Ny forskning visar att män som får ta en omvårdande roll och sköta om sina barn är mindre våldsbenägna. Forskning visar också att män som är pappor har en betydligt lägre testosteronnivå än män som inte är pappor. Egentligen borde det vid det här laget inte behövas fler forskningsargument för varför pappor ska ta hand om sina barn, och varför man inte ska slå kvinnor. Istället är det hög tid att reflektera över effekterna av dessa självklarheter.

Så länge män i allmänhet tjänar mer än kvinnor i allmänhet kommer det att vara en betydligt högre tröskel för pappor att vara hemma med sina barn än för mammor, oavsett hur många vetenskapligt bevisade positiva effekter pappa-livet har. Fram tills lönerna är baserade endast på arbetsinsats och inte på kön finns det en stor risk att förändringar i uppdelningen av föräldraledigheten mest blir till besvär. I Sverige föreslås nu att föräldraledigheten ska delas på tre delar, så att föräldrarna tar varsin obligatorisk del och sedan väljer vem som vill ta den tredje. Ett fint försök till jämställdhet, men jämställdhet handlar inte om kvoter och tvång utan om en fundamental förändring i vårt sätt att se på mäns och kvinnors respektive styrkor och svagheter, och förstå att dessa inte är kopplade till kön utan till person. Jag tror inte på att det finns en inbyggd omvårdnadsgen i kvinnor, det finns på tok för många historiska alternativa familjemönster för det. Somliga kvinnor är säkert jättelyckliga hemma med sina barn hur länge som helst (jag var inte en av dem) och borde beredas möjlighet att vara hemma. Somliga män är säkert minst lika lyckliga hemma med sina barn och borde också få den chansen. Men det ska vara varje mammas eller pappas eget val.

Och det här med att slå kvinnor. Låt bli.

Idag är det den internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor. I princip gillar jag idén om bemärkelsedagar, men just den här är en sån som får mig att sucka. Alla dagar ska väl vara dagar mot mäns våld mot kvinnor? Och när ska vi ha en internationell dag mot mäns våld mot andra män? När ska vi se kopplingen mellan att män globalt har mer eller mindre ensamrätt på våldsutövning och förstå att mäns våld mot kvinnor ska ses i det ljuset? Våld är en naturlig del av alltför många mäns vardag. I krig är det nästan uteslutande män, men våldet som män upplever går närmare oss än så. Hur många små pojkar är det inte som får en smäll av en kamrat och sedan förklaringen från vuxenvärlden att pojkar är sånna? Självklart ska män inte slå kvinnor (precis som att kvinnor inte ska slå män), men det större problemet är väl ändå att män tvingas leva med våld som en självklar del av sitt genus?