Jag erkänner att det inte talar till min fördel att det tog mig tre dagars tänkande och ungefär 15 kilometers promenerande innan jag insåg att jag höll kartan uppochner utanför hotellet. Däremot vidhåller jag att det är märkligt att vad som på kartan (när man håller den åt rätt håll alltså) ser ut som en alldeles vanlig väg någonstans på mitten avbryts av trappor, och att dessa är gömda bakom en byggarbetsplats.
Svänger vägen? Närå. Den fortsätter en byggarbetsplats och fem trappor senare rakt fram.
Från det att jag insåg att det gick att komma förbi och på så vis förkorta promenaden till tunnelbanan med i runda slängar 25 minuter tog det mig ytterligare två dagar att hitta den nedgången till tunnelbanan som låg närmast. I fredags, min sista dag vid Riksarkivet för den här gången, stod så stjärnor och planeter i korrekta vinklar för jag gick åt rätt håll OCH ner på rätt ställe. Som om det inte vore nog med flyt stod tåget inne när jag kom ner och med en känsla av att vara oövervinnerlig, världsvan och snyggast i stan skuttade jag på.
SCORE!
Jag klarade det. Jag gjorde rätt. Fy fan vad jag är bra!
Tåghelvetet gick förstås åt fel håll. Redan på första stationen åt fel håll insåg jag det och med äran någorlunda i behåll hoppade jag av igen, svängde med min väska som om inget hänt och jag alltid liksom bara gör så här (vilket är sant, det var inte alls första gången jag åkte åt fel håll, men första gången jag insåg det så fort). Därefter visade det sig att inga tåg går åt andra hållet på grund av störningar på banan. Ersättningsbussar går från en vältrafikerad gata i slutet av någon av de fem uppgångarna. Att tjejen jag frågar om vägen trösterikt försäkrar att hon också var lantis en gång i tiden hjälper inte. Inte ett rätt den gången heller.
Bättre lycka nästa gång liksom.
Hit och dit och tillbaka igen 
Hihi, tur att det finns fler som jag här i världen!! 😉
🙂