I bilen på väg till dagis och förskola.
Tilda: Mamma! Kom du ihåg han den där Robert?
Jag: Njae… Robert?
Tilda: Å så glömde han sin jacka å så fick vi ta den till posten och sicka den till honom.
Jag: Aha! Du menar Roooger!
Tilda: Just. Rooobert. Han va bra toki asså han ba inte titta sig omkling. Innan han åkte. Å sen ba. (slår ut med händerna) Ingen jacka!
Jag: Jo, det var lite tokigt när Roger glömde sin jacka.
Tilda: Supertokig den dä Robert.
Vilho (kan bara inte låta bli längre): Mäh han heter ROGER!!!
Tilda: Jo.
Vilho (drar en så djup suck att bilen riskerar att implodera)
Tilda: Robert.
Jag (för att rädda det lilla som finns kvar av Vilhos förstånd): Du Tilda. Han heter faktiskt Roger.
Tilda (med eftertryck): Jaa. Det gör han.
(oroväckande tystnad)
Tilda (studsar så mycket bältet tillåter): Det låter ju som rågbröd!
Hit och dit och tillbaka igen 
Du menar lågblöd?
Det var nästa steg, jo… 🙂
Hahahaa! Hög igenkänningsfaktor på berättartekniken. Lovis (som visserligen är äldre, men ändå) satt idag och förklarade något de gjort i förskolan. ”Vi hade som ett såndänt hjärta, som så här (visar med händerna) och så fanns det en sån här (viftar några obegripliga krusiduller) och en sån här men det var som inte ett sånt därnt vanligt piligt hjärta som du brukar rita utan ett sånt där tjockare. Och sen tog jag silver, och guld, och så som (viftar med händerna igen) och så limmade jag TITTA DÅ MAMMA som så häär och så… (och så vidare. Jag fick nästan nackspärr. Och fattade inte hälften)
Och så förväntas man komma ihåg i detalj vad de berättat… As if.