– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Långhelg back in the days: Torsdag till söndag i ett romantiskt mys av sovmorgnar, duntäcken, långfrukostar, solskenspromenader och middagar med tända ljus.
Långhelg när man har barn: Den där andra halvan av söndagen när den pedagogiska uppfinningsrikedomen är förbrukad, tålamodet uttömt och det enligt Einsteins teorier om tidens relativitet är dubbelt så mycket helg kvar som man hittills överlevt.
Utan inbördes ordning.
1: Det är jävligt ljust ute.
2: Ungarnas nyagamla hobby går ut på att samla pinnar som man som moder förväntas beundra och begapa.
Mitt paper har blivit antaget till Gender and Political Culture-konferensen som ska hållas i Plymouth! Hurra!
Nu ska jag bara hitta någon som betalar för det…
Det stora problemet med kvinnodagen är att så många verkar tro att det handlar om att ge någon kvinna som redan har det mesta en ask choklad och några blommor. Att det som kvinnodagen står för är en dag då kvinnor får gå på pedikyr för halva priset och utan att maken klagar. Att kvinnodagens kärna är att man ska peppa alla vackra och underbara kvinnor genom att säga att de är vackra och underbara. Som om det är vad världens kvinnor saknar. Som att det viktigaste för världens alla kvinnor är choklad, blommor, pedikyr och peppande komplimanger om hur underbart kvinnokollektivet är.
Och inte så att jag inte vill ha choklad, blommor, pedikyr och komplimanger. Jag är nämligen en av de förhållandevis få kvinnor som är lyckliga nog att ha nått till det stadium där choklad, blommor, pedikyr och komplimanger är trevliga och uppskattade accessoarer till en på det hela taget ganska okej vardag.
Men hur tror ni fjortonåriga Yasmina, som har blivit våldtagen och sedan utkastad ur familjen för skammen och nu står ensam i ett gatuhörn med sin lilla baby på armen, skulle känna sig om hon kvinnodagen till ära fick en bukett blommor?
Vad tror ni tjugofemåriga Hana, som inte gått en dag i skola men som ändå inte kan släppa den där drömmen om att en dag lära sig läsa, skulle säga när hon på kvinnodagen får en ask choklad?
Hur tror ni 48-åriga Mongina, som efter att ha begravt sitt femte barn nu åter väntar tillökning trots att pengarna inte räcker till för mat och kläder till dem som överlevt, skulle se på det fantastiska i femtio procent off på pedikyr?
Hur skulle artonåriga Nadja, som fick ansiktet sönderfrätt av syra när hon vägrade gifta sig med den femtioåring hennes familj bestämt, hjälpas av peppande kommentarer om att alla kvinnor minsann är vackra?
För det kvinnor drömmer om, som kvinnor förtjänar men inte får, är läskunnighet, skolgång, arbete för rättvis lön, valfrihet, självständighet, en röst. Värdighet och utbildning. Rättigheter. Den kvinna som i dag beklagar sig över att inte ha fått choklad ska skatta sig lycklig för den internationella kvinnodagen finns inte för kvinnor som henne. Internationella kvinnodagen är inte för kvinnor som har lyxen att oja sig över småsaker. Den är för de 65 miljoner flickor som nekas grundläggande utbildning. För alla de kvinnor som våldtas, som får stryk av sin man, som inte tillåts röra sig fritt. För alla de kvinnor som inte har en röst.
Alla kvinnor drömmer inte om choklad, blommor och pedikyr.
Samtidigt i Finland.
I dag drar jag sista dagen dubbeljobb. Det är lite som en sommarförälskelse, för det har verkligen varit riktigt kul. Och jag skulle vilja fortsätta det här vansinnigt snabba men ack så ljuvliga livet. Men jag är ju redan gift, med avhandlingen. Borde inte lockas av sådana här snedsteg från min väg.
Så jag bakade cupcakes. Då kan man skiljas åt när det är som bäst. Och så är man alltid välkommen tillbaka.
När man försöker göra historia till ett roligt ämne genom att i vardaglig ton skriva historiska personers levnadsöden i jag-form. Särskilt inte om den sista meningen börjar med ”historiker säger att jag”.
Är man död ska man hålla käft. Det är ett bra rättesnöre, säger den här historikern.
Det finns ett problem i att alltför många elever tror att ”Wikipedia” räcker som källhänvisning på inlämningsuppgifter, det gör det. Men inget gör mig så arg som när de sedan också kopierat text från Wikipedia och inte ens bemödar sig om att klippa in det i en ordning som är förståelig.
Och så tror de att jag inte kommer att märka. Oförskämt. De kunde väl åtminstone göra det till en utmaning att hitta varifrån de copypasteat. Det är det minsta man kan begära när de går på gymnasiet.
Hur kommer det sig att så många av dem som fnyser åt örtmedicin, healing, massageterapi och akupunktur ändå är helt övertygade om att bråkiga kvinnor kan botas med en magisk penis?
När det några dagar hade varit idel dripp dropp och fågelkvitter och sedan blev minus 20 jävla grader och snöstorm fanns det bara en bot: Tuusulan Kukkatalo. En icke alldeles oansenlig del av min första lön på många månader förvandlades till färgglada primulor, tulpaner, ytterligare en pluggbox och dahliafrön.
Och den stackars pelargon som i brist på ljus har vissnat mer och mer för varje mörk vårdag har fått stå kvar vid fönstret på mitt bord, som ett sorgligt skelettvittne över den förlorade solen. Men så, när jag tittade lite närmare: LIV!
Rangliga pelargoner har fått ge nya sticklingar. Känner ni det? Förväntan. Luft. Liv. Vår.
Hit och dit och tillbaka igen 