Bollhavets eviga dilemma

Efter en underbar helg med min storebror och hans familj anlände vi till Helsingfors i morse med Viking Line. Dottern ville förstås ligga i bollhavet all tid hon inte med tvång gjorde avbrott för mat och sömn, och att döma av antalet ungar i bollhavet var hon knappast den enda.

Men var i hela friden är alla läskunniga föräldrar? Reglerna för bollhavet är synnerligen synligt placerade, och dessutom tillgängliga på minst fyra språk så varför är det så svårt att följa dem? Svårt att läsa? Titta på någon av de överpedagogiska bildserierna om vad som gör den otäcka Viking-katten glad eller ledsen.

Jag inser att att många föräldrar fullkomligt skiter i vad deras ungar gör så länge de slipper titta på, och för alla barns säkerhet och trevnad är det beklagligt. Jag är förvisso helt för att ge barn eget ansvar och låta dem reda sig själva, men allt efter ålder och omständighet. En sjuåring på en båt uppfyller knappast något av de två kriterierna, särskilt inte om barnet också förväntas se efter syskon.

Sedan finns det de föräldrar som i god anda sitter vid kanten av bollhavet medan deras små älsklingar leker pirat, men ägnar betydligt mer tid åt sina telefoner eller vänner än åt att faktiskt uppmärksamma vad barnen gör. Poäng för att de försöker bry sig, men ögonen på bollen tack!

Desto fler föräldrar litar på att deras barn uppför sig ungefär likadant när mamma eller pappa tittar på som när de blir lämnade ensamma, och kan då med en uppsjö förmaningar lämna gullegrynet medan de uträttar några ärenden. Föräldrar bör veta att barn väldigt sällan beter sig likadant med som utan föräldrar. Min egen dotter är en av dem. Medan jag sitter och tittar på henne leker hon förvisso som en vilding, men med respekt för andra och för de regler som finns. När jag går för att titta till storebror som sitter och spelar spel hinner hon börja kasta bollar och klättra på väggarna. Hon vet vad som gäller, men som den treåring hon är kommer hon att testa om regler verkligen gäller när jag inte är där.

Den som spenderat lite tid vid bollhavet vet att det bara behövs att ett enda barn kastar bollar för att det ska bli bollkrig, och även om bollkastning kan vara både pedagogiskt och motoriskt utvecklande gynnar det ingen när leken ständigt måste avbrytas för att någon fått en boll i ansiktet. Står det att man inte får gå uppför rutschkanan ska man låta bli, inte för att ge vika för diktatoriska fasoner hos ondskefulla lekledare utan för den reella faran att den ungen som är på väg upp får en otäck flygtur med någon av de fem som står på kö för att komma ner. Leksaker ska inte tas med i bollhavet. Hört talas om att leta efter en nål i en höstack? Försök med en Hello Kitty i ett bollhav.

Jag är en av de där föräldrarna som säger till även andras barn när det behövs. I dagens bisarrt individcentrerade samhälle är det långt ifrån självklart att uppmuntra även andra barn än sina egna att följa de gemensamma reglerna. Flera föräldrar tog hellre bort sina barn när bollarna började flyga än sa till dem som var orsaken. Signalen det skickar är förstås att man får göra som man vill, och det barn som uppför sig får flytta på sig. Visst, jag uppskattar verkligen inte att behöva leka barnvakt åt andras barn, men jag tänker mig att om det hade varit min dotter som kastade bollar medan jag var och tittade till sonen hade jag önskat att någon vänligt men bestämt sagt till henne också.

Vi föräldrar måste hålla ihop och lära barnen det livsviktiga samspelet som gör att alla kan njuta i både bokstavliga och metaforiska bollhav. Att hjälpas åt att hålla efter de barn som är i bollhavet – eller på lekplatsen – får inte ses som ett intrång på den gudagivna rätt föräldrar har att uppfostra sina egna barn utan som en säkerhet för allas våra guldklimpar.