Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Den dåliga mamman som överger sitt barn

Charlotte10 kommentarer

Dagistiderna har dragit igång igen. Många barn som för första gången ska till dagis älskar det i två veckor. Sedan kommer ångesten. På morgonen, i tamburen, börjar det. Barnen har slutat klä på sig själv, rulta till dörren och ivrigt vänta på att få åka. Istället ligger det på rygg och försöker sparka dig i ansiktet när du försöker lirka på skorna och uppmuntrande påminna om allt kul man kan göra på dagis. Väl på dagis vägrar barnet lämna famnen. Det klamrar sig fast, skriker och gråter att man inte får gå. Liksom som om det man försökte göra var att mata barnet till en flock hungriga vargar, inte lämna det på dagis. Man ler och ser glad ut, säger att det kommer att bli kul och hej då vi ses snart och så går man leende och självsäkert därifrån. Och så sätter man sig i bilen och gråter i 20 minuter för att man är världshistoriens sämsta förälder.

Och inte blir det bättre över den inbördes kampen mellan mammor. Den som hämtar barnet sist är den sämsta mamman. Nästan lika dålig som den som lämnar sitt barn först på morgonen. Kvalitén på en mamma minskar exponentiellt med tiden hon har sitt barn på dagis. Barn ska ju egentligen inte gå på dagis. Det är bara en provisorisk nödlösning, en ondska man tvingas till. Barn ska egentligen vara hemma med sina föräldrar. Eller, ja ni vet. Med mamman. Det är så det borde vara.

Det är det som är NATURLIGT.

Jag får för mig att många tänker sig att det där som är naturligt, det är så som barn uppfostrades på den gamla goda tiden när mammor inte förväntades arbeta utan kunde använda all sin tid till barnen och hushållet. Om vi för en kort stund bortser från att vårt samhälle nu kräver andra saker av både barn och deras mammor (till exempel läskunnighet och allmänbildning) kan vi titta på hur mammor skött om sina barn under historien. För det första skulle man inte amma sitt lilla barn själv, man anställde en amma. Detta gällde inte ens bara den rikaste procenten, utan betydligt fler, och pressen att inte amma själv måste tidvis ha varit stor. Jag har stött på en berättelse om en kvinna som var så fattig att hon ”inte ens hade en amma”. Idag är det få mammor som det klankas ner på riktigt så mycket som dem som inte kan/vill amma, trots att det finns fullgoda alternativ utan att ens anställa en amma numer.

För det andra talas det mycket om närheten till barnet idag. Man ska bära det i bärsjal, det ska sova i samma säng och man ska vara nära det dygnets alla timmar. Men trots att bärsjal är ett mycket gammal redskap finns det inga belägg för att det, som idag, tillkom enbart barnets moder att bära eller att man gjorde hela dagar. Man vet också att mycket små barn hade vaggor att sova i och att större barn förvisso delade säng men inte med sin mamma och pappa. Och här kommer problemet med dagis in. Många är av den bestämda åsikten att det inte är naturligt att lämna sitt barn med främlingar hela dagen, för att barnet utvecklas bäst hos sin mamma. När jag trött som ett as kom och hämtade Vilho från dagis fick jag höra att mammor som hade barn under tre år minsann inte borde få förvärvsarbeta för det är för tungt. Jag svarade milt att det vore en bättre idé att legalisera droger till barn under tre år så mammorna kunde få sova nån jävla gång.

Mammor med små barn har i äldre tider inte spenderat några större delar av sin tid med att umgås med sina barn. En kvalificerad gissning är att dagens barn, trots att de har en mamma som arbetar heltid, får mer kvalitetstid (vad nu det sen är) med sin mamma än barnen för 500 år sedan. Dels för att de uppgifter mammor i allmänhet hade att sköta (sy kläder, tvätta kläder, laga kläder, laga mat, sköta djuren, tillverka tyg, kärna ost o.s.v.) var uppgifter som tog hela dagen i anspråk. Dels för att det inte fanns en tanke om att mamman var den enda kvalificerad nog att sköta sitt barn. Först på 1800-talet kom en ny och då romantiserad syn på barndomen och mammans roll i uppfostran. Då kunde den förvärvsarbetande fadern försörja sin familj och den väna modern sköta barnen. Med det tidiga 1900-talets nationalism bet sig tanken på modern som barnets överlägsna vårdare fast – modern skulle föra över sitt folks rena egenskaper till nästa generation.

Jag menar alltså inte att mammor inte kan sköta sina barn, att vi inte är bra på det, eller att mammor som vill sköta sina barn själva är nazister. Jag menar inte heller att det inte innan 1800-talet varit viktigt att mamman var delaktig och en självklarhet hade hon hade viss bestämmanderätt för det var det. Men jag hävdar att de senaste två hundra årens politiska och ekonomiska utveckling har en betydligt större inverkan på vår nutida syn på moderskap än vad någon sorts gudagiven naturlighet har. Trots att de flesta idag motsätter sig tanken på att fadern är den enda som ska bidra till försörjningen av familjen – det som på 1800-talet var en förutsättning för framväxandet av moderns nya roll som ensam vårdare – lever myten om moderns roll kvar. Myten att en bra mamma kan ta hand om sitt barn själv och att det är ett misslyckande att ta hjälp av andra, att det är dåligt för barnet. Historiskt sett har det inte varit ett misslyckande. Fortfarande in på 1900-talet visste man att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Drängar, pigor, ammor, morföräldrar, farföräldrar, syskon och grannar. Alla var där som en naturlig del i barnets liv och tog del av barnets uppfostran.

Jag tycker att de mammor som vill vara hemma med sina barn tills de börjar förskolan har all rätt i världen att vara det. Bra för dem om de orkar, vill och kan. Men jag önskar att man kunde sluta betrakta det som det naturliga arrangemanget och det där med att ha sitt barn på dagis som avvikande. Istället borde man uppmuntra dagispersonalen att ta del av barnets liv och se det som ett givande samarbete mellan hem och dagvård. Göra dagvården till den där större släktkretsen som tidigare hade hjälpt till att uppfostra barnet. Men varför gråter barnet då? Det kan ju aldrig vara rätt?

Fråga. Fråga personalen hur länge det håller på (de flesta barn slutar så fort föräldern går) och fråga om det finns något särskilt som skulle kunna påverka. Fråga hur ni tillsammans kan göra det lättare. Barnet kanske gråter för att prova om det få vara hemma? Det kanske inte gillar morgongröten? Det kanske helt enkelt saknar föräldrarna ibland? Det kanske bara gråter med mamma men inte med pappa? Men ett är helt säkert; barnet gråter inte för att det är onaturligt att mamma arbetar och inte sitter hemma på golvet och leker (precis som att barnet som gråter när man säger nej på affären inte gråter för att det är naturvidrigt att man inte köper leksaker). Man är inte en sämre mamma för att man litar på att utbildad personal kan tillföra något i barnets uppfostran.

Kuriosa: Man kan ju också tänka sig att pappan (precis som prins Daniel) tar hand om barnet (inte för att två personer räcker till för att uppfostra ett barn heller) men pappornas deltagande är en annan diskussion. Hetsen att inte ha sitt barn på dagis drivs av mammor, mot andra mammor.

Historikerns historier · Vardagslivet

Mitt arbetsrum dagen efter kl 20

CharlotteLämna en kommentar

20120830-200839.jpg

20120830-200850.jpg

Just nu ser det ut så här i mitt arbetsrum. Jag gräver igenom högar med gamla papper och kastar räkningar märkta med ”betalad” från 2005. Hade det inte varit för att jag nu bytt rum och tvingats gå igenom och kasta hade jag sannolikt vid tidpunkten jag borde doktorera ha haft tillräckligt med grejer för att berättiga en arkeologiskt utgrävning av arbetsrummet. Inte som att jag samlar på mig saker. Inte alls. Jag är bara i desperat behov av en butler. Eller napalm.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Duktighetshysterin

Charlotte2 kommentarer

Det pågår en väldigt intressant debatt om det här med duktighetshysteri. Ni vet, när alla hela tiden vill vara så där duktiga som alla andra verkar vara och så blir man stressad, får magsår och blir utbränd. Det sägs att det är något i tiden nu, det där med duktighetshysterin. I en del krönikor väljer man att se en förklaring i livsstilsmagasin och i överpolerade bloggar som visar förskönade verkligheter som vanliga människor inte kan nå upp till. Man talar om superfamiljer som får hela vardagsrumban att likna ballroom dancing, om de där som lyckas lägga Pusslet så att de inte bara hinner med barnen och sina underbara jobb utan också bakar cupcakes och går på yoga. Nu är liksom eran då vi hetsar varandra till att alltid prestera mer och då alla ska vara så jävla duktiga hela tiden.

Och på ett sätt kan jag hålla med. Det finns en sorts duktighetshysteri, en förväntan att orka och kunna och dessutom göra det med ett leende. Däremot är det absolut ingen nyhet. Det är så här samhällen fungerar. Människor i samhället pressar och trissar varandra, men också peppar och hjälper varandra, att nå till det som samhället ser som viktigt för individerna. Idag heter det självförverkligande. För fem hundra år sedan hette det ekonomisk trygghet. Jag vill absolut inte förringa dem som jobbar för hårt, som känner av pressen, som inte orkar, inte hinner och som faller utanför. Det är tungt, och jag tror att alla någon gång finner sig själva stå där på kanten och svaja. Men jag tror att vi missar någonting fundamentalt i hur samhällen fungerar, och har fungerat rent historiskt, om vi tror att vår tid just här och nu kännetecknas av en press att prestera som inte har funnits tidigare.

För den pressen att prestera finns i alla samhällen, överallt, i alla tider. Prestationen ser bara inte likadan ut. För fem hundra år sedan låg det enorm press på människor att arbeta oerhört hårt med betydligt tyngre uppgifter än vad vi har idag. Två veckors sjukledighet för stress existerade inte. Det fanns en press att lära sig reglerna för socialt samspel, att inte göra några övertramp, att hållas innanför ramarna, att socialiseras in i den rätta kontexten för att kunna hitta en livspartner. Men inte vilken livspartner som helst, utan en som man sedan faktiskt skulle tillbringa resten av livet tillsammans med (låt vara att det var kortare än i dag med tanke på beräknad livslängd), som man skulle få barn tillsammans med och som skulle utgöra den ekonomiska och sociala trygghet samhällssystemet inte ännu gav. Nej, hysteri att vara duktig, att prestera och att passa in har alltid funnits.

Istället skulle man kunna se det som att vi har det rätt bra idag. Duktighetshysterin kanske florerar, men bara om vi tillåter den. Vi har samhällssystem som skyddar oss (även om de är långt ifrån felfria) och det värsta som kan hända för den som säger nej till duktighetshysterin och vägrar följa strömmen är att den gör något annat. Det finns ingen utstötthet ur den sociala gemenskapen för den som inte bakar cupcakes, det finns inga kyrkostraff för den som klär sig i alternativa kläder och inga offentliga tillrättavisningar av den som skiter i att dyka upp på bikram yoga. Problemet i dag är alltså inte att det finns duktighetshysteri och prestationsångest – det är tidslösa fenomen – utan att en del lockas in i myten om att människans viktigaste mål i livet är ett självförverkligande någon annan har definierat. Säg nej, nästa gång. Det är varken svårare eller lättare än så.

Historikerns historier

Säg att ni också ser det

Charlotte1 kommentar

Visst står det ”Sign. Jävla” sist, visst då?

Kuriosa: Och pluspoäng till den som ser vad det möjligen står om vi nu tänker oss att det kanske ändå står något annat.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sånt alla doktorander bör veta: skrivhjälp

Charlotte10 kommentarer

I Finland skriver alla som skriver något i Word, utom de mest äventyrslystna vågat sig på att skapa text Adobe. Det är i princip inget fel på att vara traditionalist, men när jag för första gången satte mig ner och pratade med en kanadensisk doktorand om hur hon rent datatekniskt skriver sin avhandling kände jag mig grundlurad. Varför får vi inte bättre information om andra skrivprogram i Finland? Kanske skulle man kunna säga att jag upplever att jag nu hittat ett program som är bättre än Word, men det känns närmare sanningen att säga att jag sedan jag funnit Scrivener är av den bestämda åsikten att Word inte är till för att skriva något längre än en tre sidors pamflett. Max.

I Scrivener (utvecklat av ett företag som heter Literature and Latte, vilket bara det ger pluspoäng) är varje text ett projekt. Man gör alltså sin avhandling till ett projekt, vilket det förstås också i praktiken är. Så här ser min första sida ut i Scrivener:

Till vänster finns alla delar i projektet – alla mappar, undermappar och sidor med text. På anslagstavlan finns lappar med mina olika kapitel. Vill jag byta plats på kapitlen byter jag bara plats på lapparna. På varje lapp kan jag skriva en kort kommentar om vad exakt jag tar upp i kapitlet, för att få en större bild av avhandlingen och kontrollera att det utvecklas i den riktning jag vill. Varje lapp kan också märkas med vad lappen symboliserar (ett kapitel, ett underkapitel, en sektion…) och i vilket skick av färdighet det är (to do, first draft, revised draft…). Längst till höger kan jag fylla i anteckningar som rör hela projektet, men som inte syns i själva texten. Om vi öppnar det första kapitlet:

Om vi nu bortser från att allt i första kapitlet fortfarande är märkt med ”to do”, ser vi här att mappen för första kapitlet har en egen anslagstavla liknande den för hela projektet. Där finns det återigen lappar, denna gång sorterade efter mina olika underrubriker. Och igen; vill jag byta plats på något inne i texten flyttar jag bara lapparna på anslagstavlan. Vi öppnar texten hörande till underrubriken ”Law in Medieval Sweden”:

Här skriver jag allt jag vill ha under den rubriken. Känner jag mig osäker på hur jag formulerat mig tidigare, eller om jag vill vara säker på att diskussionen här anknyter till vad jag tidigare har skrivit kan jag öppna vilka textavsnitt som helst i split view och därmed skriva i två helt skilda textavsnitt bredvid varandra. Så här:

Och det bör tilläggas att alla skrivfunktioner, typsnitt och liknande är ungefär desamma som finns i Word. Scrivener har en fantastisk massa fler funktioner som jag inte använder eller helt enkelt inte har upptäckt ännu. Det är inte ett program man bemästrar i en handvändning, men när man väl har gjort det gör det ens liv betydligt lättare. En funktion som jag inte använder (än) men som jag gillar är möjligheten att sätta upp ett mål för sitt projekt. Man fyller i hur många tecken man bör ha skrivit och när det ska vara färdigt, och varje dag berättar Scrivener hur många ord du bör skriva för att hålla dig till målet.

Så, de största fördelarna med Scrivener är att en text som är så lång som en avhandling kan delas upp i mindre, lätthanterliga bitar som med ett knapptryck byter plats om det behövs och att man är helt fri att göra i ordning strukturen först (om man är lagd åt det hållet, som jag är) eller skriva först och strukturera sedan. I Scrivener är det också betydligt lättare att skapa sig en översikt över sitt projekt och att göra små anteckningar som inte finns för ens handledare att upptäcka inne i texten. Alla som någon gång glömt en fotnot i formatet ”citera tönten fast han har fel OBS sidnummer” när ett utkast lämnats in förstår vikten av en sådan funktion.

Det enda negativa ligger, i mitt tycke, i fotnoternas funktionalitet. Fotnoterna syns nämligen inline (inne i texten) markerade med grå bakgrund och går inte att stänga av. När texten i Scrivener ska exempelvis skrivas ut, eller skickas till kollegor för granskning, ändras förvisso fotnoterna till att antingen komma längst ner på varje sida eller samlade sist, så för slutprodukten har det ingen betydelse. Dessutom är det förstås betydligt lättare att redigera fotnoterna, kontrollera hur många man har och att se att de följer texten när de finns inline. Det är bara det att jag gillar att kunna editera min text utan att bry mig om fotnoterna, men det är väl en smaksak. Tydligen är det dock bara så här med fotnoterna i versionen för Windows; till Mac kan man få alla noter lyfta ur texten.

Scrivener är inte gratis (men kostar en bråkdel av Word), men man kan ladda hem en gratis trial. Gör det! Ditt liv blir aldrig detsamma igen!

Tips: All text skriven i Word kan copy pastas in i Scrivener med noter och allt i behåll. Text skriven i Scrivener kan med ett knapptryck omvandlas till RTF och därefter flyttas till Word. Men vem skulle vilja det liksom.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Charlotte6 kommentarer

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Varför historia?

Charlotte2 kommentarer

Dick Harrison skrev igår om varför han tycker att det finns ett behov av historia. Det är som alltid väldigt läsvärt. Bland kommentarerna där och från diskussioner på annat håll blir det tydligt att många tycker att historia ska man läsa om man tycker att det är kul. Alla de som tycker att historia är urtråkigt borde slippa. Jag läser historia för att jag tycker att det är kul. Om vi säger som så; man blir inte historiker för pengarnas skull. Men jag läser också historia för att jag är övertygad om att det är viktigt, just av de orsaker Harrison listar. Historia, oavsett om det är de närmaste decennierna eller sedan senaste istiden, lär oss vilka vi är och lika mycket om vilka vi kan bli. Historia ger oss en plats i världen, ett sammanhang.

Sedan ska man också vara medveten om att de senaste kanske hundra åren har skapat den oberoende historievetenskap vi har idag, den historievetenskap som har källkritik som fundament och som inte drivs av politiska mål. Den historia som skrevs under medeltiden var uteslutande beställningsverk med syfte att förhärliga och berättiga regenters eller kyrkans anspråk. Det nordiska 1500-talet såg absoluta kungamakter och en ökad produktion av historiker över släkter – komponerat med politiska syften och bränt i den stund de inte passar in. Sveriges 1600-tal och stormaktstiden har några fullkomligt underbara verk för att berättiga och förklara hur Sverige kunde annektera andra områden. Olof Rudbeck d.ä. argumenterade till och med för att det sjunkna Atlantis legat någonstans i Sverige, förmodligen i Uppland. Fortfarande i början av 1900-talet finns tendensen att förhärliga det egna förflutna i Sverige. Grimbergs megaklassiker ”Svenska folkets underbara öden” inte bara fastslår att ”det svenska folket” existerar som ett skilt folkslag utan också att det har gemensamma underbara öden. Här har vi Karl XII som hjältekung, fantastiska slag och beskrivningar så detaljerade att en historiker av idag automatiskt rynkar på näsan och konstaterar att det finns vissa källkritiska problem.

Sedan finns det också sådana som tycker att lite historia är ok och att man då skulle kunna börja vid en avgörande tidpunkt sisådär två hundra år tillbaka i tiden. Det synsättet finns exempelvis i Frankrike där den franska revolutionen 1789 är startskottet för den riktiga historien. Synsättet finns även här i Finland, där gymnasiets obligatoriska historiekurs i finsk historia endast rör tiden efter 1809, då Sverige förlorade Finland. Det finns få faktorer som lika effektivt skapar en snedvriden historiesyn som tanken att ett enda år av alla tusentals har varit så avgörande att tiden dessförinnan blir betydelselös. I fallet med Finland blir resultatet av att kapa historien år 1809 att staten Finland framträder som en predestinerad produkt av det finska folkets månghundraåriga kamp för sin frihet, vilket inte har någon som helst förankring i verkligheten. Jag förstår förvisso behovet av att framställa Finland som ett separat land med en egen historia men att börja 1809 bäddar för missförstånd kring hur utvecklingen faktiskt sett ut, berövar Finland sin verkliga historia och medför att händelser även efter 1809 förlorar sin historiska kontext. Exempelvis ska kampen mellan svenomaner och fenomaner inte ses som ett resultat av någon sorts frihetssträvan efter århundraden av förtryck utan som en effekt av en tidsenlig nationalism som inte fanns på exempelvis 1700-talet.

Alla kan inte tycka att historia är kul, men alla som på något vis är intresserade av att driva samhället framåt måste förstå varifrån vi kommit. Den historia som skrivs vid nordiska universitet idag skrivs utan rädsla för att centralmakten ska misstycka och skicka släkt och vänner på en gratis tripp till Sibirien, utan tryck att försköna Reinfeldt eller Silvia och utan intention att vara en evig sanning. Folk som anser historia oviktigt borde läsa mer historia för att förstå den oberoende historievetenskapens betydelse för ett demokratiskt samhälle.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Girlfriend mode på universitetet

Charlotte2 kommentarer

Igår talade vi så där i förbigående om huruvida att spela straight, vit man i The Real World kan jämställas med ett girlfriend mode. För er som mot all förmodan inte är supernördar är girlfriend mode en term som myntades (rätt ofrivilligt) när ett dataspel släpptes med en co-op (där två spelare samarbetar) och den ena spelaren är klart sämre men inställningarna i spelet kompenserar för detta. Som exempelvis när herr Nörd vill introducera fröken Flickvän till dataspelandets fantastiska värld utan att hon, som inte spenderat de senaste tre åren på en soffa drickandes Red Bull, blir slaktat vid den första encountern. Vi ska inte gå in på det möjligen en smula sexistiska i detta, utan raskt gå vidare med att konstatera att girlfriend mode tycks förekomma även inom universitetsvärlden.

I USA växer trenden med att anställa par (dual hiring) som båda är akademiker, vid universiteten. Den största orsaken till det är att man genom att erbjuda även partnern anställning kan garantera att få just de akademiker man söker – personer är förstås mera villiga att flytta till ett visst universitet om även partnern kan få anställning. Det som skulle kunna vara en riktigt bra idé för att hålla ihop familjer och ge två akademiker karriärmöjligheter blir dock ett system som gynnar män. En rapport från 2008 angående universitet som anställer par visar nämligen att männen värderar sin egen karriär högre än kvinnans i 59 % av fallen. Det kanske inte är så konstigt om man samtidigt betänker att män i 58 % av fallen är den som varit det huvudsakliga målet för anställningen och att män inom akademien tjänar mer. Men 54 % av kvinnorna var ovilliga att ta en anställning där deras partner inte kunde få en tillräckligt bra position, den tveklöst största anledningen till varför kvinnor tackade nej till erbjudanden. Kvinnorna är alltså inte beredda att bygga sin karriär på bekostnad av sitt förhållande. Männen ser sin egen karriär som det viktigaste.

Att erbjuda akademiker som lever i parförhållanden anställning vid samma universitet är en lysande idé! Man bidrar till mångfalden och ger människor möjligheter att bidra till forskningen där de behövs som bäst. Använt på rätt sätt kan dual hiring också minska genusskillnaderna inom akademien.

Men som det ser ut nu (åtminstone i USA) är dual hiring närmast en form av girlfriend mode. Kvinnornas karriär värderas lägre av männen (oavsett vem av dem som tjänar mest) och om 53 % av de kvinnliga professorerna tar med sig manliga professorer är motsvarande siffra för manliga professorer endast 19 %. Visst skulle man kunna argumentera att männen därför har helt rätt i att deras karriär är viktigare, men med tanke på hur många av de högt utbildade kvinnor som tackar nej till en anställning för att mannen inte kan erbjudas jobb är det snarare något som ligger i kulturen – inte i ekonomiska realiteter. Mannen värderar sin karriär högre, prioriterar den oftare och kvinnan som åsidosatt sin karriär för hans skull fortsätter att spela i girlfriend mode. Jag vet att det finns många där ute som tycker att kvinnor helt och hållet får skylla sig själv. Det är väl bara att ta det där jobbet och bygga sin karriär. Med tanke på hur få av de högt uppsatta kvinnorna som har en partner kan dessa kvinnor då också förbereda sig på ett liv i ensamhet. Mannen som lämnar kvinnan för sin karriär kommer däremot, statistiskt sett, att gifta sig. Kanske rent av flera gånger.

Visst är det till viss del upp till kvinnorna att säga nej till girlfriend mode och se till att spela fullt ut. Men då måste också männen börja värdera kvinnors karriärer om inte högre så åtminstone likvärdigt med sina egna.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Vardagslivet

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Charlotte17 kommentarer

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!