Det är de sista ångestfyllda dagarna innan det görs offentligt hur septembers stipendiesökartumult gått. Jag gillar inte september och sökarstressen, det gör jag inte, men de här dagarna när man sedan går och väntar på att få sitt öde beseglat, de är fanimig ännu värre.
För jag är så sjukt rädd för att inte få fortsatt finansiering. Jag har jobbat med avhandlingen heltid i ett år och ett halvt år nu, och det är det roligaste och mest givande jag någonsin jobbat med. Det här är vad jag vill göra. Det här är min plats i livet. Pusselbitarna ligger där de ska. Alla getterna har kommit hem. Hissen går hela vägen upp. Och sånt. Men med två små barn och ett hus har jag inte möjligheten att exempelvis jobba halvtid och skriva halvtid, för att kunna finansiera mig själv. Vi skulle inte klara oss på de pengarna. Vi skulle inte klara oss med en så trött mamma varje dag. Jag är beroende av de här stipendierna för att kunna fortsätta leva drömmen.
I morgon kommer namnen på dem som fått det stipendium som jag (och förmodligen alla andra) helst vill ha att offentliggöras. Innan dess ska alla som har tilldelats stipendium ha meddelats via post. I en vecka har jag redan på skakiga ben traskat lilla vägen bort till postlådorna, med hårt bankande hjärta öppnat och möts av idel räkningar och reklam med julgranar på. I dag är sista dagen som hoppet lever och jag våndas så inför att gå och kolla. Schrödingers stipendium lever och frodas så länge jag inte öppnat lådan, liksom.
Men jag ska. Snart.
Hit och dit och tillbaka igen 
I know the feeling! Det värsta är att den där ångesten blir värre år för år, eftersom det hela tiden känns som att man har mera att förlora om man plötsligt skulle stå där utan finansiering. Dessutom känns systement bara allt mer sjukt, att hela ens liv och leverne bestäms av människor som varken har namn eller ansikte och som aldrig träffar en face to face. Man får ju aldrig äns någon motivering på varför eller varför inte man beviljas stipendium. Skulle någon annan bransch godkänna sådana arbetsvillkor?
Det är helt sjukt. Och dessutom sägs det ju att det ska vara lättare att få finansiering som doktorand än som post doc, så det finns inget ljus i tunneln heller.
Vad jag önskar, som en liten start i alla fall, vore att stipendiegivarna kunde skicka en första urgallring per mejl så fort de vet något. Jag är väl rätt säker på att det där brevet som jag nu väntar på borde ha kommit redan om det var på väg, men det hade varit så vansinnigt skönt att kunna kryssa av det från listan. Hur svårt kan det vara att mejla alla liksom? Ett tack för visat intresse men inte den här gången.
Får jag fråga vilket stipendium det är du väntar på?
Jag drömde om Kone, men det var tomt i postlådan igen så det är kört. Vet du om andra fått höra därifrån? Sedan väntar jag ännu på SLS.
Jag skickade ett mail till din FB-sida, eftersom det blir så långdraget här. Men hoppet är inte ute!
Håller tummarna för att du skall få pengar! Håller hårt!
Det går nog åt både tummar och tår nu är jag rädd för…
Sitter också och väntar på besked, jag HATAR att det går så mycket forskningstid till stipendieadministration och ren och skär kallsvett. Och jag hoppas innerligt att förnyelsen av forskarutbildningen innebär att universiteten slutar med det fullständigt arbiträra indelandet i forskarskoledoktorander och vanliga dödliga.
Hear, hear!
Jag väntar också på besked från Kone, och tycker jag är rätt klippt och skuren för deras språkprogram. Har dock inte sett min brevlåda i dag, så jag får bita på naglarna till i kväll. I jobbrevlådan fanns besked om att instens ansökan om stipendium för att arrangera konferens i maj beviljades, så någon har flyt i alla fall …
Loggar man in på Kone har ”beviljade stipendier”-delen av deras webbplats blivit konstig, så något är nog i görningen. Tummar hålls för dig och mig och alla andra som behöver dem.
Enligt senaste nytt postas breven först i morgon och snabbaste svaret får man via hemsidan i morgon eftermiddag där alla namn torde komma upp. Hoppashoppashoppas!
Alla tummar hålles!
Tack, vännen!
Även här hålls tummar och tår! Sen när jag blir rik ska jag stifta en alldeles egen fond för genushistoriskt inriktade forskare med rosa bloggar. Eller nåt sånt.
Jag väntar tålmodigt på den dagen. 🙂
Nämen usch vilket hemskt system! Hoppas, hoppas att det går bra! Är det så generellt i Finland, eller är det vissa universitet som har den modellen? Uppskattar plötsligt min doktorandtjänst väldigt, väldigt mycket…
Det är så i hela Finland, och var så i Sverige också fram till år 2005 (tror jag det var) då skuggdoktorander inte längre fick förekomma. Det här systemet har också sina fördelar, men just nu känner jag mer av nackdelarna. Har du doktorandtjänst i Sverige eller utomlands?
I Sverige (Uppsala). Fast jag är föräldraledig just nu så forskningen är satt på paus!