Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier

Den tunga självkritiken

Charlotte24 kommentarer

I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.

 

Historikerns historier

Apokalypsens överlevare

Charlotte2 kommentarer

När apokalypsen kommer överlever kackerlackor och vår uråldrige katt Katt.

Tildas födelsedag 100

Vill ni läsa mer om apokalypser ska ni läsa en av de bästa bevisen för vikten av interdisciplinforskning till dags dato här. Det handlar om hur arkeologer och geologer och annat löst folk tillsammans lyckats kasta ljus (pun intended) över mörka tider. Genom samarbete visar man hur myterna om Fimbulavintern och världens ände med största sannolikhet hör ihop med minnen av forntida vulkanutbrott (och då särskilt ett utbrott år 536, förmodligen i El Salvador) som varit så stora att förändringarna i atmosfären täckt solen. I Codex Regius, som är det manuskript som innehåller den Poetiska Eddan och därmed utgör grunden för det mesta vi vet om skandinavisk mytologi, står det ”[e]kki nýtr sólar” om Fimbulavintern. Professor Bo Gräslund menar att Fimbulavintern inte var extra sträng vinter, utan utebliven sommar. Solen hade ingen verkan. Skörden dog och människorna likaså.

Det var väl då någongång som Katt föddes.

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att spela patriarkatets spel 1500-tals versionen

Charlotte5 kommentarer

Jag beklagar att jag inte har hunnit svara på alla kommentarerna under inlägget om att spela patriarkatets spel. Samtidigt vill jag passa på att tacka för att ni höll en så trevlig ton när ni diskuterade. Det är ju inte alldeles självklart alltid, verkar det som.

Och så tänkte jag förklara vad jag menar när jag talar om att spela med i patriarkatet. Vi börjar i tidigt 1500-tal, för jag är historiker och det blir så då. Fru Filippa Månsdotter blev änka år 1505 när hennes make Bengt Ryning gick bort. Bengt hade under sin livstid ordnat beskydd för fru Filippa och hade avtalat med Svante Nilsson (som vid tiden var regent i Sverige) att Svante skulle beskydda och se efter Filippa efter Bengts bortgång. Osäker på om Svante skulle hålla sitt ord skrev Filippas svåger, Sten Kristiernsson, ett brev till Svante för att försäkra sig om att Filippa (och alla hennes tillgångar) skulle vara trygga. Svante svarade att Ture inte hade något att frukta: Filippa hade redan skickat en budbärare till slottet och fått Svantes beskydd säkrat. Filippa skulle få behålla de förläningar och jordegendomar hennes make hade haft.

Några år senare visade det sig varför ett sådant beskydd kunde vara viktigt. Pavel Kyle skrev till Svante Nilsson med en anekdot och en begäran. Filippas svåger, Sten Kristiernsson, hade övertygat Pavel om att det skulle vara helt tryggt att lämna sin gård obevakad för den korta tid Sten hade tänkt vara borta. Vi rör oss här alltså i en mycket orolig tid med konstanta inre konflikter och titt som tätt regelrätta slag mot Danmark. Kalmarunionen håller på att falla samman och de politiska striderna är väpnade. Stens återkomst tog så betydligt längre tid än vad som var tänkt och under den tiden vandaliserades Pavels gård. Som kompensation för den förstörda gården krävde Pavel en av Filippas gårdar.

Ok. Så det känns kanske som ett ganska stort logisk hopp att hon ska plikta för något som Sten gjorde och i dag kan vi bara spekulera kring logiken. Det nämns specifikt i brevet att Pavel är ute efter en gård som Filippa hade efter sin avlidne make, så en kvalificerad gissning skulle vara att det i huvudsak var Sten som skötte om Bengts gamla gårdar även om de officiellt tillhörde Filippa och därför såg sig Pavel ha rätt till kompensation den vägen. På ytan har vi här alltså en kvinna i rikets toppskick som ärvde sin make, satt trygg på sitt enorma godskomplex och inte ens behövde befatta sig med de inrikespolitiska striderna för att göra det. Ett ganska glidit liv. Men vad vi egentligen har är en kvinna med försörjningsansvar för små barn och som är fullkomligt utlämnad till männen i hennes närhet.

Och Fiippa var långt ifrån den enda kvinnan i en liknande situation. I takt med att männen dog på slagfältet tvingades änkorna anpassa sig efter ett mycket strikt patriarkalt system där beskydd från en mäktig man var en livsviktig strategi. Filippa protesterade aldrig mot systemet. Ingen av kvinnorna (eller männen för den delen) protesterade mot systemet. Istället var de mycket medvetna om hur de skulle få ut mesta möjliga av det. När Filippa vänder sig Svante för att söka hjälp beskriver hon sig själv som ”fattig, värdelös kvinna” och beklagar sig över hur hon nu ska kunna ”sörja för dessa fattiga faderlösa barn”. Ekonomiskt sett var Filippa inte direkt fattig, om vi säger så, och med tanke på att hon efter makens död till och med var snabbare än svågern Sten att försäkra sig om Svantes beskydd och dessutom av allt att döma sedan levde rätt bra resten av livet skulle hon kanske inte heller beskrivas som värdelös. Vad Filippa gjorde när hon beskrev sig själv som fattig och värdelös var att anpassa sig till den tidens retorik, den tidens patriarkala spel.

I slutet av 1800-talet började kvinnor för första gången protestera mot systemet. De slogs ned och fängslades för protesterna och samhället – upprätthållet av både män och kvinnor – gjorde sitt bästa för att tysta dem. Så fick kvinnor tillgång till utbildning, plats på arbetsmarknaden, rätt att äga sin egendom, rätt att myndigförklaras trots att de var gifta. Samhället började förändras för att ge plats för kvinnor på samma villkor som för män. Det har gått lite drygt hundra år och även om det ibland känns som att det är bedrövligt långt kvar har vi ändå kommit en god bit på väg. Men att tro att de föregående hundratals åren av patriarkat, av sök-skydd-hos-en-man-för-du-har-inga-rättigheter, inte skulle påverka vår tid i dag är ganska blåögt. För om vi tittar på den retoriken som användes i början av 1500-talet ser vi tendenser som är oroväckande lika dem man hör i dag. När kvinnor bad om saker på 1500-talet gjorde de som Filippa och talade om sin svaghet, fattigdom, de stackars barnen och sin egen okunskap. Men när Pavel och de andra männen bad om saker gjorde de det med att påpeka sina rättigheter, sin långa tjänst för riket, hur mycket i pisset världen skulle vara om Pavel och de andra inte fick vad de ville ha.

Vårt samhälle i dag premierar dem som tar för sig, dem som uppfyller traditionella manliga egenskaper – samma sorts egenskaper som Svante Nilsson premierade för 500 år sedan. Dagens jämställdhet består av att man inte måste vara man för att uppfylla kravet på manliga egenskaper, men det är fortfarande manliga egenskaper. Män tros besitta dem genom biologi (”män är bara mer framåt av naturen”) och kvinnor kan arbeta sig upp till dem (”kvinnor måste lära sig att ta för sig”). Precis som Filippa spelade patriarkatets spel kan vi kvinnor av i dag välja att göra det. Genom att exempelvis anpassa vårt utseende efter vad män vill ha, istället för efter vad vi själva känner oss bekväma med, och genom att förklara att glastaket bara är hittepå och kvinnor får skylla sig själva för lägre löner, våldtäktsstatisk och familjemord bidrar vi till att upprätthålla strukturerna.

Visst, kvinnor ska lika lite som andra få sitta på sina vackra rumpor och bli serverade. Klart det finns skäl att lära sig att ta för sig och att tro på sig själv. Men framförallt måste vi som samhällsinvånare  lära oss att värdera egenskaper på ett annat sätt. Traditionellt kvinnliga egenskaper som omvårdnad, kompromissande och hänsyn måste få ett högre värde. Att bidra till samhället, att kunna ”tjäna riket” får inte vara manligt kodat som det är nu när alla ska vara chefer, ha hög inkomst, wear the pants och man up. För då fortsätter vi att spela patriarkatets spel, även om vi inte har ett patriarkaliskt samhälle längre.

Historikerns historier

Äntligen är boken ute!

Charlotte6 kommentarer

Nu är kioskvältaren Authorities in the Middle Ages – Influence, Legitimacy and Power in Medieval Society, där yours truly bidragit med ett kapitel, äntligen ute! Finns att köpa från förlaget, men kommer snart även till Amazon, till det facila priset av typ 90 euro (vilket är ett förvånansvärt bra kilopris).

Historikerns historier

Föreställningsvärldar och historieskrivning

Charlotte2 kommentarer

Det blev en hel del diskussioner på Facebook efter inlägget om tankar om historia. Bland annat protesterades det mot att man tänker på historia i plural eftersom man riskerar att undergräva hela forskningsfältet om det blir acceptabelt att skriva historia enligt eget tycke – inget är fel om inget är rätt. Jag inser förstås att det finns en sådan risk och den ska absolut tas på allvar, men samtidigt tillhör det den nya historieskrivningen att vara medveten om att vi inte beskriver absoluta verkligheter. Historieforskning är ett humanistiskt ämne där kritik av källor är grundläggande men där också det faktum att vi inte arbetar med hårda fakta ska få vara röd tråd i resonemangen. Det måste finnas en respekt för att dåtida människor levde i andra föreställningsvärldar än vad vi gör, och den västerländska övertron på vår egen förträfflighet och naturvetenskapernas ofelbarhet är problematiska i sammanhanget.

Som exempel skulle man kunna ta häxprocesserna. Häxprocesserna har en självklar del i historieundervisningen bland annat eftersom de är spännande och en levande del av vårt historiska medvetande – de flesta känner till dem. Men häxprocesserna är också svåra om man tänker sig historien som en färdig verklighet som kan presenteras på ett korrekt sätt. Det finns nämligen ingen enkel förklaring till häxprocesserna, ingen självklar tidsbegränsning, inget otvetydigt resultat av dem. I den nya boken för gymnasiets kurs i Finlands historia (som i princip är riktigt bra) ges några tänkbara förklaringar. En av dem är att folk kunde ha ätit svamp och börjat hallucinera. En annan är att häxprocesserna var en sista våg av den mörka medeltiden på väg in i den nya tiden. Det här är inte de enda förklaringarna, men jag ställer mig ändå mycket tveksam till vilken bild av historien som förklaringar som dessa ger eleverna.

Seriöst, att häxprocesserna skulle ha berott på någon sort svampinducerad masshypnos är fullkomligt bisarrt. Jag vet inte hur jag på ett neutralare sätt ska kunna kommentera det. Om någon vill försvara det skulle jag väldigt gärna höra argumenten. Men det där med att det var ett sista ryck av medeltid är intressant. För det första framstår det som en trolig förklaring. Ett sorts det oallmänbildade folkets protest mot moderniteten och den nya tidens vetenskap. En uppgörelse med den gamla tidens religiösa vidskepelser och en väg mot bättre vetande. Allt det där verkar helt vettigt när man hör korta bitar av berättelserna från rättegångarna, om häxor och Blåkulla och Fan och hans moster, särskilt som resultatet av häxprocesserna brukar presenteras som att man därefter gav upp vidskepligheten till förmån för Vetenskap. Sedan Urban Hjärne slog hål på häxprocessernas falskspel med Riktig Fakta blev allt bättre.

Men häxprocesserna måste ses som en del av betydligt större transgeografiska rörelser och det vi ser som vidskeplighet i dag såg man som väletablerade sanningar då, och begreppet medeltiden var långt ifrån något som folk i allmänhet kände till. Förklaringsmodellen osar västerländskt utvecklingstänkande där historien hela tiden går mot utveckling och bättre liv, trots att det knappast kan ses som självklart att allt är så mycket bättre nu. Dessutom kan man inte förklara häxprocesserna om man inte tar i beaktande att folk på riktigt trodde på häxor, på Gud, på Djävulen och på magi och det är direkt föraktfullt att antyda att människor sedan på något vis befriades från sådana när Vetenskapen tog över.  För att kunna förstå varför människor agerade som de gjorde måste man våga möta dem i deras egen föreställningsvärld. I dag verkar det nästan finnas en rädsla för att det ska finnas saker i världen som Vetenskapen inte kan förklara, men den rädslan borde inte få färga tolkningarna av det förflutna. Visst är det en svår balansgång, det är det. Hur ska man göra med dem som säger sig ha sett häxor? Eller med dem som rent av säger sig vara häxor (för det fanns folk som erkände)? Ska vi bara helt enkelt konstatera att de sannolikt hörde till gruppen som käkat olämpliga svampar?

Nej, det är här som vikten av att respektera förflutna världar kommer in. Som historiker borde inte fokus ligga på att söka så kallade ”naturliga” eller ”verkliga” förklaringar till fenomen utan att beskriva fenomenen så som de tedde sig för den tidens människor. Självklart kan det vara av intresse med förklaringsmodeller som reflekterar över hur i hela friden det kan komma sig att grannar angav varandra eller att familjemedlemmar skickade varandra i döden. Sådana saker som händer då och då över hela världen; mänskliga tragedier som är svårgreppbara men som vi ändå känner att vi borde kunna förstå och förhindra. Men vi borde inte försöka förklara hur folk kunde tro på häxor, utan hur tron såg ut och vad den innebar. Beskriva inte bara vad vi ser utan hur dåtidens människor såg det, beskriva utan att döma.

Historikerns historier

Portsmouth check!

Charlotte6 kommentarer

Då har jag fått stipendium för att åka till Portsmouth i slutet av sommaren och tala under rubriken ”For Better and For Worse – married women’s political participation in late medieval Sweden”. Det ska bli helt vansinnigt kul!

Och om ni också vill höra mig tala om spännande saker (för att bloggen liksom bara inte är nog) men nu av någon outgrundlig anledning inte har möjlighet att komma till Portsmouth för att göra det kan ni alltid höra av er med en inbjudan.

Historikerns historier

Tankar om vad historia är

Charlotte1 kommentar

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.

Historikerns historier

Bloggen tar det där med att lyssna på läsarna till en helt ny nivå

Charlotte3 kommentarer

Jag är på seminarium och lyssnar på en av bloggens många fantastiska läsare berätta om sin forskning om sambanden mellan konstruktionen av manligheten och välfärdsstaten. Om hur kön diskuterades i den framväxande välfärdsstaten, om hur männen var den implicita normen men också hur män och manlighet var explicita måttstockar. När välfärdsstaten växte fram diskuterades nämligen faktorerna utifrån män (industrialisering, förvärvsarbetande, alkohol…). De nordiska välfärdsstaterna var förvisso kvinnovänliga, men utgick likväl från mannen som norm. Ett jämförande exempel, som jag tänker mig, skulle kanske kunna vara dagens finländska debatt om barndagvården. Barndagvården är en oerhört viktig välfärdsfråga, eftersom förvärvsarbete hör ihop med välfärd, men i Finland så är det en fråga om hur man ska få kvinnor i arbete. Männen förväntas redan vara där.

Ett annat exempel, som tas upp i skrivande stund, var berättelserna om de fattiga hårt arbetande torparsönerna som genom sin flit arbetade sig uppåt. Det är ett exempel på ”the self made man” – idealet att en hårt arbetande man ska få vara (och kan vara) sin egen lyckas smed.

Historikerns historier · Vardagslivet

Dagen så här långt

Charlotte7 kommentarer

Gick upp obarmhärtigt tidigt för att åka på föreläsning.
Insåg att unis nät var nere och hittade inte informationen om var föreläsningen skulle hållas.
Höll modet uppe och duschade snabbt.
Hittade adressen och insåg att det omöjligt kunde röra sig om föreläsning utan snarast vankades grupparbete.
Tittade på klockan.
Surade.
Tittade på klockan igen och förstod att tiden runnit ut och försening till en av de få kurser som aktivt meddelat att försenade studenter icke göre sig besvär stod att vänta.
Surade lite till.
Hjälpte barn och man iväg till arbete, skola och dagis (utan inbördes ordning).
Klappade katterna och drack kaffe.
Filosoferade över att den morgonen i april man möttes av 5 centimeter nysnö och 7 minus faktiskt kunde bli sämre.
Drack mer kaffe.
Surade över att tidig morgon och snabb dusch varit till absolut ingen nytta.
Fick stort stipendium för att åka till St. Andrews och förlät världen för den skitiga starten.

Ni då?

Historikerns historier · Kulturkrockar

Militanta kvinnorörelsen för hundra år sedan

Charlotte5 kommentarer

Den tidiga rörelsen som arbetade för kvinnors rättigheter i Storbritannien, suffragetterna, tränade jiujitsu. Somliga för att kunna försvara sig själva mot våldsamma män, andra för att kunna försvara rörelsens medlemmar och framförallt ledare mot poliserna. Suffragetterna fick nämligen inte hålla möten eller utföra andra aktioner utan blev brutalt slagna tillbaka och titt som tätt tillfångatagna (bara år 1912 blev Emmeline Pankhurst arresterad 12 gånger). År 1913 gick den såkallade Cat and Mouse Act igenom, och myndigheterna fick rätt att tvångsmata hungerstrejkande suffragetter tills de blivit starka nog att släppa ut endast för att strax därefter arrestera dem på nytt.

Edith Garruds man skulle egentligen ha varit den som höll en uppvisning i jiujitsu för några av suffragetterna, men när han var tvungen att lämna återbud steg Edith fram. Det var tidigt 1900-tal och de asiatiska kampsporterna var förvisso på väg att bli mode men var fortfarande i stort okända i väst. Edith blev suffragetternas tränare. Med en suffragett utklädd till polis visade Edith hur man skulle försvara sig och knappa trettiotalet kvinnor utsågs till The Bodyguard, elittränade jiujitsu-suffragetter som skulle försvara kvinnorna som sammanträdde mot poliserna – åtminstone tillräckligt länge för att ledarna skulle kunna hinna iväg. Kvinnorna beväpnade sig med en slags indiska klubbor som de gömde bland sina kjolar, de hade förklädnader, taggtråd dold i blomstergirlanger och body doubles för Emmeline Pankhurst.

Kvinnorörelsen blev bara utbrett militant i Storbritannien eftersom de flesta andra länder införde rättigheter för kvinnor genom politiska diskussioner. Men Edith var också övertygad om att det inte bara var suffragetterna som måste försvara sig mot polisen utan att det var varje kvinnas skyldighet att lära sig att försvara sig själv mot de män som våldförde sig på henne. I en artikel för den första hälsotidningen, Health and Strength, år 1910 skrev Edith en artikel kallad Damsel vs. Desperado i vilken hon menade att kvinnor nuförtiden var utsatta för allsköns faror ”för så många som kallar sig själva ‘män’ är inte värda den upphöjda titeln”. Året efter skrev hon den illustrerade ”Ju-Jutsu as a Husband-Tamer” där hon låter Liz slå tillbaka när Bill ger sig på henne. Bill är en bra make när han är nykter, men det är inte så ofta.

I sina tjusiga hattar, långa klänningar och hårt snörda midjor lärde sig kvinnorna att försvara sig. Det handlade aldrig om att attackera, aldrig om att bli mindre kvinnlig eller att initiera våld. Istället handlade det om rättigheter. Rättigheter att rösta och att få bestämma över sig själv förstås, men också om att kvinnan skulle ha rätten och framförallt kunskapen att försvara sin kropp och sin själ mot vad eller vem helst som försökte ta henne.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Emelyne Godfreys Femininity, Crime and Self-Defense in Victorian Literature and Society: From Dagger-Fans to Suffragettes (2012)