Vilho kramar mig, stryker mig över håret, viskar att jag är en den bästa mamman man kan tänka sig.
”Mamma, tror du att du har blivit tröstad nog för att orka laga lite mat nu?”
Att trösta
– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Hit och dit och tillbaka igen 
Vilken fin och omtänksam kille ni har ❤
Jag funderar på hur många gånger Ongen räddat vett och sans på mig…?