Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.
När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.
Barn 1: Där kommer den elaka chefen!
Barn 2: Den elaka chefen kommer!
Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.
Barn 3: Jag är vakt!
Barn 4: Jag också!
Barn 1: Vi tänker inte jobba!
Vilho: MOOOORRRRR!
Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?
Hit och dit och tillbaka igen 
Ska vi tro att Vilho hade varit polis ”förr i tiden”.
Vilho hade varit SÄPO-chef.