Jag sitter nu i djupet av vårtröttheten och försöker boka flyg och boende för sommarens konferenser. Det är sånt man skulle behöva ha en assistent för.
Kategori: Historikerns historier
Privilegiet att få lära sig
Jag går för tillfället en kurs i universitetspedagogik. En av de saker vi har talat mest om är hur man ska få studenter att ta sig an lärande med en så kallad deep approach istället för en surface approach. Den som använder en deep approach kommer nämligen att lättare komma ihåg vad den lärt sig och kunna applicera sina kunskaper på rätt sätt i framtiden, medan den som har en surface approach förmodligen kommer att ha glömt allt man gått igenom efter att sista tentan är avklarad. En deep approach främjar livslångt lärande. En surface approach består av att man skummar igenom materialet och förhoppningsvis klarar sig igenom kursen.
I ärlighetens namn tycker jag att kursen är rätt skit. Visst, på många vis följer de i princip manualen för hur man ska uppmuntra deep approach men jag fortsätter att skumma igenom texterna och lyssna med ett halvt öra. Det är en hel massa grupparbete. Vi har fått en peer group att bonda med – en grupp för uppbyggande självkritiska diskussioner och reflektioner. Allt jag vill göra är att sitta hemma på mitt rum och lösa uppgifter. Jag vill inte alls växa som människa och reflektera och träffa folk och sånt.
Så i dag hade vi möte med vår peer group. Det är egentligen en bra liten grupp, bestående av mig själv och tre doktorander från helt andra discipliner. En av dessa är en doktorand från ett av Asiens fattigaste länder som kommit till Helsingfors för att studera. Han har läst vartenda ord i varenda artikel vi fått oss tilldelade. Han läser allas referat av mötena och kommenterar, han läser alla diskussionstrådar, han för rigorösa anteckningar och han ställer drösvis med frågor till oss andra kring hur vi ser på olika aspekter av artiklarna.
Och jag skäms. Jag skäms för att jag är så in i helvete bortskämd. För att jag inte bara har fått hela min utbildning gratis utan även också under långa perioder har fått betalt, genom studiebidrag, för att kunna lära mig mer och för att jag har utnyttjat stora delar av den tiden till att begränsa mitt eget lärande. Till att välja vad jag vill ta till mig istället för att ta tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan på alla kurser jag tagit.
Men så är det här i Finland och även i Sverige. Vi ser utbildning som en så självklar rättighet att den blir en börda. Lärande är något vi tvingas till och försöker försvara oss emot. Som när det talas om hur onödigt det är att lära sig svenska i skolan här i Finland. Kunskap är aldrig onödig. Lärande föder lärande och kunskap är makt. Vi serveras den på ett fat och är för bortskämda för att förstå att det är en ynnest att få lära sig, att det är ett privilegium och inte en belastning. Jag undrar om historiens stora tänkare som reste runt mellan olika universitet för att få diskutera med likasinnade, som dedikerade sitt liv till kunskapen och som på många vis har bidragit till vår världsbild skulle skratta eller gråta om de hörde oss i dag. ”Jag vill inte lära mig svenska fast det ingår i den statligt finansierade utbildningen alla invånare får.” ”Jag vill inte lära mig om religioner för jag tror ändå inte på Gud.” ”Jag sitter bara med på de här för universitetsstuderande gratis föreläsningarna hållna av några av världens främsta forskare för att få studiepoäng.”
Och Einstein bah ”va saru att du gjorde saru”?
För hjärnan blir inte full. Att lära sig om ett ämne fyller inte en kvot och tar ingen plats från ett annat ämne utan främjar sannolikheten att man lär sig ännu mer.
Och nej. Alla behöver inte lära sig allt. Men om man ändå ska göra något kan man lika gärna ta vara på chansen att lära sig så mycket som möjligt. Det ska jag försöka bli lite bättre på.
Ett inlägg om häxor och kvinnor så här i Blåkulletider
Jag fick en väldigt intressant fråga från Mia om kvinnans roll i samhället innan häxjakterna och om samhället var mer matriarkaliskt innan. Hur såg det ut när kvinnor ännu fick ha magiska krafter? Blev samhället mer mansdominerat efter inkvisitionen?
År 1486 kom Malleus Maleficarum (Häxhammaren) som skrevs av dominikanerbröderna och inkvisitorerna Jacob Sprenger och Heinrich Kramer. Den boken sätts ofta som en startpunkt för häxförföljelserna men den borde istället ses i ett betydligt större sammanhang. Varken häxor, trolldom eller inkvisition var nya företeelser och på många vis handlade det inte om magi utan om avvikelser från den rätta katolska tron. Under senmedeltiden (och särskilt efter den stora pesten i mitten av 1300-talet) uppstod mängder av nya religiösa samfund. John Wycliffe kritiserade öppet kyrkan i mitten av 1300-talet och gav upphov till lollarderna. Lollarderna hade ingen gemensam organisation utan bestod av både vanliga människor och högt uppsatta akademiker som menade att kyrkan var korrupt och i behov av förändring. I vad som nu är Tjeckien uppstod hussiterna, Jan Hus följare, på 1400-talet. De ville i likhet med lollarderna reformera kyrkan. Liknande rörelser hade dock funnits tidigare också. Katarerna (som gav upphov till ordet kättare) var en rörelse som började i Frankrike på 1100-talet. Ytterligare en liknande rörelse var valdenserna, efter Pierre Valdes i slutet av 1100-talet, som rent av bekämpade den katolska kyrkan. I flera av dessa rörelser spelade kvinnorna en stor roll. Beguinerna, en rörelse inriktad mot bön, verkade i Tyskland och Nederländerna från 1200-talet och var till för kvinnor. Gemensamt för alla dessa rörelser var att de kritiserade den katolska kyrkan och att de förföljdes för den kritiken.
Valdenserna är kvastflygande häxor.
Jan Hus bränns på bål för kätteri.
När vi nu går vidare och talar om kvinnornas roll har vi alltså en bakgrund av mängder med rörelser som öppet kritiserar den katolska kyrkan och som kyrkan därför försöker bekämpa, ibland med regelrätta krig så som korstågen mot albigenserna i början av 1200-talet och husitkrigen efter att Jan Hus bränts på bål år 1415. Kyrkan strävade efter att få folket att bekänna sig till den rätta läran och den som inte gjorde det kunde dömas för kätteri till döden. Det är inte alldeles enkelt att beskriva magins inverkan på den medeltida världen. Magi, så som många av oss skulle se den i dagen sekulariserade kontext, fanns överallt. Det kunde dels vara små saker, som vissa böner som hjälpte mot särskilda åkommor, reliker med läkande kraft eller rent av transformationen av vinet och brödet till Jesu blod och kropp (som alltså i den katolska kyrkan inte är en symbolisk utan en faktisk omvandling). Brottet trolldom grundades på att någon använt magi för att skada någon annan i en värld som på många vis var fylld av magi.
Men brottet trolldom var tydligt kopplat till kvinnan. Det var kvinnan som förväntade vara utövaren, trollkonan (av trollkvinna). I den svenska lagen från mitten av 1300-talet, Magnus Erikssons Landslag, står det att
”Forgör maþer manne ællæ kunu, kona kunu ællæ manne, meþ trulldom ællæ andrum forgerningum, sua æt han ællæ hon faar döþ af, miste liif sit for þolika gerninga; man skal stæghla ok kunu stena […].”
”Förgör en man en man eller kvinna, en kvinna en kvinna eller man, med trolldom eller andra förgörningar, så att han eller hon dör, ska den mista livet för en sådan gärning: mannen ska steglas och kvinnan stenas.”- Högmålsbalken V
Här verkar det uppenbart att både män och kvinnor kunde anklagas för trolldom, vilket var helt sant, men om man jämför med formuleringen angående om någon begått mord blir skillnaden uppenbar.
”Draper maþer annan[…]”
”Dräper en man en annan […]” – Dräpabalken med vilja II
Trolldomsbrottet kom att utvecklas till en blandning av många olika brott. Dels fanns det ett korn av kätteri. Detta blev betydligt starkare efter reformationen när den lutherska kyrkan skulle etableras och hela folket fostras till den rätta (nya) tron. Dels fanns det ett korn av ren tro på trolldom. Häxor fanns. Djävulen fanns. Trolldom fanns och var farligt. Dels fanns det, och detta blir extra tydligt i Malleus Maleficarum och akademisk litteratur från slutet av 1400 och början av 1500-talet, ett ganska stort korn av kvinnofientlighet. Det rörde främst att kontrollera kvinnliga lustar och den kvinnliga sexualiteten. Det var förstås ingen nyhet, men kontrollen fick ett klart uppsving i början av 1500-talet. I Sverige gick man så långt som att införa Moses lagar (alltså regler ur Gamla Testamentet) som komplement till landets lag på 1600-talet, och de lagarna var extra hårda mot sexualbrott vilka i sin tur främst rörde kvinnor. Däremot är det osäkert hur stort inflytande Moses lagar fick på den verkliga rättsutövningen.
Vad som skapade vågorna av häxförföljelser som svepte över Europa på 1500 och 1600-talen vet man inte med säkerhet. Förmodligen var det en kombination av olika faktorer där den allmänna jakten på kättare spelade en mycket stor roll. Kvinnor var de förväntade utövarna av trolldom redan under medeltiden, men kvinnor var också genom sina lustar, sin sexualitet och sitt känsloliv lätta offer för djävulen. När myterna om Blåkulla, djävulens fester och häxornas illvilja verkligen tog fart var kvinnor utsatta genom att de redan tidigare var svagare för frestelser (ni vet Eva och äpplet och allt det där). I Malleus Maleficarum talades om den särskilda pakt som häxorna slöt med djävulen genom samlag. Kvinnor som omtalades som kloka gummor eller som var läkekunniga var extra utsatta, likaså kvinnor som benämns som barska eller annars bara framträdande – men ingen var egentligen säker. Särskilt i Tyskland och England råkade kvinnor särdeles illa ut när grannar och barn började ange allt och alla. Ibland kunde hela familjer dömas till döden.
Att häxprocesserna skulle ha haft någon större påverkan på kvinnors ställning annat än i givna geografiska kontexter har jag dock svårt att tänka mig, främst för att det var många män som avrättades också. I Finland var det rent av fler män än kvinnor som dömdes för trolldom och i norra Norge var det likadant. Däremot skulle man absolut kunna säga att kvinnors ställning påverkade häxprocesserna, eftersom synen på kvinnor var en del i hur häxförföljelserna tog ordentlig fart.
När man talar om kvinnans ställning på 1500 och 1600-talen var det istället främst två andra faktorer som påverkade. Den första är införandet av primogenitur. Tidigare hade söner och döttrar ärvt (även om söner ärvde dubbelt mot döttrar) och med primogenitur gick allt arv till den förstfödde sonen. Man började också räkna släktskap endast på männens sida (patrilineärt släktskap) istället för som tidigare på både männens och kvinnans sida (bilaterärt släktskap) och kvinnorna förlorade i betydelse. Den andra faktorn är införandet av lutheranismen som hade en väldigt stark syn på hushållets organisation och faderns roll i hushållet. Liknande hade förvisso funnits tidigare, men blev betydligt starkare.
Mansdominansen ökade, men inte på grund av häxprocesserna utan på grund av samhällets omvandling mot ökad urbanisering, en tjänstemannaelit och byråkratisering. Magin i samhället levde kvar i olika former, men starkare kopplade till kyrkan och till det rätt sättet och ingen fick ha magiska krafter.
Av rent praktisk betydelse för häxprocesserna var tryckkonsten. Genom pamfletter som den här spreds ryktena om häxornas ondska.
Kuriosa: I Sverige halshögg man häxorna innan man brände dem på bål. Man känner endast till en person, Malin Matsdotter i slutet av 1600-talet, som brändes levande på bål.
Krama en medeltidshistoriker!
I dag är det International Hug a Medievalist Day. I motsats till vad många tycks tro är jul, påsk och nyår långt ifrån de viktigaste högtiderna, eller Internationella Kvinnodagen eller Menlösa barns dag de mest betydelsefulla uppmärksamhetsdagarna. Nej. Hug a Medievalist Day slår dem alla med hästlängder.
Att medeltidshistoriker hör till en utsatt grupp i befolkningen säger sig självt. Det mesta som medeltidshistorikern lever för dog nämligen för många hundra år sedan och de artefakter som finns kvar rör, med sin blotta uppenbarelse, medeltidshistorikern till tårar. Lite som Highlander. Fast bättre. Inga av de språk medeltidshistorikern lär sig – vare sig det är latin, fornsvenska eller medelhögtyska – talas av andra människor och alla har väl sett medeltidshistorikern stå själv i ett hörn på en fest sedan det där klassiska skämtet om apan, marginalen och Bayeux återigen fallit just så platt som det tenderar till att göra när man drar det på ett dött språk. Det är ett ensamt liv. Ett missförstått liv.
Medeltidshistorikern behöver en kram.
Och man ska inte oroa sig över att närma sig medeltidshistorikern. Utseendet till trots är medeltidshistorikern i allmänhet inte lika otvättad som hen ser ut. Medeltidshistoriker följer nämligen tvättråden och tvättar sig minst en gång i veckan. Riklig kroppsbehåring, som kommer av att medeltidshistorikern sällan exponeras för solljus, är ett ypperligt skydd mot arkivdamm och mjukt när man kramas. Sannolikheten att medeltidshistorikern säger något som hen förväntar sig ett svar på är dessutom oerhört liten. Tvärtom har man genom att ha kramat medeltidshistorikern förmodligen en ypperlig chans att inte behöva föra en dialog resten av den dagen. Sannolikheten för att stå på andra sidan av en timslång monolog är emellertid överhängande, men minskas betydligt av att man högt och tydligt nyser. Medeltidshistoriker är nämligen rädda för snuva. Få saker är lika förödande när man läser 700 år gamla originaltexter på ett litet obskyrt klosterarkiv i en grotta som är så gammal att den kallas något som betyder ”grotta”, som att nysa.
Så var inte rädd! Gör världen till ett lite bättre ställe och krama en medeltidshistoriker!
För det är helt enkelt så att medeltidshistorikern förtjänar en kram.
Kuriosa: Varje gång någon kramar en medeltidshistoriker räddas en kattunge från döden.
Om naturlighet, lag och människor
I onsdags hade jag det stora nöjet att få lyssna på den oerhört meriterade (mannens publikationslista är 8(!) sidor lång) professor R. H. Helmholz föreläsning ”The Law of Nature in History: Jurisprudential Theory or Practical Instrument”. Den naturliga lagen (icke att förväxlas med de naturvetenskapliga naturlagarna) är den lag Gud har givit till människorna; en lag som finns inneboende i alla människor. Gud hade placerat förutbestämda principer för hur man ska bete sig i människornas hjärtan, och därför vet goda människor vad som är rätt och fel. Även i vårt eget väldigt sekulariserade samhälle i dag finns samma underliggande tilltro till att vi är förprogrammerade till att veta hur vi ska bete oss kvar, och det var fler än en gång som jag slogs av hur förbluffande lika en del av resonemangen här på bloggen är med dem som framhölls för många hundra år sedan. Innan 1800-talet fanns det inga diskussioner kring om den naturliga lagen existerade – det vill säga; alla visste att den fanns – men en hel del diskussioner om hur den skulle tolkas. Senare forskning har, enligt professor Helmholz, lyft fram frågan om huruvida medeltidens och den tidigmoderna (1500-1700) tidens människor såg den naturliga lagen som endast juridisk teori eller om den också fyllde en praktisk funktion. Den frågan ägnade professor Helmholz sin föreläsning åt att besvara.
Den naturliga lagen har betraktats som en högre form av lag, vars närmaste nedteckning är de tio budorden, som i egenskap av varande Guds mening inte kan förändras. Eftersom lag emellertid aldrig har varit ett stillastående element utanför människors samspel har tidigare forskare tänkt sig att den naturliga lagen endast var teoretisk. Genom att läsa de juridiska diskussionerna kring avgörande av specifika rättsfall kunde dock professor Helmholz visa att lagkunniga de facto ofta utgick från den naturliga lagen (trots att den inte finns nedtecknad i särskilda paragrafer) när de resonerade kring vad som var rimligt och inte. Och just det där med vad som är rimligt var någonting som upptog de lagkunniga när domar skulle falla. Enligt den naturliga lagen var det exempelvis förutbestämt att föräldrar skulle vårda sina barn – det är den naturliga ordningen – och föräldrar som inte vårdar sina barn bryter alltså mot Guds mening. Det är rimligt att begära att föräldrar sköter sina barn och gör de inte det ska de straffas. Det är också rimligt att alla har rätten att försvara sig själva, så när den amerikanska konstitutionen skapades utgående från den naturliga lagen bestämdes att alla skulle få bära vapen.
Trots att det fanns en högre stående naturlig lag var man mycket tillmötesgående mot samhällets behov i sina tolkningar av den. Exempelvis hade man i Napoli infört dödsstraff utan egentlig rättegång för unga män som ställde upp stegar mot husväggar för att komma till unga jungfrurs fönster. Att döma någon ohörd var emot den naturliga ordningen och därför restes protester mot förfarandet. Men protesterna gick inte igenom. Det hade nämligen blivit alltför vanligt med stegar mot jungfrurs fönster och eftersom att skända jungfrur var ett av de värsta tänkbara brotten kvarstod dödsstraffet och den bristande rättegången mot förbrytare. Ett annat exempel är det onaturliga i att ta ränta, vilket uttryckligen förbjöds i Bibeln. På medeltiden hade emellertid räntetagning blivit en så viktig del av ekonomin att man valde att tolka den naturliga lagen som att förbudet gällde att ta ut onaturligt hög ränta. Teorierna kring den naturliga lagen anpassades alltså till samhällets behov, ibland lokalt, ibland över hela kristenheten. Professor Helmholz slutsats var således att den naturliga lagen var långtifrån endast juridisk teori, utan att den hade en verklig praktisk funktion, att den var under konstant omförhandling och att den fyllde moraliska syften.
En viktig del av den naturliga lagen som professor Helmholz olyckligtvis inte hade inkluderat i sin föreläsning är förhållandet mellan könen. Förhållandet mellan man och kvinna och dessas plats i samhället reglerades nämligen av vad man ansåg föll sig naturligt för män respektive kvinnor. På så vis rättfärdigade man exempelvis att män hade sexuella kontakter utanför äktenskapet och att kvinnan skulle vara trogen. Det låg nämligen i männens natur att behöva sexuella kontakter, vilka naturligtvis inte var av samma upphöjda sort – för att avla arvingar – som dem med hustrun. Samtidigt låg det i kvinnornas natur att vara trogna sina makar och förlita sig på att maken gjorde vad som var rätt eftersom män av naturen är förståndigare än kvinnor. På min fråga om hur den naturliga lagen i egenskap av allmängiltig lag inneboende i alla människor såg på jämlikhet inför lagen – ett begrepp som för tiden fram till 1800-talet inte existerade – blev det riktigt intressanta diskussioner. Den mest uppenbara ojämlikheten inför lagen var förstås mellan fria människor och ofria (slavar). Kristendomen tillåter egentligen inte slaveri (slaveri var ett brott mot den naturliga lagen), men eftersom samhället förfarande var i behov av billig arbetskraft fortsatte slaveri i andra skepnader. Beträffande kvinnor och män fanns inte samma tanke om att kvinnor hade naturliga rättigheter liknande mannens. Det var hennes uppgift att följa sin man vart han än begav sig (och här fanns det olika regler beträffande denna skyldighet om maken begått ett brott och exempelvis landsförvisades) och eftersom naturen gjort honom starkare och styrd av sitt förnuft snarare än känslorna (så som kvinnor) var det hans skyldighet att styra och hennes att lyda.
En av de sakerna som jag tyckte var mest spännande och som inte syns i mitt eget material av den enkla anledningen att folk i Sverige inte skrev ner hur de resonerade före 1600-talet, var referenser till naturen som en del av argumentationen för den naturliga lagen. När man diskuterade bakarv (om arv kan gå från barn till förälder) kom man fram till att det var onaturligt att arvet gick bakåt i familjen. Liksom en flod alltid flyter neråt ska också arvet alltid gå neråt. Det är en medeltida vink om att människan sågs som en del av naturen, en del av skapelsen, och att människans förehavanden följde samma allmängiltiga regler som resten av världen. Mänsklig interaktion som en del av naturens förutbestämda ordning. Parallellen till synen på människan som biologisk varelse i dag är uppenbar, även om Guds del i det hela inte framhålls numera. Det revolutionerande i de kulturteoretiska tankarna om att människan skapar samhället genom interaktion samtidigt som samhället skapar människan, som kom i början av 1900-talet, får också sin rätta historiska kontext när man ser hur de bröt mot de vetenskapliga grundbultar teorin vilat på under de föregående tusen åren.
Samtidigt fascineras jag av idén om lag. Vi ser lag som en text i en bok. På medeltiden var lagen någonting som levdes och upplevdes i interaktion. Det kommer jag att ta med mig när jag nu fortsätter skrivandet av avhandlingen.
Men inte om man gör det medan man presenterar
På konferenser är det ok att sova om man är en liten baby eller en gammal professor.
Jag måste lära mig att bildgoogla folk
Så jag var och lyssnade på en fantastiskt intressant föreläsning av professor Helmholz, som jag ska berätta mer om senare. Efter föreläsningen hamnade jag bredvid en synnerligen trevlig äldre herre som jag hört tala svenska och som tydligen hade något att göra med ett projekt jag vet drivs i Helsingfors.
Jag: Så, är du i Helsingfors eller?
Han: Nej. Jag är i Sverige.
Jag (glatt leende): Jaha! Vad kul! Var någonstans?
Han: Lund.
Jag (fortfarande glatt leende): Jasså. Lund. Kul! Vad gör du där då?
Han (tittar på mig): Jo, jag har varit professor där i 35 år nu…
Jag (ganska stelt leende): Hörk. Åhå. Så där länge att det är ganska pinsamt att jag frågade.
Bildgoogla, gott folk. Bildgoogla. Att just ha frågat Sveriges tveklöst mest namnkunnige inom ens eget ämne vad han sysslar med, alltså. *doh*
Yeeee!!!!
Mitt paper har blivit antaget till Gender and Political Culture-konferensen som ska hållas i Plymouth! Hurra!
Nu ska jag bara hitta någon som betalar för det…
I toppen av den långa listan på saker jag bara inte klarar av
När man försöker göra historia till ett roligt ämne genom att i vardaglig ton skriva historiska personers levnadsöden i jag-form. Särskilt inte om den sista meningen börjar med ”historiker säger att jag”.
Är man död ska man hålla käft. Det är ett bra rättesnöre, säger den här historikern.
Det där med genus som performance
En av de där sakerna som alltid tycks komma upp när man diskuterar genus är att alla feminister och alla genusvetare eller annat löst genuspack tror att kön skapas – att kön inte är något man föds med. Jag vet inte riktigt var den idén kommer ifrån, men för första gången hörde jag den nu sättas i samband med Judith Butlers tankar om genus som performance och kanske är det där någonstans som det har blivit fel. För det Butler menar med genus som performance är att man förvisso föds med ett biologiskt kön men att genus skapas, omförhandlas och upprätthålls genom yttre påverkan – framförallt språk – snarare än inre och att även den som föds med ett visst kön kan leva ett annat genus. Det vi ser som en man eller som en kvinna är alltså beroende av kulturen, inte av biologin.
När man betraktar historien framstår detta som helt självklart. Som ett exempel kan vi ta Largillieres målning från slutet av 1600-talet. Här ser vi de manligaste männen, manligheten personifierad, de absoluta alfahannarna. Topdog. King of the Hill. The Man.
I 1600-talets Frankrike hade alla känt igen den här manifestationen av genus som den yttersta manligheten. Idag hade reaktionen knappast blivit den samma. Kläderna, poseringen, mouchen, håret, sminket – allt med den här bilden säger att det är kvinnor. Typ så här:
Det vi uppfattar, det vi reagerar på, är en manifestation av vårt biologiska kön – det som kallas för genus. Beroende på vilket biologisk kön man föds med förväntas man göra olika saker. Vissa saker kanske kommer naturligare än andra och det kan ha samband med sådant som hormoner, men det förhindrar inte att genus är performance. En del forskning har visat att små flickor föredrar dockor framför bilar, men det betyder inte att att flickor är mer lämpade som sköterskor och män som läkare, eller att kvinnor skulle bli dåliga bilmekaniker – det är samhälleliga förväntningar; genus som performance.
Vad som har ansetts passande, vad som varit rätt mall för att leva ut ens biologiska kön är kulturellt betingat. De här sågs som okvinnliga kvinnor på sin tid i början av 1900-talet, trots att allt vi tror oss veta om kvinnor idag säger att det nog inte blir mycket tydligare kvinnligt än så här; i dag uppfattar vi dem som kvinnor. Men de här kvinnorna betedde sig inte som kvinnor. De slogs mot poliser, sa fula saker, trodde att kvinnor skulle platsa på universitet och rent av att kvinnor förtjänade en egen röst. Det här var kvinnor som var så okvinnliga att de var skrattretande för de gick emot kvinnans natur. De här räknades inte som riktiga kvinnor.
Så när folk i dag kommer och säger att genusvetenskap bara är skit för att det faktiskt är skillnad på könen så blir jag rätt trött. Alltså, ingen säger att det inte är skillnad på könen. Men att samtidens syn på genus – syn på manligt och kvinnligt – påverkar hur kön manifesteras – hur man visar att man är man eller kvinna – det är fullkomligt självklart. Visst påverkas vi av biologi, men människan är också en kulturell varelse som gång på gång trotsar biologiska betingelser för sin kulturella tillhörighet. Och det är här som talet om människan som biologisk varelse och styrd av sina hormoner blir synnerligen problematiskt. För om människan borde fungera på ett särskilt sätt på grund av biologin så skulle det inte finnas en sådan enorm variation på manifestation av genus, varken över tid eller rum. Och om människan ska fungera på ett visst sätt om allting är som det ska betyder det att alla som inte fungerar så är anomalier. Med ett sådant synsätt blir exempelvis transsexuella, homosexuella och bisexuella i dag avvikande från vad en människa ska vara, och det är farligt. För om man tittar på historien, på damerna på bilden ovan exempelvis, och tänker på alla de manifestationer av genus som inte kan förklaras av biologi eller av ett naturligt ”rätt” eller ”fel” så förstår man vikten av att studera genus och av bland andra Judith Butlers tankar om genus som performance. Det biologiska könet kanske förblir konstant, men manifestationen förändras.
Hit och dit och tillbaka igen 