– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Pepparkakshuset är färdigt. Nu ska jag bara posta julkorten så är jag ikapp.
Att göra glasyren lite för stel och sedan försöka pressa ut den genom en blomtyll gav kramp i handen och sned dekor, men likväl nöjda barn.
Här står pepparkaks-Tilda och äter marshmallows.
Och här håller pepparkaks-Vilho på att rulla sig en snögubbe av marshmallows.
Egentligen är jag emot Halloween. Men jag är inte bättre än att allt principiellt motstånd smälter när det vankas festanledning. Särskilt om det också innebär att man får göra sattyg. Exempelvis tog jag chansen att baka en tårta fylld med spindlar. Det är en väldigt enkel tårta med chokladbotten, fylld med sylt, banan, grädde och spindlar, samt täckt med orangefärgad grädde. Ovanpå ringlade jag ett spindelnät av smält choklad. Riktigt vem som var mest uppspelt över att det stack ut spindelben när man skar tårtan, jag eller barnen, låter jag vara osagt. 
Här är tårtan ännu inte täckt. Jag skrockar som ondingarna gör i gamla Disneyfilmer.
Och så hade vi tant Annika och hennes familj på besök, som alltid den här helgen. För första året var också min underbara lilla guddotter med (hon har inte varit med tidigare för att hon inte var född, inte av ideologiska skäl). Hon var utklädd till Spider Pig och jag till häxkatt.
Vi hade kommit överens om att vi skulle se läskiga ut på bilden och så bah körde hon sin söta ”I swear I don’t know this sick bitch”-look istället. 
Som sig bör dinerade vi i salen.
Pumpapaj. Halleluja.
I princip följde jag receptet på pumpapaj från Söta saker. Pajbotten lyckades inte alls enligt receptet, men det behöver ju inte bero på en felaktighet i receptet utan kan lika gärna ha att göra med 1) att vårt mjöl är väldigt grovt, 2) jag gjorde amatörfelet att använda rumsvarmt istället för kylskåpskallt smör eller 3) jag är helt jävla handikappad när det kommer till att följa recept och göra exakta mätningar. Istället för att koka pumpan mjuk rostade jag den snabbt i ugnen på låg värme. Istället för att klicka på länken om vad ”pepparkakskryddor” innebär tog jag 2 tsk kanel, nästan en hel tsk ingefära, 1/2 tsk malen nejlika och 1/2 mald muskot. Till pajen serverade jag grädde, men några sockerkokta lingon hade säkert varit toppen. Till och med barnen (alla utom tant Annika) tyckte om pajen, så den blev väldigt lyckad!
Vi har som sagt ganska mycket rabarber på nya stället, så det har blivit lite av ett life mission att använda så mycket som möjligt. De två recepten som jag återkommer till hela tiden är följande.
Rabarbermuffins
Blir typ 12 st
Skala och hacka
rabarbern i ganska små bitar (0,5-1 cm). Hur mycket rabarber man vill använda är en smaksak. 1,5 dl färdighackad är rätt bra. Strö över
0,5 dl florsocker
0,5 tsk malen kardemumma
Ställ skålen åt sidan medan du förbereder resten.
Vispa
150 g rumsvarmt smör (och fuska inte, det ska värmas i rummet – inte i mikron) och
2 dl socker så fluffigt det går. Vispa i
2 ägg, men bara ett i taget. Rör (inte vispa) sedan ner
0,5 dl kallt vatten
I en annan bunke, blanda
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
Rör (inte vispa) ner mjölblandningen i smörsmeten. Rör sedan ner rabarbern. Klicka ut smeten i muffinsformar och grädda mitt i ugnen på 200 g ca 15 min. Muffinsarna kan säkert täckas med en vitchokladfrosting. Allting kan täckas med vitchokladfrosting.
Rabarbersaft
Hacka
2 liter rabarber (den behöver inte skalas)
Koka upp rabarbern i en stor gryta tillsamman med
5 dl vatten och
lagom med jordgubbar (det beror på smak hur mycket som är lagom, ett par dl har jag tagit)
1 vaniljstång (skuren på mitten så att fröna kan komma ut, men orka skrapa liksom)
Låt saften koka på medelstark värme i ungefär 15 min. Rör ibland och försök mosa så mycket som möjligt. När den har kokat färdigt ska den rinna av. Har man inte en saftare (eller om man exempelvis vet att man köpte en men bara inte kan hitta den fast man letat överallt) kan man göra det i ett såll med små hål. Låt rinna av i typ 20 min, sedan kommer det egentligen inte mycket mer. Häll tillbaka saften i en ren kastrull och koka upp.
När saften kokar, häll i
5 dl socker, lite i taget. Koka upp och dra av från plattan. Låt saften svalna några minuter och skumma av (lyft försiktigt bort skummet med en sked). Häll upp saften på rena flaskor (varma om de är av glas) hela vägen upp till kanten och sätt på kork direkt. Förvara svalt.
Rabarberkompott
Resterna av saftkokandet (vaniljstången måste man fiska upp) kokas upp med
4 dl syltsocker.
Rör om ibland och skumma av allteftersom. Låt puttra på medelsvag värme i 15 minuter. Dra sedan av från plattan, låt svalna några minuter och skumma av på nytt. Sleva sedan direkt upp kompotten i rena, varma glasburkar. Fyll burkarna hela vägen upp till kanten och sätt på locket omedelbart. Kompotten är perfekt till vaniljglass, men skulle säkert också bli god tårtfyllning tillsammans med grädde.
Ja, inte till oss herregud nej. Men till Tant Annika. I går överraskade vi henne med en babyshower, med tårta, cupcakes och annat gott – och inte minst med alldeles osedvanligt trevligt sällskap hela vägen in på småtimmarna. Vi talade om barn (surprise!) och förlossningar (no way!) och om choklad. Dessa tre saker är som alla vet nära relaterade till varandra. Och så talade vi om orättvisor. Om hur en del får sju ungar som alla måste omhändertas av socialen för att föräldrarna egentligen inte vill ha barn, medan andra kämpar i många år utan att få ett enda barn. Om hur det är brist på fosterfamiljer i Finland men att den som ringer och vill anmäla sig som fosterfamilj alltför ofta möts av skepsis och ifrågasättande. Om hur många familjer skulle vilja adoptera ett barn men att köerna och den fasansfullt tunga processen gör att familjer som skulle kunna ha erbjudit ett litet ensamt barn en trygg punkt i världen istället ger upp.
Men för Tant Annika finns det liksom ingen återvändo. Om vi säger så. Med tanke på hur ljuvliga de två äldre ungarna är kan vi med tillförsikt förvänta oss ytterligare en fantastisk liten en. Och jag säger inte att jag har förlåtit Tant Annika för att hon nu ska ha en trea fast vi mycket tydligt kommit överens om att två var det optimala antalet, men lite spännande är det allt. En baby.
Någon som inte var jag hade bakat jättegoda cupcakes.
Någon som var jag hade bakat chokladtårta med chokladfyllning.
Partypinglor.
En baby som redan var född.
Tant Annika. Fina, fina Tant Annika.
Ni vet hur man säger att det ibland växer så det knakar? Den här bilden är tagen idag kl 12.52:
Och den här kl 13.05:
Följande kl 13.12:
Och så den här kl 13.25:
Och så här såg det ut på barnens bord i går kväll. Men där fanns det ingenting att fotografera några minuter senare.
I går var vi äntligen friska nog att kunna fira Tildas kalas. Tilda hade bjudit några vänner från dagis först, och därefter bjöd vi alla föräldrar på kaffe och tårta, och sedan kom släktingar, grannar och andra sorters vänner (alltså sådana som för ett tag sedan passerat 5-åringstadiet – åtminstone på en biologisk skala). Tilda var väldigt noga med vad för sorts tårta det skulle vara, och ännu mer noga med att vi minsann inte talar tårta i singular när det gäller hennes kalas. Nej, det skulle vara en chokladtårta som inte skulle vara täckt och som skulle ha vitt längs kanten, en Monster High tårta som skulle vara randig som en tiger, prickig, väldigt stor och ha en docka på. Sedan skulle det också finnas cupcakes ”och sånt”.
Och eftersom jag fullkomligt kan relatera till hennes inställning till kalas i allmänhet och godsaker i synnerhet var det naturligtvis bara att följa order. Ett härligt kalas blev det! Bästa dagen nånsin, suckade ungarna nöjt innan de somnade på kvällen.
Monster High-tårta med docka på (och den skulle sitta ovanpå, just så här, enligt beställaren). Den lila marsipanen var otroligt snygg och dugligt god, men fruktansvärt svårarbetad. Det ljusrosa är sockermassa. Tårtan är fylld med vaniljkräm (recept kommer senare!), jordgubbar och extra mycket grädde. Så Operetta ska kunna sitta mjukt där uppe. Det är inte så lätt med så benig rumpa.
Vanliga vaniljcupcakes med vitchokladfrosting, och en blåsippa i marsipan.
Chokladtårta fylld med kolagrädde (smält toffeechoklad blandad med färskost och vispad grädde) och toppad med chokladsmörkräm (smör, smält mörk choklad, kakao, florsocker, några droppar kaffe och lite varmt vatten). Tilda har faktiskt alldeles själv gjort blommorna på!
Min högt vördade, älskade make bakade korvmonster – en enkel bröddeg snurrad runt korv och dekorerad med ögon och små tassar. Förvånansvärt gott!
Katt hittade en ny kompis. Eller. Alltså han hittade ett barn som han tolererade, främst för att barnet i fråga var väldigt nöjt med att bara vara nära, inte på.
På kvällen städade några av oss. Katten på bilden har inget med städinsatsen att göra.
Så vi har, i likhet med de flesta andra, firat påsk under helgen. Istället för att sitta inne framför datorn har jag suttit ute i solen, vi har bakat, ätit, bakat lite till, gett bort det, bakat igen och ätit mer. Och så har vi målat påskägg, klippt fruktansvärda mängder med sticklingar av allt vi har hittat, varit på två fantastiska släktmiddagar och annars bara liksom slappat. ”Bästa påsken NÅNSIN!” tjoade Tilda glatt och slog ut med armarna. Jag kan inte annat än hålla med.
Jordnötssmörsfyllda Whoopie Pies. Jisses vad gott!
Vi har sticklingar i nästan alla glas. Ska man dricka får man ta en mugg.
Barnen fick helt enligt eget tycke dekorera (kockerera, som Tilda säger) påsktårtan och sällan har den väl varit vackrare!
Whoopie Pies med jordnötssmörsfyllning
Vispa
175 gr rumsvarmt smör (eller smält smöret. Orka vänta liksom) med
1,25 dl råsocker och kläck i
1 ägg
I en annan bunke, blanda
3 dl mjöl
1 dl kakaopulver
1,5 tsk bakpulver
en nypa salt
1 tsk vaniljsocker
Vispa ner mjölblandningen i smörröran. Häll i
1,5 dl mjölk
och vispa tills blandningen gått ihop. Klicka eller spritsa ut rundingar (ca 4 cm i diameter) på baklplåtspapper och grädda i nedre delen av ugnen i ca 10 min på 180 grader. Låt svalna på galler. Tänk på att de flyter ut en hel del i ugnen så håll ett avstånd på ca 4 cm.
För fyllningen, rör
2 dl jordnötssmör (med bitar),
50 gr smält smör
1,5 dl florsocker och
175 gr Philadelphia
(en liten droppe gul pastafärg)
Spritsa eller klicka ut fyllningen (och snåla inte, ingen blir glad av sånt) på hälften av pajerna och lägg ihop dem med den oklickade hälften. Done!
(Receptet är en mycket fri tolkning härifrån!)
För att fira att det bara är ett par månader kvar tills snön har smält bort bakade jag blåbärsmuffins igår. Egentligen är det inte min favorit. Alls. Det är i allmänhet för lite choklad och för mycket blåbär i blåbärsmuffins nämligen. Men så igår slog inspirationen till och följande recept såg dagens ljus. Enkelt, gott och nyttigt! Eller. Enkelt och gott i alla fall!
Smält
75 gr bra smör (använd inte margarin. Nånsin.)
och vispa ihop det med
1,5 dl råsocker
Vispa därefter ner
3 ägg, ett i taget
I en annan skål, blanda
2,5 dl vetemjöl och
1,5 tsk bakpulver
Vänd ner mjölet i äggsmeten och fortsätt vända (lyft smeten från kanten in till mitten med en slickepott, utan att vispa och utan att slicka på slickepotten) tills smeten är så gott som klumpfri. Häll smeten i 12 muffinsformar, placerade i en sån där ugnsform för muffins.
Klicka sedan ner
1 tsk vaniljkvarg per muffin, totalt nästan 1 dl (bor man inte Finland och nickar förstående när någon säger vaniljkvarg kan man ta 1 dl kesella och blanda med 2 tsk vaniljsocker)
Fördela
1 dl (frysta) blåbär i kvargklicket
Grädda muffinsarna i ugnen i ca 15 min på 200 grader. Oftast brukar jag äta upp det mesta direkt när det kommit ut ur ugnen bara för att jag kan och för att nygräddat is da shit, men de här muffinsarna var om möjligt ännu godare morgonen efter.
Det är någonting med den där lukten av vår i luften som gör att jag får helt okontrollerbar lust att baka pastellfärgade tårtor med glada band och kul prickar.
Jag ska börja med några tillkännagivanden som är av sådan art att jag för all framtid kommer att ha dödat mina möjligheter till finskt medborgarskap. Jag gillar inte direkt Runeberg. Inte ens i tårtformat. Och då gillar jag i princip alla tårtor och har en förkärlek för poetiskt lagda män med polisonger. Jag kan inte den finska nationalsången och jag fixar bara inte Fänrik Stål. I går, på Runebergsdagen, satt jag så med ungarna vid middagsbordet och fick den förhatliga frågan ”mamma, vem är Runeberg?” och kände att det vore fel att svara ”tja du, han levde efter medeltiden”. Tack och lov ville Vilho gärna berätta eftersom han hade sett en pjäs om Runeberg på skolan under dagen. Tilda var mest intresserad av vem som hade spelat tårtan. För att kompensera mina bristande Runebergs-kunskaper ägnade vi oss åt saker jag är bättre på; att baka. Eftersom jag inte riktigt gillar vanliga Runebergare för att de är torra och tråkiga och måste doppas i sprit för att kunna ätas (och ursäkta mig nu, men det finns någonting mycket ironiskt i just dessa aspekter av den finska nationalbakelsen) vanställde vi receptet till en mjuk, saftig och ljuvligt god bakelse med samma smaktoner och liknande utseende. Till och med maken (som ironiskt nog inte gillar sötsaker speciellt) tyckte att de var de godaste han någonsin smakat. Lätta var de också, en klar fördel när barnen ”hjälper till”.
Här är recept (grundreceptet jag våldförde mig på kom från Bakpappa)!
Runebergstårtor (blir 4 st, men är enkelt att omvandla)
Vispa
100 gram rumsvarmt bra smör och
1 dl socker
så vitt och fluffigt som det låter sig göras. Vispa därefter i
1 ägg
Blanda i en annan bunke
0,5 dl ströbröd (skorpmjöl kallas det här)
1 dl mald, oskalad mandel (kallas mandelpulver här, shit you not)
1 dl vetemjöl
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk kardemumma
3 st krossade pepparkakor
Blanda ner de torra ingredienserna i smörblandningen och tillsätt
1,5 msk god apelsinjuice
Det blir inte någon fluffig smet utan snarare någon sorts deghybrid. Klicka/dunsa ut degen i fyra formar. Jag körde dem i Jamie Olivers muffinsformar av silikon, för de har ungefär rätt form. Med ett mjölat finger, jämna till degen och tryck ett litet (inte för djupt) hål i mitten. Klicka i
totalt ca 2 msk sylt (hallon är väl tradition, vi körde drottningsylt – lite bara för att vi kan och lite för att det var det enda vi hade)
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min på 175 grader. För att se om de är färdiga kan man skaka lite lätt på formen. De ska då inte reagera som en aladåb. Låt bakelserna svalna helt innan de tas ur formen. Sedan är det dags att dekorera. Vill man kan man använda färdig glasyr förstås. Jag lät Vilho, som älskar köksexperiment, prova sig fram med blodapelsinjuice och florsocker tills han hade en lagom fast, snyggt ljusrosa glasyr. Därefter klickade vi en extra klott sylt på bakelserna, mest för syns skull (den andra sjunker nämligen in en hel del) och sedan fick barnen ringla på glasyren. Riktigt, riktigt gott!
Hit och dit och tillbaka igen 