Ibland tänker jag på hur saker som jag upplever som väldigt krångliga, tidsödande och/eller komplicerade inte nödvändigtvis egentligen är det. Det kan förstås vara att jag är deprimerad (vilket, rent kliniskt, är ett faktum just nu) men jag tror också att det ofta beror på att det som gör sakerna krångliga, tidsödande och/eller komplicerade är att jag brukar göra dem tillsammans med barn.
Som att baka pepparkakor till exempel. Jag hade lite (läs: mycket, eftersom barnen bara ville göra typ fem pepparkakor var) deg kvar och fick för mig att jag skulle använda slut på så mycket deg jag orkade och sedan bara kasta resten. Den har nämligen stirrat argsint på mig i kylskåpet i flera dagar. Så jag satte igång. Nu har det gått 45 min sedan jag började och jag lyfte just den sista plåten ur ugnen. Det har blivit sex plåtar och över 80 pepparkakor. All deg är slut (och jag har inte ätit någon rå deg, det är en viktig detalj).
Det var inte alls svårt. Det var lätt och kul och dessutom behövde jag inte använda (och därför tvätta) alla formarna utan bara mina kanske tio favoriter. Det finns ingen deg i mattan och ingen grät för att den fick fel kavel.
Baka pepparkakor efter att barnen somnat kan varmt rekommenderas. 10/10. Kommer att göra igen.
Hit och dit och tillbaka igen 
Skam den som ger sig… Och trevligt att du slapp slänga deg. Fast i min syskonskara hade det varit en styggelse. Jag har älskat att äta rå pepparkaksdeg sedan koltåldern. Och har trots det lyckats bli 60+. Glad december! 😊
Tack detsamma!