Otrohet

Peppe skriver ett kort inlägg om otrohet med statistik från Filter.

”Av folk som varit tillsammans i mer än fem år har ungefär 50 % av männen och 45 % av kvinnorna haft utomäktenskapliga relationer.”

Jag är egentligen (förstås) emot otrohet jag också, precis som alla andra, men kan inte låta bli att reflektera över vad otrohet egentligen är. Är det en puss? Måste man använda tungan? Hur långe då? Eller räcker det med att den där som man springer på vid kassan någon gång i veckan skapar ett pirr som gör att man helst inte går till affären utan att åtminstone ha borstat håret?

Oavsett vilket så tror jag att vi alla skulle må betydligt bättre om vi lättade på våra förväntningar på tvåsamheten, och accepterade att olika människor i vår närhet uppfyller olika behov. Det betyder inte att man inte kan koncentrera sitt rent sexuella behov till en livslång partner (för i ärlighetens namn ger övning färdighet…) men vad vi förväntar oss av tvåsamheten idag är att den ska hela oss, vara det där vi inte kan leva utan. Jag tror att det är livsfarligt att inte kunna leva utan sin partner, och att hänga upp hela sin tillvaro kring tvåsamhet. Jag klarar mig fint utan min man (även om jag ekonomiskt förstås vore körd), och faktum är att jag ofta upplever vardagen som lättare att sköta om han är på arbetsresa. Grejen är att jag inte vill ha min vardag utan honom.

Idag förväntar vi oss att vår partner ska vara vår bästa vän, den som delar allt, den vi inte kan leva utan – vår enda relation. Vilken fruktansvärd börda att lägga på den man älskar, att tillhandahålla allt som en fullvuxen människa behöver i livet. Jag tror att om vi inte tillåter att andra människor än vår partner får fylla vissa behov – som inte behöver vara sexuella – växer sig tanken på om gräset möjligen är grönare på andra sidan okontrollerbart stor. Jag menar nu inte att man ska så i gräset på andra sidan, eller ens liksom provligga det, men man kan väl få vattna? Beundra det? Spela tennis? Då förstår man kanske att gräset som såg så grönt ut på avstånd egentligen är utrustat med samma brister som ens eget, så att säga, och att man förmodligen har det bäst där man är.