Enligt en ny bok av historikern Sergio Luzzatto är det berömda helgonet Padre Pio bara en bluff. Padre Pio var känd för sina stigmata, alltså blödande sår i likhet med dem Jesus åsamkades vid korsfästelsen, och helgonförklarades av påven år 2002 för sina helande krafter. Jag förstår att det kan finnas ett stort behov bland skeptiker att bevisa att Padre Pios inte faktiskt genomlevde Jesu lidande och hade oförklarliga sår, eftersom vi är vana vid att allting idag ska kunna förklaras av vetenskapen. Det finns ett stort motstånd mot att folk ska leva med religiösa villfarelser och ett ännu större motstånd mot att någon kan göra sig pengar på det.
Och visst, jag håller med om att man inte ska lura folk, men vem är det som har sanningen då? Och vad är det som säger att sanningen alltid är det bästa? Jag är rätt övertygad om att många är lyckligare med en lagom dos vanföreställningar. Det betyder förstås inte att man blir gladare av spontant blödande sår, men jag själv till exempel blir mycket nöjdare när jag intalar mig att choklad är bönor (vilket ju inte är helt osant) och alltså tillsammans med spannmål (som bullar och kakor) utgör en fulländad måltid. Än sen då om man måste modifiera verkligheten lite?
Många som höjer dagens vetenskap till skyarna och vill upplysa människor som lever i religiöst mörker vill göra motstånd mot många religioners sanningsmonopol, utan att fundera över att det monopol som från början upprört dem nu sprider sig över vetenskaperna också. Jag ser inget självändamål i att bevisa att Padre Pio var en bluff, för tro kallas för just tro för att det inte är vetenskap. Den som vill tro, oavsett om det är på mirakel orsakade av helgon eller choklad, kommer knappast låta sig övertygas av aldrig så många vetenskapliga bevis. Och bra så.
Kuriosa: En intressant redogörelse för Padre Pio finns här.
Hit och dit och tillbaka igen 