml mjölk, får babyn ont i magen om jag ger 110, ska jag amma före eller efter jag ger ersättning?).

De allra flesta mammor hamnar förr eller senare i en inre destruktiv monolog där man anklagar sig själv för att små saker som man inbillar sig att alla andra klarar inte fungerar som de ska. Babyn kanske inte sover så länge och ofta som den ska? Babyn kanske inte äter så mycket och ofta som den ska? Babyn gråter, och det är säkert mitt fel. Alla andra klarar det, utom jag.

Jag är helt övertygad om att det största hotet mot mammors psykiska välmående inte finns i underliggande psykiska sjukdomar man tidigare inte upptäckt, utan i den oerhört djupa ensamhet många mammor lever. Mammabloggarna är en kanal till omvärlden, ett sätt att se att vi alla kämpar med samma saker och att barn växer upp och blir bra människor oavsett detaljerna i deras mat-och sovvanor.

Historikerns historier

Medeltidsforskningens framtid

I måndags samlades ett trettiotal medeltidsforskare på Helsingfors universitet för att diskutera ämnets framtid. Programmet inleddes, efter att Anu Lahtinen konstaterat det stora behovet av ett liknande möte, med att några forskare från olika discipliner beskrev sitt respektive förhållande till medeltiden, metodik, problematik, aktuella frågor och kommande behov. Först ut var Georg Haggrén som berättade om medeltidsarkeologin, ett ämne som jag själv känner starkt för utan att veta ens i närheten av tillräckligt om vare sig metodik eller den senaste forskningen. Arkeologin är nog mycket viktigare för all historisk forskning av vad man kunde tro utgående från det relativt begränsade samarbetet mellan historiker och arkeologer.

Därefter berättade Marko Lamberg om en historikers syn på saken. Förvisso kände jag igen mig i den problematiken han lyfte fram, men det är alltid trevligt att höra någon annan – som man ser som smartare – sätta ord på ens tankar. Marko konstaterade bland annat det självklara i att skriftliga källor inte kan ge oss allt, och behovet av samarbete över disciplingränser.

Elina Räsänen lyfte fram konsthistorikerna, och påpekade bland annat hur nästan alla vetenskapliga framställningar innehåller bilder men att dessa alltför ofta bara har ett dekorativt syfte och inte tillför analysen något. Dessutom nämnde hon problematiken med kyrkmålningar, som har setts som undervisning för de obildade kyrkobesökarna som aldrig annars fick se bilder. Kyrkmålningarnas historia är betydligt mer avancerad än så, och bilder förmodligen tämligen vanligt förekommande även på andra ställen.

Nästa talare var Janne Saarikivi, professor i fenno-ugriska språk. Jag måste erkänna att jag aldrig hört talas om honom förr, men förutom att han som talare var synnerligen underhållande lyfte han upp flera viktiga aspekter av språkvetenskapen som är värda att ta i beaktande. En av de saker som fick mig att tänka till mest var när han slog ut med händerna och konstaterade att språkgränser långt ifrån var det samma som geografiska gränser och att medeltidens samhälle var utbrett flerspråkigt – självklarheter som man inte alltid tänker på. Med språkvetenskapens nya metoder kommer det säkert att vara en disciplin att ta större hänsyn till i framtiden.

Sist ut var folkloristerna Senni Timonen och Joonas Ahola. Jag måste erkänna att jag lutade mig tillbaka och från början inte tog dem på tillräckligt stort allvar. Folkloristik och nordisk medeltid har ett sammanflätat förflutet som modern källkritik knäckt, och som därefter aldrig blivit detsamma. Men av vad som presenterades tror jag att det är dags att ge folkloristiken en ny chans, inte minst som en metod av flera att närma sig de där tankarna och sedvanorna som varken arkeologi eller historia riktigt räcker till för.

Därefter följde diskussioner där bland annat behovet av att överbrygga gapet mellan forskningen och skolundervisningen gick som en röd tråd. Jag tror och hoppas att fler liknande möten och debatter kan hållas, och att de gränser som skiljt disciplinerna åt om inte suddas ut så åtminstone kan åsidosättas. Bara genom så många olika vinklar som möjligt kan vi som forskare skapa en riktigare och mer mångfacetterad beskrivning av medeltiden.

Kuriosa: Ett av folkloristernas projekt finns att läsa om här!

Historikerns historier · Nyhetsplock

Avslöjade hemligheter

Få saker är väl lika spännande som avslöjade hemligheter, särskilt när de är 250 år gamla och skrivna med en kod som ingen på århundraden kunnat dechiffrera. Det är så coolt. Det är så coolt att… Att inte ens ordbajsgeneratorn kommer på något fiffigt att säga.

Språkteknologerna Beáta Megyesi och Christiane Schaefer, tillsammans med Kevin Knight, har dechiffrerat ett manuskript, Copiale cipher, som tillkommit under andra hälften av 1700-talet i Tyskland. Manuskriptet är skrivet av och för en av den tidens många hemliga sällskap, kallat okulisterna. Manuskriptet har text skrivet i kod blandat med romerska bokstäver. Först tänkte man sig att de romerska bokstäverna var huvudtexten, innan man insåg att de egentligen bara representerade mellanslag och att all information låg i påhittade tecken. Hela manuskriptet har ännu inte analyserats och översatts, trots att koden nu knäckts, men det är av allt att döma skrivet i olika lager där medlemmar initierade i okulisterna fick tillgång till olika lager beroende av status i gruppen.

Okulisterna var bara ett av en uppsjö liknande sällskap som i länder där en absolut kungamakt regerade skapade interna debattforum. Det är säkert för mycket att säga att de skulle ha utgjort en motvikt till kungamakten, men intresset för dem var stort både bland vanlig befolkning och bland de styrande. Från Frankrike, där många svenskar (även från östra rikshalvan) huserade under 1700-talet, finns dokument bevarat från polisen där man följt inflytelserika människor för att se vilka som umgicks med vilka, när och var. En föreläsare som undersökt just dessa dokument för att se på den tidens nätverk, Charlotta Wulff, berättade att hon bland alla spännande saker hittat en låda med dokument på svenska som polisen med största sannolikhet beslagtagit efter ett tillslag hos en av de högre herrarna från Sverige på besök i Frankrike. De svenska dokumenten var mer eller mindre betydelselösa, särskilt från polisen synvinkel, men eftersom ingen visste vad det stod har de blivit kvar.

För den som är intresserad av hur dechiffreringen gick till kan läsa rapporten här!

För den som är intresserad av värdelös kunskap kan jag berätta att jag varit på besök hos Frimurarna!

För den som är intresserad av koder och har några år till övers kan jag rekommendera Voynich-manuskriptet från slutet av 1400-talet som inte ännu är dechiffrerat.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Plundringsfartyg med skatter återfunna

Oj, oj! Historikern gnuggar förnöjt händerna och skrockar för sig själv. Fartyg som varit försvunna sedan 1600-talet, fyllda med plundrade skatter, har återfunnits i floden Wisla i Polen efter att svenskar misslyckats med att föra dem hela vägen till Sverige. Även om 1600-talet är en förhållandevis väl utforskad tid i Sverige har den starka kopplingen mellan Sverige och Polen kommit lite i skymundan i svensk forskning, men lever desto starkare kvar i Polen. (Ibland suckar jag lite över att man i forskningen låter nuvarande gränser istället för historiska avgöra vilka geografiska områden man undersöker. Hur många är det som kommer ihåg att Finland var ett landskap i Sverige under nästan 700 år – dubbelt så lång tid som Skåne?)

Gustav Vasas son Johan III gifte sig med polska kungens dotter, Katarina Jagellonica, och tillsammans höll de hov i dåvarande östra Sverige, på Åbo slott. Deras son Sigismund (döpt efter sin morfar) blev sedermera kung i både Sverige och Polen och fortsatte sedan hans farbror hertig Karl (IX) fått honom avsatt att vara kung endast i Polen. Fram till 1668 fortsatte Sigismunds söner att regera i Polen. Karl X Gustav drog på fälttåg 1655 och anföll exempelvis Warszawa, men hann bland annat med även delar av Tyskland och Baltikum under de påföljande fem åren. Som alltid under långdragna fälttåg drog soldaterna förödelse, sjukdomar och död med sig, men svenskarna såg också till att plundra så mycket värdefulla skatter som bara möjligt, av allt att döma också delar av hus, och fraktade dessa med båt tillbaka till Sverige. Voilà – somliga fartyg kom aldrig fram och får nu arkeologer och historiker och andra nördar att hoppa jämfota av pur förtjusning. Termen som används på DN, ”Den svenska störtfloden”, är så vitt jag vet inte vanlig i svensk litteratur utan kommer från polskan, där ett berättigat missnöje finns.

Har man tur leder inte dessa nyfunna skatter bara till att Polen får tillbaka delar av sina stulna artefakter, utan också till debatt och forskning kring svenska härjningar. I en diskussion fick jag nyligen höra att Sverige är sanningsenligt vad gäller dokumentation av historiska konflikter. Handuppräckning nu: Hur många visste att svenskarna plundrat Polen så till den grad att det fortfarande är ett tydligt minne där?

Kuriosa: Den som trodde att den fantastiska skatten Silverbibeln (som förvaras i Carolina Rediviva) på något vis liksom har en naturlig koppling till Sverige har fel.

Historikerns historier

Det är farligt att vara historikernörd

De som trodde att det var riskfritt att vara historikernörd kommer nu att få äta upp sina ord inför bildbeviset på min nästan livshotande skada. Känsliga personer ombedes läsa om kattungarna istället.

SER NI BLÅMÄRKET PÅ MIN HANDLED!!?! Man ba liksom HALLÅ!!

Hur denna otäcka skada uppstod? En viss historiker förirrade sig in på ett antikvariat där hon införskaffade så stora kvantiteter böcker att trots att dessas tyngd fördelades på två påsar uppstod denna skada när en av påsarna hängdes på handleden. Jepp, jepp.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Padre Pio, tron och vetenskapen

Enligt en ny bok av historikern Sergio Luzzatto är det berömda helgonet Padre Pio bara en bluff. Padre Pio var känd för sina stigmata, alltså blödande sår i likhet med dem Jesus åsamkades vid korsfästelsen, och helgonförklarades av påven år 2002 för sina helande krafter. Jag förstår att det kan finnas ett stort behov bland skeptiker att bevisa att Padre Pios inte faktiskt genomlevde Jesu lidande och hade oförklarliga sår, eftersom vi är vana vid att allting idag ska kunna förklaras av vetenskapen. Det finns ett stort motstånd mot att folk ska leva med religiösa villfarelser och ett ännu större motstånd mot att någon kan göra sig pengar på det.

Och visst, jag håller med om att man inte ska lura folk, men vem är det som har sanningen då? Och vad är det som säger att sanningen alltid är det bästa? Jag är rätt övertygad om att många är lyckligare med en lagom dos vanföreställningar. Det betyder förstås inte att man blir gladare av spontant blödande sår, men jag själv till exempel blir mycket nöjdare när jag intalar mig att choklad är bönor (vilket ju inte är helt osant) och alltså tillsammans med spannmål (som bullar och kakor) utgör en fulländad måltid. Än sen då om man måste modifiera verkligheten lite?

Många som höjer dagens vetenskap till skyarna och vill upplysa människor som lever i religiöst mörker vill göra motstånd mot många religioners sanningsmonopol, utan att fundera över att det monopol som från början upprört dem nu sprider sig över vetenskaperna också. Jag ser inget självändamål i att bevisa att Padre Pio var en bluff, för tro kallas för just tro för att det inte är vetenskap. Den som vill tro, oavsett om det är på mirakel orsakade av helgon eller choklad, kommer knappast låta sig övertygas av aldrig så många vetenskapliga bevis. Och bra så.

Kuriosa: En intressant redogörelse för Padre Pio finns här.