Jag hade inte förväntat mig något annat än att jag skulle bli ledsen när den dagen kom då jag var tvungen att släppa Kattkatt. Ändå är jag förvånad över hur många bitar det blev när jag gick sönder. Vilken ofattbar stor sorg det är att han inte är här. Hur dåligt jag tar det. Och jag försöker intala mig själv att det bara var en katt. Att det måste finnas gränser för hur mycket man kan sörja när det bara är en katt.
Men det finns inga gränser alls, för han var aldrig någonsin bara en katt. Han saknas överallt. I varenda vrå av min varelse saknas han, i varenda del av min vardag fanns han och jag är så bottenlöst ensam utan honom. Det var svårt att skriva med en katt på tangentbordet, men utan är det nästan omöjligt. Ingen låg på mitt ansikte när jag vaknade i morse. Ingen försökte fälla mig när jag gick in i köket. Ingen kom trippande och krävde att jag slutade allt jag höll på med för att klappa katter är det viktigaste man kan göra. Tomrummet är så mycket större än vad jag hade kunnat föreställa mig och sorgen så mycket djupare, hjärtat så mycket trasigare. Jag trodde jag var för gammal för sånt här. Liksom för vuxen för att inte med vetskapen om att vad som måste göras och vad som är bäst kunna ta mig samman. Men jag klarar det inte alls. En dag kanske. Men inte nu. Just nu finns inget annat än tomrummet och ensamheten efter en katt som aldrig bara var en katt utan en vän som var en större del av mig än vad jag förstått.
Hit och dit och tillbaka igen 
Finaste Charlotte, utan en jämförelse – då sorg inte går att jämföra, så vill jag bara säga att jag tror jag vet hur ledsen du är.
Jag var helt ur spel av nattsvart sorg då jag var tvungen att skeppa mina katter till himlen. Helt ur spel. Tomrummet efter dem skrek i flera veckor. Men, jag tyckte då och jag tycker det i dag, att det är exakt så det skall vara. Kärlek är inte mindre bara för att mottagaren – och givaren! – råkar vara hårig och gå på fyra tassar.
Sörj. Sörj för allt vad kattherren var värd! Det är han värd och det lättar inte om man inte sörjer ut det mest akuta.
Varma kramar.
Tack så jättemycket för det här! Även om det förstås inte är kul att andra haft det likadant är det likväl en tröst att inte vara den enda.
Oh kära du. ❤ Man får och ska sörja sina vänner på just det sätt sorgen är idag.
Jag har fått ta farväl till flera fina vänner genom åren och gråter tom. Över guldfiskar som går bort..
Stor kram till dig, er!
När jag var liten grät jag över varenda guppy. Nu är jag lite mer härdad. Men inte mycket.
Katter, hundar och andra vänner lämnar hur stora hål som helst i hjärtat. Det är bara att sörja så mycket som det behövs, småningom mattas sorgen av. Ni gav honom det bästa hem en katt kan tänkas ha. Kram
Tack Helena!
Kram till dig. ❤
Det behövs!
Det kommer att komma en morgondag då sorgen ersatts med glädje och tacksamhet för allt vad Katt betytt för dig, så ta ut sorgen nu, det får du unna dig! Kram
Jag tar ut det med råge!
Jag visste inte hur jag skulle överleva när vi var tvungna att låta vår bäste vän gå vidare efter sina 14,5 år. Min räddning blev att jag låste in mig i ensamhet. Tittade på bilder. Tänkte intensivt på honom, allt det som hänt, som gjorde ont och som smärtade mest men också allt det han varit och som jag älskat. Jag grät ut allt jag hittade i mina inte skrymslen aktivt. Efter två dagar hade den akuta smärtan lättat. Så kunde jag plocka ihop mina bitar och gå vidare i en mer lugn sorg. En dag kan du glädja dig åt att han hade det bästa av hem och människor som älskade honom så mycket att han fick gå när det var dags! En stor varm kram.
Jag försökte, så gott det gick, göra ungefär samma sak. Sorgebubbla medan det gör som ondast. Det känns lite bättre. Nu kan jag till exempel svara på alla era snälla kommentarer utan att falla i bitar igen…
Hej. Vilken berättelse. Det är så jag känner idag 2020, 7 år senare. Har precis tagit bort min 17 åriga katt. Hon var mitt allt, är så ledsen just nu.
Jag har hört om sådana som sörjt avlidna djur mer än vad de sörjt sona föräldrar som gått bort, så jag tycker inte att du borde skämmas för dina känslor. Känslor är dessutom alltid sanna och verkliga, hurdana de än är.
Så är det!
Det finns inget sådant som ”bara en katt”. Den gemenskap man har med sina husdjur är oftast av helt annat slag än det man har med människor, den är kravlös (jag vet, att kalla katter för ”kravlösa” är absurt, men det är ändå sant på ett visst fundamentalt sätt) och skuldlös (hur skyldig man än kan känna sig för allt man gjort eller inte gjort) och de lämnar ett enormt tomrum efter sig. Jag minns också den där tomma, tomma känslan av att komma hem och inte bli mött i dörren. Den tomma känslan i sängen, i fåtöljen, på axeln där jag brukade ha en vibrerande pälsboa. Det blir alldeles förfärligt tomt, om man betänker hur liten en katt är. Sorgen mattas så småningom, men jag minns alla katter jag delat mitt liv med med värme. Du har all rätt att sakna och sörja. Det är helt onödigt att tänka att du inte ”borde” sörja – tvärtom så ska man sörja när man mist någon, för annars förnekar man den individen. Så småningom minns du att ni hade det bra tillsammans, inte bara att du sörjer.
Här är en dikt till dig:
Edit Södergran: Lyckokatt
Jag har en lyckokatt i famnen,
den spinner lyckotråd.
Lyckokatt, lyckokatt,
skaffa mig tre ting:
skaffa mig en gyllne ring,
som säger mig att jag är lycklig;
skaffa mig en spegel,
som säger mig att jag är skön;
skaffa mig en solfjäder,
som fläktar bort mina påhängsna tankar.
Lyckokatt, lyckokatt,
spinn mig ännu litet om min framtid!
Och jag grät i typ två timmar efter att ha läst den där… Det behövdes. Tack!
Michaela (&co.) skrev ovan allt som kan skrivas, så jag säger bara varma kramar från mig.
Tack Maggie!
Så ledsen för din skull. ❤ Blev så rörd när jag läste ditt långa och fina inlägg om honom. Tycker du skriver så ärligt och verkligen fint.
Tack Frida!
Fyfan.
Jag minns så väl när Fluffet, liksom din Katt, var tvungen att vandra vidare.
Man lär sig aldrig. Man vänjer sig aldrig. Det är som det ska vara. De ska ha den betydelsen i ens liv. Det är det som är meningen med att ha bo ihop med ett djur.
All världens kramar till dig/er. Herregud vad jag vet vad ni går igenom. Det blir bättre, tackochlov. Man lär sig att leva utan. Men man glömmer dem aldrig.
❤
Vill du ta bort länken så gör det, inkl den här meningen.
http://www.livetjustnu.com/2009/08/13/det-ar-over/
Oj, kära nån! Där krakelerade hjärtat igen! Kattkatt låg mest i min säng de sista dagarna. Där serverade jag honom rå köttfärs och skinka. Mjölk att dricka till. Och jag är så oerhört tacksam över att jag fick de där dagarna av att skämma bort honom och liksom förbereda oss båda. Så somnade han stilla här hemma (för vi har en sån veterinär som kommer hem), medan jag klappade honom och berättade alla de där sakerna jag hoppas att han ändå förstått, om hur mycket han betytt för oss och vilken lycka det varit att få vara hans.
Älskade vännen! Klart att du får sörja så mycket du behöver! En vän är en vän oavsett om det är en katt, hund, människa eller något annat. När någon dör får man gråta skrika och vara ledsen precis så länge som man själv känner att man behöver. Kramar till dig ❤
Tack Martina!
Stora och varma kramar till er. Ni fattade ett klokt och genomtänkt beslut och gjorde den sista tjänsten man kan göra en trogen vän. Just nu gör detta säkert att det känns svårare, men jag tror att det ger er mer frid senare. Den sista tjänst jag fick göra min trofaste Cicero var att tvätta och kamma hans blodiga päls och torka den med hårtork innan vi slog in honom i tyg och körde honom till kremering. Det var inte lätt då, men i efterhand är jag glad över att jag tog farväl på ett sätt jag aldrig kommer att glömma. Ni fick ta farväl av Katt medan han fortfarande levde och det tror jag att han uppskattade. Ta hand om er och glöm för allt i världen inte de katter ni har kvar!
Tack Micke! Det var ett ganska självklart beslut, särskilt sedan vi givit honom smärtstillande en dag och han förvandlades till den där glada, lekande katten igen. Han hade ont. Det är inget bra kattliv.
Kram Carlotte! Jag vet hur hemskt det är, min katt måste somna bort i fredags och fastän jag vetat om att det var på kommande sen i somras och jag fått ta farväl mentalt sen dess och hon var så sjuk och ledsen sista veckan så är jag ledsnare än jag trodde jag kan bli och det känns som det inte kan gå om, för allt vad jag gör hör ihop med katten på ett sätt jag inte varit medveten om ens förrän nu.
Åh Siiri! Beklagar verkligen sorgen! Jag insåg att man inte kan förbereda sig för tomheten hur mycket man än tror det. All styrka åt dig!
Förstår din sorg då jag upplevt den själv ett par gånger. Kan än idag rygga till när jag ser en katt som påminner om någon av dom som vii inte har kvar längre. Sedan kommer sorgen, den släpper liksom aldrig tagit helt och hållet. Det är förlusten av familjemedlemmar som givit en så mycket gott. Lever på minnena och dom nya lurvpälsarna vi har idag. Finns det fler än jag som tycker att hem där det finns katter är mycket hemtrevligare än hem utan?
Rain
Min kära mamma gjorde ett minnesalbum över vår katt som verkligen var en familjemedlem i tjugo år. Det är då man blir glad över att ha en mamma som tar kort hela tiden på sånt som är vardagligt, till exempel varje höst tusen rönnbär… och så katten som alltid ville vara med där vi var. Otaliga bilder på katten som är med och mekar cykel, fikar bulle, packar väska, viker lakan, hänger tvätt och löser korsord.
Vad fint! Jag har börjat samla ihop bilderna på Katt också. Det har ju blivit en hel del liksom… Ska försöka få ihop det till ett album någon gång, för det vore verkligen fint att ha!
Min pojk var ett halvår när vi fick åka iväg och avliva Lilla Fröken Morrhår. (Njursvikt är en helt värdelös uppfinning)
Det händer att jag ser henne fortfarande, i ögonvrån sådär.
http://essa.nu/2008/12/23/lilla-froken-morrhar/
Åhh!! Vad fint skrivet om lilla Fröken Morrhår! ❤
Jag är på samma ställe som du var när du skrev detta, hur ska man gå vidare när ens hjärta är borta? Vi har två katter till här hemma men just nu så är både jag och min make borta av sorg. Stackar våran älskade Findus att resonera fram till ett beslut vi tyckte va det bästa och sen få reda på att det var värre än vi trodde är mer än jag orkar bära just nu.
Hej. Vilken berättelse. Det är så jag känner idag 2020, 7 år senare. Har precis tagit bort min 17 åriga katt. Hon var mitt allt, är så ledsen just nu.
Hej. Vilken berättelse. Det är så jag känner idag 2020, 7 år senare. Har precis tagit bort min 17 åriga katt. Hon var mitt allt, är så ledsen just.
Vad kan man glra för att mildra tomheten och gråten?
Man skaffar sig en ny katt. Inte för att glömma den gamla utan för att låta döden vika undan för livet. Mitt varmaste deltagande i din sorg.