Historikerns historier · Kulturkrockar

Bikinibilder och objektifiering

Vi har behandlat ämnet förr, det där med att objektifiera kroppar, men det verkar vara ett ämne som upprör och engagerar i tid och otid.

Tyvärr verkar det också som om de som engageras mest är just de där som av obetänksamhet eller av illvilja eldar på objektifieringen. Amanda frågar sig vad det säger om vår tid att Blondinbellas bikinibilder fått så många kommentarer (nu är det 1200!), vilket på många vis är en oerhört relevant fråga. Varför känner över 1200 människor att de har rätten att kommentera någonting om hur hon ser ut? För i ärlighetens namn är det Blondinbellas utseende och rätt att visa sig i bikini som är de huvudsakliga ämnena och inte miljöproblemen på Bahamas, turismindustrins inverkan på lokalbefolkningen eller ens Finlands behov av global uppvärmning vilket alla är ämnen som skulle vara mer berättigade och betydligt viktigare.

För någon annans kropp har vi inte med att göra!

Det handlar inte om att Blondinbella är ”modig som vågar visa sig i bikini fast hon inte är trådsmal”. Förutom att liknande dumheter visar att man måste vara ”modig” för att visa sig i bikini eftersom man förväntas utsättas för omvärldens bedömning bidrar man på så vis själv – i all välmening – till att rättfärdiga dömandet genom att själv göra en bedömning.

Inte heller handlar det om att Blondinbella ”borde hoppa i vattnet för att hon är för fet för att visa sig”. Visst får man tycka vad man vill men har man inget vettigare att säga kan man hålla käft och bloggmoderatorn borde rensa bort sådana kommentarer.

Faktum är att det inte ens handlar om Blondinbellas ”rätt att visa sig i bikini”. Den rätten är så självklar att den inte ens borde diskuteras, men alla som kommenterar någonting vare sig det är positivt eller negativt om hennes kropp bidrar till att göra den till ett objekt. Det faktum att så många ser det som att hon ”visar upp sig i bikini” istället för ”njuter på en söderhavsö” bevisar att vi hellre objektifierar än kontextualiserar – hellre ser Blondinbella som ett kroppsligt objekt än som en människa med turen att inte sitta fast i ett snöhelvete med 20 minusgrader och snålblåst.

Vad det handlar om är att vi tjejer ska sluta försöka hålla ihop och ge varandra komplimanger om hur snygga vi är i någon sorts snedvriden girl power trip. Det handlar om att det ska vara skit samma hur vi ser ut för ingen – ingen – har rätten att tro att vårt utseende säger någonting om våra kvaliteter!

Kuriosa: Peppe rönte liknande, men inte lika omfattande, resultat när hon poserade i bikini på en söderhavsö.

Vardagslivet

En gång. Så jag glömde EN GÅNG!

Debatten om det där med att hämta barn tidigt från dagis och effekten på såväl genusstrukturer som föräldraskapets betingelser verkar blossa upp igen.

Och jag vill bara säga att den som tycker sig få sneda blickar av att hämta sitt barn sent från dagis skulle prova att förklara hur det kom sig att dottern kommer till dagis helt utan overall i 15 minus.

Jag: Jo, alltså, hon ville ju ha jackan på sig idag och. Jo, då blev ju kanske overallen kvar på golvet där hemma. Men jag hade lagt fram den. Det hade jag faktiskt.
Dagistant (höjer på ögonbrynen): Jaha.
Jag: Men sen liksom. Jag är ju ingen curlingförälder. Det är jag inte. Inte alls. Men… Alltså du vet ju hur treåringar kan vara. (skratt)
Dagistant (skrattar inte): Jo.
Jag: Ja, för ni har ju rätt många här. Liksom. Du vet. Ja, och så blev den hemma. Overallen alltså. Barnet tog jag ju med.
Dagistant: Det var ju bra i alla fall.
Jag: Kanske vi bara kan se det så?

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Det där med manliga könsorgan och att göra sig lustig.

Det kom ett mejl som bekräftade att min stora idol ska tala på ämnesföreningens årsfest i mars. Eftersom jag inte… eh… kommer ut så mycket bland folk blev jag måhända en smula överexalterad och skickade direkt ett mejl till min högt vördade älskade make med någonting djuplodat och akademiskt i stil med OMG I HAVE TO GO HERE!!! Ungefär.

Av detta föddes inte helt oväntat en tämligen lång och synnerligen intelligensbefriad konversation som i centrum hade olika former av tidigare nämnda idols namn. Det krävs liksom inte särskilt mycket fantasi för att göra sig lustig över ett namn som på engelska refererar till ett manligt könsorgan. Väldigt kort gick det ut på grova anspelningar om vem och vad som skulle få ta vem och vad på festen eftersom min högt vördade make inte kan följa med.

Allt behändigt CC:at till Historiska Föreningens sekreterare.

 

Historikerns historier

Varde stipendieansökning! Och det blev blogg.

Som sagt är det hårda stipendiesökartider nu. Så vid doktorandseminariet passade jag på att prata med handledare B:

Jag: Så… Skulle du ha möjlighet att skriva referenser, tror du?
Handledare B (jämnar till kanterna på sin trave papper): Det kan jag säkert göra! Säg till i god tid bara!
Jag (tittar ner i golvet): Mmm….
Handledare B (tittar på mig): Du kan väl i alla fall meddela när det är lite närmare deadline… nån vecka eller så?
*tystnad*
Handledare B: 24 timmar innan…?
Jag: Topp! Se det här som 24-timmars-varningen!

Då så! Nu kör vi!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Och gärna plusgrader!

Dagar när det är 17 minusgrader och lätt vind är vanligen inte dagar då jag tycker om Finland, eller finländare, eller folk av något slag egentligen.

Men efter att ha sett Flashmob Finlandia med sin skönsång hylla Pekka Haavisto som tilltänkt vinnare av vad som måste vara den renaste och mest sakliga presidentkampanj jag någonsin sett är jag så oerhört stolt över mitt nya hemland och dess fantastiska befolkning. Oavsett vem som blir Finlands nästa president blir han det över en nation som visat sin styrka – inte med vapenmakt och dominans utan med med flashmobs och tolerans. Visst finns det hopp om en bättre morgondag!

 

Okategoriserade

Så länge det bara är en lek så…

Av alla kreativa, pedagogiska leksaker vi har hemma föll Tilda för en platsflaska från tomflaskeinsamlingen. Den fyllde hon med vatten.

Och så lekte hon spysjuka.

Med flaskan invirad i en handduk gick hon runt och skvätte vatten över golvet, ojade sig ljudligt, tröstade flaskan och använde upp alla husets handdukar på att ”tolka klääääks”.

Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.

 

Vardagslivet

Då är det väl bara ladda för nästa rond.

Vad är det här? En ny humanitär katastrof? Bilder från Hiroshima 1945? Ett reportage om tsunamis?

Rätt svar: Vårt renstädade vardagsrumsgolv en treåring senare.

Och den underbara mjuka mattan har ungefär två miljoner Barbie som klippdocka-accessoarer behändigt nedkörda i fluffet.

Mammans städning: 0 p

Kreativ treåring: 53789234 p

Historikerns historier

Stipendiatens klagan – eller: det där med plats och tillhörighet

Till följd av Outi Alankos blogginlägg om hur man kastar ut stipendiater från universiteten här i Finland uppstod en diskussion på Facebook vilket i sin tur inspirerade till att försöka ge min egen syn på saken. Jag har haft turen att få stipendium för att på heltid ägna mig åt min doktorsavhandling. Därför känns det otacksamt att börja klaga över saker jag inte fått men jag tror att man begår ett stort misstag genom att exkludera den arbetskraft samhället ändå betalar för när man stänger stipendiater ute från universiteten.

För tillfället har jag ett årslångt stipendium från Helsingfors universitet. Jag ansökte om ett arbetsrum och när jag lämnade in pappren fick jag den bestämda uppfattningen att det inte skulle vara några problem att få del i ett rum i någon av universitetets vindlande korridorer. Därför blev jag oerhört förvånad när jag ett tag senare fick avslag. Reglerna hade ändrats och den som inte hade ett stipendium där stipendiegivaren stod för hela kostnaden för rummet (och jag vågar inte ens gissa på hur mycket det kan bli i centrum i en huvudstad) får inget rum. Detta trots att jag var villig att – liksom så många före mig – faktiskt betala en viss del av mitt knappa stipendium i månadshyra. Resultatet är alltså att universitetet betalar mig för att bedriva forskning utan att ens låta mig hyra en del av ett arbetsrum.

Så jag sitter hemma. På många sätt finns det fördelar med det. Till exempel sparar jag de pengar jag hade fått lägga på hyra och dessutom sparar jag resetiden till och från centrum. Men det är inte mitt val utan en effekt av ekonomiska åtstramningar och tyvärr en effektiv utestängningsmetod.

För det där med att ha ett arbetsrum är så mycket mer än att ha en plats att slänga sina grejer. Jag hade haft, och har fortfarande, ett stort behov av stöd från andra som vet hur det känns att sitta fast i teoribildningar och metodologiska krumsvängar, andra som förstår det där behovet av att lära sig mer och som gör att man orkar fortsätta när skrivkrampen tynger. Men visst, det där är kanske emotionella aspekter som man inte kan ta hänsyn till. Men vad sägs om tillgång till universitetets interna nät där e-böcker, stipendieansökningar och allsköns forskningsartiklar kan nås? Vad sägs om närhet till biblioteket, nationalarkivet och samlingarna med kopieböcker utan hemlån? Printer? Kopieringsmaskin? Fikarum?

Samtidigt som jag alltså har fått en ekonomisk möjlighet att forska har jag stängts ute från alla de andra aspekterna av forskningen. För föräldrar till små barn tillkommer att varje sjukdomssession innebär avbrott i arbetet då ens arbetsplats förvandlas till sjukstuga, och med barn i dagisåldern blir det ganska ofta. Samtidigt finns inte vård av sjukt barn ens som en möjlighet för en stipendiat. Dagarna och pengarna försvinner med snoret och hostan.

När mina kompisar ville bli popstjärnor och astronauter ville jag bli professor i historia. Det vill jag fortfarande och därför kommer jag att fortsätta med min forskning. Det är det här jag vill göra, det här jag alltid drömt om. Men vad händer när jag är färdig? Min referensram är ett litet rum med gröna väggar och en samling pelargoner som väntar på våren, mina närmaste arbetskamrater är tre katter som i ärlighetens namn ger rätt begränsat intellektuellt utbyte. Var kommer jag att passa in?

Jag har försökt med det mesta för att få en plats på universitetet. Jag vill undervisa och har en lärarutbildning i grunden men så får jag inte betala för rummet. Inte ens tappra försök att beskriva hur duktig jag är på att laga kaffe eller den relativa lögnen att jag är en stjärna på att städa hjälpte. Att utbrista ”men OJ vad mycket plats du har HÄR” och menande peka på en ledig skrivbordshörna när man besöker folk som har rum har inte gått det minsta bättre.

Sakta vänjer jag mig vid tanken på att sitta här hemma i fyra år och peppar mig själv att klara det. Och jag är tacksam för mina handledare som är tillgängliga för frågor och frustrerade utbrott när som helst. I går skickade jag en förfrågan till en av dem om stipendier och har fått inte mindre än tio svar med tips, idéer, hjälp och stöd inom ett dygn, allteftersom hon hittar mer. Att handledaren också spontant bjuder med en på tårta, book release och en snabb genomgång av nyttiga artiklar och böcker inför avhandlingen är så värdefullt att jag inte kan sätta ord på det. På så vis lever universitetstraditionen vidare. Universitas är människorna som vill lära sig mer, inte byråkratin som vill äta upp dem.

Läs också Eva Ahl-Waris om samma ämne!