Jag är tillbaka på jobbet. När jag glatt skuttade in till läkaren för någon vecka sedan efter nästan tre månaders sjukledighet var jag ganska kaxig. Hon tittade på mig och föreslog att jag kanske inte skulle gå tillbaka på 100 % direkt och jag sa att det kanske var vettigt om hon tyckte det, medan jag egentligen trodde att jag visst skulle klara 100%. Kanske mer.
I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske skulle mjukstarta ändå. Typ första veckan lite färre timmar eller så. Bara för att vara rimlig. När läkaren rekommenderade max 60 % de första två månaderna satte jag kaxigheten i halsen.
Alltså jag mår ju bättre. Jag vill ju jobba.
Men jag lyssnade. Och så började jag på 60 %.
Det är inte en överdrift att säga att jag är JäTTetRöTt. Nervsystemet sprakar. Huvudvärken vill inte släppa och jag vet inte om det är för att det är en funktionell värk (alltså på grund av min functional nerve disorder – inte funktionell för att den funkar) eller för att jag gnisslar tänder på nätterna. Kanske båda.
Såatteh. Om någon läser det här och är som jag – övermodig, dumdristig, förälskad i sitt jobb och angstig/deprimerad/utbränd – så är det en bra idé att mjukstarta på riktigt. Inte några dagar. Inte ens några veckor.
Ge det tid.
Ska påminna mig själv om det här.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag var sjukskriven flera månader efter att allt hände på en gång och jag till slut kollapsade. (Det var då jag slutade blogga, för jag bara orkade inte. Nu har jag börjat så smått igen.) Jag var på 60% i ett par-tre månader också och det är världens bästa system! När du börjar må bättre vill du ha dina rutiner och din vardag tillbaka, så det känns bra att jobba – men precis som med andra svåra sjukdomar måste du träna upp dig försiktigt.
En annan sak. Jag minns att jag läst eller hörde att det att man talar om utbrändhet kan man ta på flera sätt. Det är inte bara en lampa som behöver bytas, utan på samma sätt som huden blir mycket känsligare efter en brandskada så blir ens sinne känsligare för stress. Det har tagit mig åratal att inse att jag aldrig blir riktigt densamma som innan, att jag måste vara mycket noggrannare med att lyssna på mina signaler för att inte kollapsa. Ibland kan det till och med innebära att jag måste ta sjukledigt en kortare tid, hellre än att gå in i väggen igen.
Var snäll och tålmodig med dig själv!