Författare: Charlotte

Nyhetsplock · Vardagslivet

Och sen är det bara att ge sig ut och dacka

Charlotte4 kommentarer

Den till synes eviga diskussionen om huruvida våldsamma datorspel, VS, gör spelarna våldsamma eller inte fortsätter.

Hela diskussionen är så absurd. Ni som förbannar datorspel, när spelade ni senast? Nähä? Inte det. Så era starka åsikter om skadligheten i dataspel kommer från vad ni har sett hos era vänner? Jasså? De spelar inte eller. Verkligen inte något som passar er säger ni. Men Johanssons femtonårige son han spelar minsann och han som var en så trevlig liten gosse har nu blivit helt förbytt. Distanserad och kort i tonen. Bara en tidsfråga innan han blir våldsam. Det är för att han spelar datorspel säger ni? Vad sägs om att ungen har blivit tonåring?

Vi som spelar datorspel är många. Statistik finns väl knappast, men det rör sig om en hel del miljoner. Om man då tror på skrämselpropaganda om hur datorspelandet kommer att göra oss våldsamma förstår jag om det uppstår en viss oro. Särskilt som vi är utrustade med allsköns vapen. Ancient Sword of Destruction + 15. Mighty Spear of Doom med booster. Klart man blir nervös. Om man inte förstår vad det handlar om.

Det handlar nämligen om miljoner med människor som spelar för att de tycker att det är kul, för att sudoku inte är deras grej och för att de alltid drömt om att få ha en ringbrynja formad som en bikini (eller, vilket säkert är ännu vanligare, få bestämma vad bruden som har den på sig ska göra). Det handlar förstås också om människor som ryser av dagsljus, som inte kan namnet på sina fem bästa vänner och som glömde äta mat igår men inte bryr sig eftersom de levlade upp två levlar.

Sen finns det enstaka individer som är sjuka och våldsamma. En väldigt liten del av de individerna spelar datorspel och ingen av dem hade kunnat stoppas ifall någon bara hade förstått att ta ifrån dem spelandet.

Vill ni tala om våldsamhet? Vad sägs om att börja söka svar i alkoholismen och den sociala segregationen.

Under tiden snörar vi på oss våra Boots of Swiftness, drar på oss Elven Golden Harness och greppar Mighty Axe of Smithe. Lord of Chaos, Chtulu och Diabolo väntar. Vi går nog inte ut i den verkliga världen idag heller.

Debatten på DN:

1, 2, 3.

PS: Nästa gång ni bemödar er om att göra en undersökning vore det intressant att få statistik över antalet spelare och exakt hur den där våldsamheten yttrar sig, särskilt i förhållande till spelarnas socioekonomiska förhållanden.

Och till alla er föräldrar som är oroliga: Med datorspel gäller det precis samma sak som i allt annat – lär dig om vad ditt barn gör. Och undvik first person shooters till dem som inte har åldern inne.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Här i Finland pratar vi finska!

Charlotte5 kommentarer

Anna Järvinen berättar sin intressanta historia om en finländares flytt till Sverige på SvD. Hon berättar om känslan av skam och att vara lägre stående på grund av sitt språk och jag kan inte låta bli att dra paralleller till hur det är att vara inflyttad svensk i Finland idag. Knappast finns det många ställen där svenskar har så dåligt rykte som här. Det finns ett utbrett missförstånd om ländernas gemensamma historia och svenskans existensberättigande på båda sidor av pölen.

De problem Anna har upplevt i Sverige finns här i Finland idag också. Som svensk kommer jag ganska lätt in i det finlandssvenska sociala sammanhanget (även om jag inte har segelbåt och alltså inte kan bli fullvärdig finlandssvensk) men står på många vis utanför det finska. Jag får fortfarande glåpord titt som tätt om hur jag borde ”åka hem” och jag har på känn att det där med att bussen går först om tio minuter inte har med saken att göra. Ibland får jag höra hur jag borde hålla käft, inte bara för att det vore bra att lära sig, utan för att jag pratar just svenska. Titt som tätt nekas jag hjälp på vårdcentralen och på en universitetskurs fick jag göra alla grupparbeten själv eftersom ingen ville ta sig an den där svensken.

Jag blir illa berörd av att det finns svenskar som behandlar sverigefinnar så som Anna beskriver, för trots mina år här i Finland ser jag mig som svensk och jag har för första gången i mitt liv fått veta hur det känns att inte få medalj, inte få saft och bulle, inte vara på toppen. Det är en obehaglig lärdom och jag hoppas att folk på båda sidor av pölen ska kunna lära sig av andras erfarenheter så att nya generationer kan få växa upp utan förstahandskunskaper av utanförskap. Näin on.

Alltså:

En finlandssvensk är en finländare med svenska som modersmål.

En sverigefinne är en finländare som flyttat till Sverige.

En rikssvensk är en svensk som flyttat till Finland.

Saft och bulle, någon?

Nyhetsplock

Guggenheimmuseet och det där med att äta bakelser

Charlotte2 kommentarer

I Finland råder för tillfället en viss upprorsstämning beträffande planerna på ett Guggenheimmuseum. Jag ber om ursäkt för de diffusa faktareferenserna men faktum är att pålitligt fakta i frågan är oerhört svår att få. Ena dagen rapporterar man om kostnaderna och menar att de verkar överkomliga bara för att nästa dag visa hur de där kostnaderna kommer att spräckas med x antal miljoner euro.

Idag rapporterar Hufvudstadsbladet dessutom att det nya Guggenheimmuseet skulle innebära att flera befintliga konstmuseer tvingas stänga och att samarbetsförhandlingar med personalen snart inleds. Som vanligt vill man inte tala om uppsägningar utan om omorganisering. Och detaljer vill man ju inte gå in på.

Säkert vore Guggenheim precis så tufft som många talar om även om jag själv inte är någon entusiast. Det skulle dra besökare till Finland (läs: Helsingfors), öka Finlands (läs: Helsingfors) status och bidra till kulturutvecklingen i landet (läs: Helsingfors).

Men någonstans måste man säga nej. Säga att vi vet att det vore kul, men tyvärr har vi inte råd. Vanliga människor gör det varje dag så varför ska det vara så svårt för beslutsfattarna? Gör de likadant hemma hos sig? Investerar de i ett nytt vackert parkettgolv utan att laga hålet i taket? För let’s face it, vad Finland behöver just nu är inte mer status och kultur till Helsingfors utan sjukvård och arbetstillfällen till glesbygden.

Bröd och inte bakelser.

Och den där sociala utslagningen som man talar om, den där som betyder eskalerat familjevåld, ökad alkoholism och utbredd främlingsfientlighet och som är ett av de största hoten mot dagens samhälle, den kommer att få ett minnesmärke i Guggenheim om planerna drivs igenom. Ett minnesmärke över hur den orealistiska framtidsoptimism som oändliga krediter ger äter upp framtidstron för alla dem som kan få slut på pengar.

Kuriosa: Jag skulle hellre äta bakelser.

 

Vardagslivet

Jag är ju en expert minsann!

CharlotteLämna en kommentar

Till och med en random utländsk försäljare som tittar förbi bloggen slås av dennas förträfflighet och imponeras framförallt av min klarsynthet i hur man ska tackla män och dra dem till dansgolvet om de säger nej – eftersom jag alldeles tydligt är en expert i frågan.

Jag ska genast lägga till det på min CV.

Dansa med ovilliga: Expert

Tack, men nej tack, jag vill inte köpa den här gången heller.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Feminister och problem i bagaget

CharlotteLämna en kommentar

Jag lägger mig inte i vem som ska bli gruppsekreterare i Socialdemokraterna. Faktum är att jag inte ens är speciellt intresserad av hela grejen.

Men när S-kvinnor protesterar mot den tilltänkte kandidaten eftersom de vill bevara partiet feministiskt och han en gång varit anklagad för sexuella trakasserier är det något som är fel. Visst, sexuella trakasserier är förkastligt, men han är ju inte dömd? Eller ens misstänkt längre?

Och jag förstår argumentet att förtroendet för honom sviktat efter anklagelserna men två motargument dyker upp:

1: Alla är att betrakta som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Män får inte dömas hårdare än andra för att de är män, särskilt inte om det samtidigt finns rabiata feminister som skriker om hur män är svin som borde kastreras utan att samma hårda regler om sexistiska utspel ska gälla dem.

2: S-kvinnorna stöttade Mona Sahlin som partiledare. Och nu vill man tala om ”problem i bagaget”?

Den som följer sociala medier ser snabbt att feministernas största motstånd idag är alla de som tycker att det har gått för långt, att det har slagit över. Gissa om dessa dansar vad-var-det-jag-sa-dansen nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ärlighet när man presenterar sin forskning

Charlotte11 kommentarer

Igår presenterade jag som bekant mitt första kapitel av min avhandling för seminariet. Det gick på alla vis åt helvete, inte minst för att min plan om att vara distanserat intellektuell sket sig så fort jag svarade ärligt på frågorna som ställdes. Missuppfatta mig inte, ärlighet i forskningen är viktigt, vi har pratat om det förut och man basunerar ut vikten av den samma på DN.s debattsidor i denna stund.

Men ärligheten när man presenterar sin forskning är så mycket trevligare när man har något intelligent att presentera. Så var inte fallet igår.

Och så frågade min handledare B hur jag hade tänkt när jag skriver att min forskning rör högmedeltiden, trots att jag börjar år 1350 och det vanligen räknas som starten på senmedeltiden.

En kort stund önskade jag att jag hade ljugit. Dragit till med en ”hrm, hrm (riktiga historiker harklar sig alltid innan de talar), enligt Dickson och Lederhosen är den kvalitativa periodisering av vad vi refererar till som mediae aevis kännetecknad av den kvantitativa felmarginalen i det som kommit att kallas senmedeltidens intrång”.

Istället sa jag som det var. Att jag helt enkelt gillade högmedeltiden bäst – även om jag inte medgav att det är för att de hade finast klänningar – och att jag därför letat reda på någon forskare (som säkert hette Dickson eller Lederhosen) som medgav en förskjutning av den traditionella periodiseringen. Bara för att jag ville.

Inte hade det ju med vetenskap att göra. Liksom.

I ljuset av liknande argument gjorde det säkert inget att vad jag presenterade säkerligen också var världens kortaste kapitel.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Why is this hotter than that – om kvinnobilder och ideal

Charlotte5 kommentarer

Ni har säkert sett dem, de där bilderna där en av nutidens nästintill anorektiska modeller kontrasteras mot Marilyn Monroes fantastiska skönhet och man ställs inför frågan vad fan som hänt med idealen.

Den senaste som jag sett på Facebook är den här:

Visst, på ett sätt är det kul. Jag är själv verkligen inte en av de där från översta raden (utan kanske mer från en imaginär rad tre) och det är klart att större uppskattning av ”normala” kroppar är bra.

Men det handlar ju fortfarande om kroppen. Kvinnokroppen som ett objekt. Kvinnokroppen som ett uttryck för vad som är snyggt och inte, där nutidens kvinnoideal förkastas till förmån för ett rundare ideal som förvisso är mer hälsosamt men som fortfarande betraktar kvinnan som ett objekt för lust.

Så jag gjorde min egen och frågar mig när riktigt smarta kvinnor med en bra utbildning ska bli hetare än dem som är halvt avklädda (och av någon anledning inte riktigt kan stänga munnen).

Photo courtesy Victoria’s Secret and Indiana University.

Vardagslivet

Hur man får pojkar att dansa – ett kort inlägg om kvinnlig företagsamhet

Charlotte2 kommentarer

Vi dansade ut julen i går, jag och ungarna. Vilho och jag orkade med några Räven överraskar grisen och ett par Raketer innan vi tyckte att det var dags att hitta på något annat.

Tilda och grannflickan hade inte fått nog. Först bad de Vilho att han skulle fortsätta dansa med dem. Försynt stannade jag kvar och låtsades vika tvätt för att se hur det hela skulle gå. Jag var fascinerad över att se hur Vilho, blott 6 år gammal, visade precis samma beteende som de flesta män manifesterar hela vägen upp till den där åldern då de börjar åka på kryssningar och dansa foxtrot med hon ”som knappast kan ha varit en dag över 45”.

Vilho himlade med ögonen, hasplade fram ett ”näe, knappast” och gick därifrån.

Tilda och grannflickan kunde då ha gjort vad milda flickor förväntas göra – sätta sig i ett hörn och låta bli att dansa. Men de är inga milda flickor. Istället sprang de efter Vilho, tacklade honom och drog honom tillbaka till dansgolvet.

Klart att du vill dansa!

Ok, han är här. Vad gör vi nu då?

Sen är det väl bara börja röra på fötterna. Du tar den där och jag tar den här!

 

Nästa gång jag får ett nej ska jag prova samma sak.

Godsaker · Vardagslivet

Igloo-tårta med pingviner

Charlotte4 kommentarer

Sonen har som bekant fyllt 6 år och igår var det dags för kalas för dagiskompisar och grannungar. På den enkla frågan vilken sorts tårta han skulle vilja ha fick jag en 15 minuters föreläsning om design, fluffighet, fyllningar och ungefärliga mått. Ska vi säga som så, att jag vet varför skomakarens ungar går utan skor. För att skomakarungarna säkerligen har lika omöjligt höga förväntningar på skodon som bagarungar har på sina tårtor.

Hur som helst. Grundprincipen var att han ville ha en igloo. Med pingviner. Och det fick han. Jag hade gärna lagt mer tid på detaljer och småfix (några ojämnheter irriterar och så vidare) men med två yra barn snurrande runt benen och vetskapen om att det snart kommer ett lass till fick avgöra tidsåtgången…

Dekorationerna är gjorda i marsipan och sockermassa. Tårtan är en ganska tung sockerkaksbotten fylld med mandarinklyftor, Daimkulor, kakao, kvarg och grädde, spacklad med ett tjockt lager grädde och täckt med sockermassa.

Vardagslivet

När man inte kan låta bli en dagens outfit

CharlotteLämna en kommentar

En gång i tiden var det här en modeblogg och jag vet att jag sa att det inte skulle bli så någonsin igen.

Men idag fick jag paketet från det där stället som jag tipsade om (och som förresten fortfarande har rea) och minutiöst paketerad i silkespapper låg den här klänningen. Som sitter som… som… en ny favoritklänning.

Kära ni! Bloggen presenterar

*trumvirvel*

Dagens Outfit

Och man ser att maken (som fotograferar) just irriterat frågar vad jag ska med det här till och jag hinner svara ”blo” när han knäpper av.