Lucia i fina salonger

Sedan inbjudningskortet med det guldfärgade emblemet damp ner i brevlådan har barnen längtat efter luciafesten på Sveriges ambassad. Två små uppspelta, uppklädda barn höll mig hårt i handen när vi gick uppför mattbeklädda trappor och trängdes bland finklädda firare. Vi grundade med pepparkakor och saft innan det – ungefär femtielva enträgna ”komme int den dä santa Luciiiia snat?” senare – var dags att bänka sig för ett efterlängtat luciatåg. Om jag förstod det rätt så var det elever från Hanken som lussade, och de var alldeles fantastiskt duktiga! Extra mycket uppskattar jag att luciatågets uppställning även innehöll tre män, vilket inte bara gör sångarrangemangen ännu vackrare utan även jämnar ut könsfördelningen och skapar förebilder. Sonen var mäkta imponerad, och dottern tog bara ögonen från Lucia under det korta ögonblick hon vände sig om, spände ögonen i barnet bakom som satt och pratade, lade fingret över läpparna och argsint hyssjade.

Efter uppträdandet släpptes barnen lösa i rummet med godisbuffén. På uppmaning från barnen(!) gick vi och minglade lite. Barnen blev mest glada över att få säga hej till Lucia. Själv var jag rätt imponerad av samlingen kändisar. Oturligt nog är jag patetiskt dålig på namn, och vis av erfarenhet går jag inte längre fram till folk som ser vagt bekanta ut och säger ”ursäkta, men känner vi varandra?”. Jag kände åtminstone igen en presidentkandidat. Statistiskt sett heter han Paavo. På plats var också Maria Sid. Hon frågade – gissningsvis sina egna barn – om allt var bra och min son svarade henne glatt med ”jo tack”. Äpplet faller inte långt från päronträdet. Vi tittade också på de vackra tavlorna av forna svenska kungar och drottningar och historikern i mig sattes på hårda prov (det där med namn på kändisar igen). När det började bli dags att gå föreslog jag att vi först skulle gå och tacka ambassadören för att vi fick komma. Utan att tveka stegade sonen fram, bockade sig och deklarerade: ”Tack så mycket för att vi fick komma”, till ambassadörsparets stora förtjusning och min ohöljda förvåning. Ge ungen en heltäckningsmatta, salonger i fil och guldbelagda detaljer och rätt som det är beter han sig som en kunglighet.

Väl ute hade Tilda inte alls fått nog av Lucia, snarare tvärtom, och vi fortsatte till Senatstorget för att se Finlands lucia skrida nedför trappan.

Den här bilden är från Pappan och havet. Vi stod på andra sidan en god bit bort och såg bara något så länge jag lyfte barnen över mitt eget huvud. Att lyfta barnen blev snabbt tungt, men som två räddande änglar kom ett par av mina gamla elever och svingade upp sonen så att han skulle få se. Fint var det!

Kuriosa: Finlands Lucia 2011 är min gamla elev.

Kuriosa 2: Det gör mig ungefär 57 år gammal.