Både Pelle Billing och David Holman har de senaste dagarna skrivit om våld och pojkars lek. De skriver om hur pojkar måste tillåtas leka sina lekar trots att det finns våldselement i lekarna eftersom pojkar till sin natur är mer våldsamma och framförallt kanske fysiska än flickor.
Samtidigt som man hävdar pojkars naturliga rätt till fysiska lekar visar statistik att kvinnor slår precis lika ofta som män och att våldet bland unga kvinnor ökar snabbt.
Visst kan det finnas biologiska skillnader i mäns och kvinnors aggressivitet men sättet på vilket man hanterar aggressiviteten är kulturellt betingat. Hur ska man annars förklara att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor? Rätten att utöva sanktionerat våld har genom historien tillhört männen, men när könsgränserna börjar luckras upp framträder även våldsamma kvinnor. Förklaringen till varför män har varit de största våldsutövarna ligger således inte i biologiska betingelser utan i vem som hade kontrollen över våldet och möjligheten att utöva det. Ingenting tyder exempelvis på att en kvinnlig regent skulle ha inneburit minskat statligt våld och de få källor vi har tyder på att kvinnor inom hemmets ramar kunde prygla både barn och tjänstefolk – det vill säga: även kvinnor kunde utöva våld mot dem som hade lägre status. Den stora skillnaden var alltså att mäns våldsutövning var av den sorten som genom samhällelig sanktion kom att göra avtryck i källorna, medan kvinnornas våld förblev av den mindre destruktiva sorten – inte på grund av biologi utan på grund av strukturer och normer.
Det hävdas friskt att män är mer våldsamma av naturen, men små pojkar förväntas leka med Ninjago, Action Man, Transformers och till och med pojkarnas variant av söta, tjattrande batteridrivna hamstrar har tillbehör i form av pansar eller min personliga favorit – Hamster Powered Battle Tank. Lite äldre pojkar förväntas leka fysiska lekar på skolgården och den som inte vill vara med blir hånad som flickig och i värsta fall ett offer för de andra pojkarnas påstådda naturliga våldsamhet – allt bortförklarat med det klassiska boys will be boys. Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.
Därför vill jag hävda att det är oerhört viktigt att stävja pojkars ”maktlekar” istället för att se det som pojkars naturliga träning inför vuxenlivet, samtidigt som man måste skilja på lekar med våldsinslag (exempelvis av typen fysiska bestraffningar) och lekar som bara är fysiska. Våld hör inte hemma i lek och ska alltid motarbetas medan fysiska inslag är en naturlig del av lekande. Däremot finns varken biologiska eller (i dagens samhälle) sociala anledningar till varför det skulle vara viktigt att just pojkar ska tillåtas sådana lekar. För rätten till fysiska lekar får inte beläggas med könssegregering. Alla barn oavsett kön borde få chansen att leka fysiskt; att brottas, att spela fotboll, att springa, hoppa och ibland kanske skrapa knäna. För det är sånna saker som de flesta barn gillar innan vi har hunnit lära dem vad vi förväntar oss av pojkar och flickor, innan vi hunnit ta hand om den gråtande flickan och tröstat med att pojkar är sånna och därmed gett dem deras framtida roller. Det är också sånna saker som barn i ett alltmer stillasittande samhälle behöver för att göra sig av med sin energi, för att lära sig laganda och inte minst för att lära sig att det inte är farligt att ibland göra sig illa. Dessutom gör en könssegregering av fysiska lekar att de pojkar som leker stillsamt inte tillåts vara sig själva utan ses som undantag, som avvikelser. Det finns det inga vetenskapliga belägg för att de är. De är barn och ska tillåtas vara det på sina egna premisser.
Pojkar kommer att vara pojkar så länge vi inte låter barn bara vara barn.
Hit och dit och tillbaka igen 
Intressant, men hela ditt resonemang verkar bygga på tesen att ökad jämställdhet ger fler våldsamma kvinnor. Hur är den tesen styrkt?
Njae, resonemanget bygger snarare på att det inte finns forskning som tyder på att pojkar i högre grad än flickor skulle behöva uppmuntran till fysiska lekar (snarare tvärtom), att kvinnors våldsutövning har varit starkt socialt begränsad och att det inte finns belägg för att våld (i en vid bemärkelse) skulle vara biologiskt kopplad till män. Jag tror att det finns en korrelation mellan ökad jämställdhet och att fler kvinnor tar till sådant våld som samhället registrerar och att kvinnor genom jämställdheten fått tillträde till ett våldsutövande de tidigare varit utestängda från.
Att bygga ett resonemang på forskning som inte är gjord känns inte speciellt. stabilt. För att vara trovärdig krävs forskning som styrker och bevisar tesen.
Vad får dig att tro att kvinnors våldsutövande har varit starkt begränsat? Kvinnor har inte haft tillträde till krigsmakten, men det innebär ju inte att kvinnor inte kan ha tagit till våld i privata sammanhang. Dock har det kanske inte anmälts och beivrats på samma officiella sätt som när män har tagit till våld. Där kanske man kan se en förändring i samhället, både att fler våldsbrott avgörs av domstol och att kvinnor i högre grad har börjat anmälas för de våldsbrott de gör sig skyldiga till. Men det behöver ju inte innebära att det kvinnliga våldet i sig har ökat.
Att kvinnors våldsutövande varit starkt socialt begränsat är väl underbyggt i historisk forskning och tydligt i äldre lagar. Magnus Erikssons och kung Kristoffers landslagar (den senare företrädde 1734 års lag) gav mannen rätt att fysiskt disciplinera sin hustru men gav inte kvinnor samma rätt. Liknande bestämmelser fanns i 1734 års lag – det vill säga: män hade laglig rätt till ett visst mått av våld medan kvinnor inte hade den rätten. Christine Ekholst har skrivit om det i ”För varje brottsling ett straff” beträffande medeltiden. Ulinka Rublack skriver i ”The Crimes of Women in Early Modern Germany” att det sena 1700-talets nya kvinnliga ideal fokuserade på sensibilitet och mjukhet vilket inte medgav kvinnliga förövare (s. 259).
Jag kan också rekommendera Eva Österbergs böcker, framför allt ”Kvinnor och våld: en mångtydig kulturhistoria”. I den lyfts bland annat skillnaden mellan anmält våld och sjukligt våld fram. Kvinnor som var våldsamma klassade sällan som brottslingar utan som psykiskt sjuka och ”[d]en kvinnliga våldsamheten utgör en avvikelse, såväl i våldsstatistiken som i det allmänna kulturella medvetandet. I jämförelse med det manliga våldet är det kvinnliga våldet osynligt, bortglömt och negligerat.” (s. 104) Det är förstås nära kopplat med den nutida allmänna föreställningen att män står för större delen av det relationsbundna våldet trots att statistiken visar annorlunda.
Visst kan det finnas skillnader i om man anmäler brott eller inte, men statistiken talar för att det de facto är fler kvinnor som agerar ut aggressioner numer. Pär Ström har skrivit om det: http://genusnytt.wordpress.com/2010/05/28/flickor-mer-valdsamma-an-pojkar/
Det är då rakt inte min skolgång på 80-talet som du beskriver. Din bild av skolan känns HELT främmande för mig.
På vilket sätt då?
Det är inte bara sättet att hantera aggressivitet som är kulturellt betingat utan också vilka utlopp som ges och hur dessa betraktas.
Det finns andra kommentarer i Billings blogg där flickors aggressivitet avhandlas och bl.a. möjligheten att agera ut aggressionerna ”by proxy” (där genom läraren).
Samma möjligheter ges dock i samhället även genom män som individer eller som representanter för det sanktionerade våldet.
Jag ser ingen tydlig koppling mellan ditt resonemang och vikten av att ”stävja pojkars maktlekar”, snarare vore det väl rimligt att stävja flickornas maktutövande by proxy och istället uppmuntra eller i alla fall låta bli att kritisera de som ger en tydligare koppling mellan makt och ansvar.
Minskad aggressivitet totalt i samhället måste nog lösas på andra sätt.
Varför i hela friden vore det viktigare att stävja flickors maktutövande?
Jag fascineras av hur du blir bemött av män här, tom när du skriver inlägg som egentligen borde applåderas av oss alla som är ”jämställdister” för att använda Pär Ströms beteckning.
Jag håller med dig till fullo och ser inte det kontroversiella i att alla behöver få möjlighet, och uppmuntras till, att leka fysiska lekar, medan allt våld bör stävjas, om än kanske inte bannlysas. Att träna i att mäta sig är grundläggande och viktigt, men våld bör i största utsträckning hjälpas bort, inte fördömas utan hjälpas bort.
Tack för ett mycket bra och sansat inlägg i den debatten 🙂
Tack Jens! Ibland känns det som om en del kommer hit och tänker ”feminist som måste motarbetas” istället för att läsa med öppna ögon. Jag tror att barn ibland måste få ”straffa” varandra fysiskt för att markera att ett beteende inte tolereras. Det vill säga; om någon håller på och retas och därför får sig en knuff kan det bli en läxa som vuxna inte kan ge. Våld är ju trots allt ett väldigt brett begrepp. Däremot är det ju rätt väl bevisat i forskning att pojkars våld (inte minst mot varandra) tolereras i mycket högre grad än flickors våld och så ska det förstås inte vara. Antingen bestämmer man sig för att våld av den och den sorten är fel och ska motarbetas och då gör man det oavsett kön, eller så låter man bli.
Sa har skriver David ”Jag ser inget fel i dessa lekar så länge de inte går överstyr och blir till mobbing.”
Racker inte det?
Bade min man och aldste son tyckte om valdsamma lekar nar de var sma, dock ar de bada valdigt lugna och respektfulla nu. Mina pojkar slar pa varandra och tycker det ar skitskoj. Inte fattar jag det; jag lekte inte pa det sattet nar jag var liten flicka. Men som mor till pojkar fattar jag ju att pojkar och flickor leker annorlunda.
”Att pojkarna sedan de blivit lite äldre tar till våld och litar på sin fysiska styrka är knappast konstigt. Deras hela socialisering har gått ut på just det – att våldsutövning är en del av manligheten.”
Det dar lar du inte kunna backa upp med nagra studier, att man utovar vald pga maktlekar. Det ar man som upplevt trauma som barn som vaxer upp och slar sina fruar och barn.