Som en uppföljning till inlägget om mannen som jägare kommer här ett om mannen som krigare. Krigarmannen är ytterligare en av de där positionerna som är hypermaskuliniserade – alltså väldigt starkt förknippade inte bara med män utan med själva manligheten. Argumenten för att krigande är karlagöra låter ungefär likadana nu som de gjorde för några hundra år sedan; mannen är starkast. Det bara är så. I dag tycks många debattörer också framhålla testosteronets inverkan på mannen som en anledning, tidigare talade man även om att kvinnan med sin vekare fysik och sitt bräckligare sinne inte var lämpad för varken styrkeprov eller blodstänk. Summa summarum: mannen är av naturen född till krigare.
Att det genom historien varit flest män som krigat råder det knappast något tvivel om. Att det kan finnas biologiska förklaringar till det verkar troligt. Men ändå (ni visste att det skulle komma, va?) så finns det tre viktiga aspekter av bilden av krigarmannen som är värda att ta i beaktande när man talar om biologiska betingelser och mannen som krigare.
För det första så finns det genom historien en mängd kvinnor som gjort karriär som krigare.
Jean d’Arc på 1400-talet ledde den franska kungliga armén i flera avgörande slag under det Hundraåriga kriget mot England. Hon avbildas ofta i krigarmundering och blev helgonförklarad (av fransmannen, engelsmännen brände henne på bål som häxa).
Hua Mulan i 200-talets Kina tjänade i den kejserliga armén och även om det är svårt att avgöra hur mycket som är mytologi av berättelserna om henne ses hon som en historisk person.
I Sverige försvarade fruar slott och herresäten och anvisade trupper när det behövdes. Detta var förstås inte unikt för Sverige, utan var något som kvinnor över hela Europa gjorde när det behövdes, ibland i flera år. Det visar inte att kvinnor i allmänhet krigade, och det är svårt att veta i hur stor utsträckning de faktiskt deltog i själva slagen, men det visar med all önskvärd tydlighet att kvinnor var tillräckligt insatta i krigets omständigheter för att leda trupper. Här ser vi Johanna av Navarra på slutet av 1200-talet (bilden är mycket senare) kväsa hertigen av Bar när han försökte starta uppror mot henne.
Flera medeltida krigarordnar tog upp kvinnor, bland andra Tempelriddarna, Tyska orden och Order of the Garter, men förmodligen hade kvinnorna inte roller i armén utan runt om. Det fanns också ordnar bara för kvinnor, så som Order of the Hatchet som skapades efter att kvinnor hade spelat en avgörande roll i försvaret av staden Tortosa – de hade klätt sig i manskläder och kämpat med vapen i hand – på 1100-talet. I Order of the Glorious Saint Mary, skapad i Bologna på 1200-talet, kallades de kvinnliga riddarna militissa vilket indikerar att de också deltog i strid. Samma språkliga förändring skedde på andra håll i Europa, där man började skilja på chevaleresses (kvinnor som assisterade) och chevaliers (kvinnor som slogs). (Se bland annat Handbook to Life in the Medieval World, avsnittet om ”Women’s Arms” för sammanfattningar.)
Det hände alltså att kvinnor drog på sig rustning och gav sig ut i slag som ledare för ansenliga trupper. Till och med i tidsåldrar när rustningarna vägde 30 kg och kvinnor inte alltid sågs som myndiga.
För det andra har kvinnor fram till 1800-talet spelat väldigt stor roll i krig, inte bara på själva slagfältet utan också runt om, även om de inte gjort karriär. Nu var det långt ifrån så att kvinnor bara lagade mat och särade på benen för att glädja soldaterna, kvinnor var med och plundrade för att samla förnödenheter – ett synnerligen blodigt, fysiskt tungt och förmodligen också mentalt påfrestande uppdrag – bland annat i Europa under 1500- och 1600-talets krig. Men kvinnor har i andra samhällen spelat roll också på slagfältet. I Dahomey (nuvarande Benin) var kärnan av armén kvinnor i slutet av 1800-talet.
Av de folk som hade kvinnliga krigare (och det fanns många) innan kolonisation och ”modernisering” förändrade levnadsmönstren var det många som blev misstolkade av de vita män som beskrev dem. När vita upptäcktsresande kom till byar som styrdes av kvinnor sökte de upp och intervjuade de män som de antog hade makten, men fick en beskrivning speglad av det västerländska patriarkatet snarare än av de verkliga samhällen de skulle beskriva.
Men kvinnor har kämpat i strid både långt efter kolonisationen och i västerländska samhällen. I 1980-talets Zimbabwe utkämpades frihetskrig till vilka kvinnor till och med fick officiell militärutbildning. Kvinnor utgjorde förmodligen så mycket som en fjärdedel av soldaterna i Zimbabwe African National Liberation Army (om detta kan man läsa mer i Tanya Lyons Guns and Guerilla Girls). Även i Amerikanska likväl som i den Franska revolutionen deltog kvinnor aktivt i stridigheterna, men till skillnad från medeltidens kvinnor var dessa oftast inte ur de högre samhällsklasserna och därför inte namngivna. De kunde heller inte göra karriär inom det militära. Redan under medeltiden deltog dock även fattigare kvinnor i revolutionära stridigheter, så som i den stora Bonderevolten i England på 1300-talet.
Kvinnor kanske således inte deltog i samma utsträckning som män, men deras insatser i krigföringen var av avgörande betydelse ändå, genom vad som ibland kallas markservice. Dessutom finns det gott om kvinnor som faktiskt deltagit som soldater, eller på annat sätt medelst vapen hjälpt till i krig.
För det tredje är det väldigt oklart hur kopplingen mellan biologi och en lyckad krigarkarriär ser ut. Det vill säga, om biologi är vad som avgör vem som blir krigare eller inte måste krigets form vara sådant att män konsekvent är mer lämpade. Vi har inte tillräckligt mycket information om krigföring från ett så långt tidsperspektiv att det går att avgöra krigets relation till genetisk utveckling. Jag ifrågasätter inte att män i allmänhet är starkare än kvinnor och att det därför, som sagt, finns en koppling, men jag ifrågasätter om den alltid har varit avgörande och hävdar att krigande åtminstone i västvärlden under de senaste två tusen åren är ett manligt ideal snarare än en biologisk betingelse. För kvinnorna i Dahomey var inte fysiskt starkare än sina manliga samtida, och det finns ingenting som tyder på att deras testosteronnivåer skulle ha avvikit från andras. Kvinnorna i Dahomey blev krigare av socialt grundade faktorer, inte biologiska. Det finns alltså samhällen med andra kulturella värderingar där kvinnor är de ultimata krigarna. Västvärldens oerhört starka ideologiska koppling mellan manlighet och krigföring är exemplifierad i utvecklingen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då krigsteknologiska framsteg förändrade krigföring. Teoretiskt sett skulle teknologin ha kunnat överbrygga den biologiskt betingade svagheten hos kvinnor. Kvinnor hade kunnat bli piloter, tankförare eller ansvariga för biologisk krigföring, men istället sågs den teknologiska utveckling som för komplicerad för den svaga kvinnan att bemästra. Visst var det kvinnor som tillverkade teknologin i fabriker och industrier, men att använda den, det var att gå för långt.
Ytterligare en faktor som talar för att krigarmannen är en ideologi snarare än en biologisk nödvändighet är homosexuella i armén. Frågan om huruvida homosexuella ska tillåtas i armén har varit stor på många håll, men fullkomligt enorm i USA. Det finns nämligen många som menar att homosexuella män inte platsar i armén, trots att det enda som skiljer en homosexuell man från en heterosexuell man är vem de tänder på. Om vi återvänder till krigarstaten Sparta var homosexualitet allmänt accepterat i armén, och det faktum att en man ville ha sex med en annan man ansågs inte negativt påverka krigarförmågan – vilket det rent genetiskt heller inte borde.
Även om män är fysiskt starkare är det alltså inte självklart att män är mer lämpade för krig, eller att männen alltid är krigarna. Och det som många framhåller i dag, både i den nutida armén och i diskussionerna kring krigarmannens biologiska drifter, behöver nyanseras. Det är ett hypermaskuliniserat ideal, den där idén om den starke krigarmannen, men det idealet är historiskt och kulturellt betingat – inte biologiskt.
Det här tänkte jag på när jag fick en länk till bilder av en av de där stammarna i Peru som aldrig haft kontakt med den yttre världen, och där männen krigar och kvinnorna tar skydd. Bilden såg ut så här:
Och jag vet inte varifrån de har fått informationen om vem som gör vad på den här bilden, om nu ingen någonsin varit i kontakt med stammen. Kanske det har funnits någon kontakt, kanske det någonstans finns bättre bilder än de här, men att utifrån de här bilderna dra slutsatsen att alla med vapen är män, det är ganska vanskligt. Om vi säger så.
Dela med dig av det goda!
Jag läser detta som klostrets sigill. Om någon gör en annan läsning skulle jag gärna höra!
Hit och dit och tillbaka igen 