Jag sitter på soffan tillsammans med min kattunge. Hon som föddes här i våras och vars mamma, min älskade Marvel, blev tagen av en lokatt när bebisarna var en månad gamla. Hon heter Pipsi, och är lika kär i mig som jag är i henne.
Tilda pratar ofta om det där. Att Pipsi är så mycket min och att det syns så väl på henne. Pipsi har alla känslorna.
Hur som helst. Vi sitter här på soffan och jag försöker fila på en ansökan om forskningsmedel som jag inte på något vis har hjärna nog för att klara av. Brasan sprakar. Gabriel sover. En stor katt snarkar på mattan i hallen.
Allt är helt i ordning. Allt är bra. Jag är tacksam och glad över det livet som jag har.
Men jag känner det inte.
Det är så himla märkligt. Den närmaste jämförelsen jag kan komma på är när jag tappade luktsinnet när jag fick corona. Rätt som det var så var det bara borta. En del lukter kom igenom, men inte de där vanliga. Inte så som det brukade vara. Allting blev liksom väldigt blekt.
Och så har det blivit med mitt känsloliv. Jag vet att jag är glad och tacksam och lycklig men jag känner det inte. Den enda känslan som verkligen kommer igenom med någon större kraft är sorgsenhet.
Hoppas att det går över snart.
Hit och dit och tillbaka igen 