Vilho: Mamma, titta där! Där står det ”Hit och dit och tillbaka igen”.
Jag: Jo.
Vilho (skrattar så han kiknar): Det är ju himla roligt!
Etikett: Vilho
Jo, jag vill också ha pengar tack!
Slutet av september är bråda tider för stipendiater. De flesta större fonderna har ansökningstiden öppen till månadsskiftet, och det där med att skriva ansökningar är inte gjort i en handvändning – det tar tid och kraft att sälja sig.
Så när Vilho vaknade vid midnatt förrförra natten och klagade på att han hade ont i magen var det inte med vad som skulle beskrivas som ”entusiasm” eller ”framförsikt” som jag gnuggade sömnen ur ögonen och försökte trösta. Och inte blev det bättre av att han egentligen inte somnade om ordentligt förrän vid femsnåret. Så igår fick han förstås vara hemma, trots att natten inte hade frambringat värre än magont, och hur mycket jag än älskar att umgås med mina barn är slutet av september avgjort inte en bra månad för heldagshäng och nattvak. Gårdagens 15 minuters powernap förvandlades till en tre timmars total blackout. Stipendieansökningarnas färdigställande står i direkt relation till det.
Förra natten vaknade han vid ungefär samma tid och klagade igen på magont. Tre timmar senare hade han fortfarande inte somnat om och jag var så slut att jag hade hjärtklappning. Jag konstaterade att han säkert var förstoppad och bad honom dricka ett glas vatten. Han svarade med att fontänkräkas. Så resten av natten fortsatte i ett dis av gurglande och gnällande.
Man skulle kunna säga att jag är lite trött idag, men det vore en underdrift i stil med att påstå att det är ganska varmt på solen. Så jag föreslår för Vilho att vi ska gå och sova en liten stund, för ögonen tåras av trötthet och huvudet hänger obekvämt mot vänster.
Vilho: Men mamma, hinner du verkligen det då?
Jag (rannsakar mig själv): Njae. Kanske inte.
Vilho (med händerna i sidan): Ja, för jag tycker i alla fall att det är viktigt att du får pengar så att vi alla i familjen kan få bra mat och kläder.
Tack sötnos. Jag ska hälsa fonderna från dig!
När Vilho började dagis
Just nu finns det många föräldrar som kämpar med sina småttingar på dagis. Kanske har den första flunsan slagit till, och allt det där man byggt upp och som äntligen började fungera i form av morgonrutiner och dagisdagar slås till spillror?
Vi hade egentligen tänkt att Vilho skulle börja dagis i januari det året han fyllde två år. Han pratade bra och var social, så det kändes rätt. Men plötsligt fick jag erbjudande om att börja jobba i december och eftersom vi redan hade en dagisplats garanterad valde vi att ta den då. I november började vi dagisträna och allt flöt på som det skulle. Vilho hade ingenting emot att vara på dagis, trots att det kändes som om mitt hjärta skulle gå sönder varje gång jag lämnade honom.
Förmodligen var det en kombination av grejer som gjorde att världen rasade. För det första hade dagis vissa regler som inte passade oss. Till exempel fick man bara ha en napp och ett gosedjur med till sängen, men Vilho hade alltid haft en napp i munnen och en som gosedjur. På två år hade vi inte hittat något som fick honom att somna så bra som när han fick ligga och stryka sig själv på näsan med en napp. På dagis sa man nej.
För det andra var det ett enormt misstag att börja i december. En lyckad dagisstart är helt beroende av rutiner så att även ett litet barn kan räkna ut vad som kommer att hända och kan få känna sig trygg. December är full med avvikelser i form av luciafester, träningar, självständighetsbaler och liknande. Jag minns väldigt tydligt en morgon när jag lämnade honom och han glatt strosade iväg mot lekrummet, men stoppades för att gå på en luciaträning som en tvååring knappast kan få något ut av. En kort sekund tittade han upp på mig och jag såg förvirringen i hans ögon. Vad var det här? Varför fick han inte gå och leka?
För det tredje var jag rätt hispig. Jag var stressad och nervös över nya jobbet, nya livssituationen, att lämna Vilho. Allt. Och jag vet ju att Vilho har kunnat plocka upp mina känslor, att han har kunnat spegla mina känslor långt innan vi kunde börja prata om det.
Så Vilho började kräkas. Först var vi ju säkra på att det var den vanliga spysjukan alla får på hösten. Det gick över och Vilho gick tillbaka till dagis. På kvällen kräktes han igen. Nästa dag var han hemma med mig och friskförklarades. På kvällen satt jag med honom och pratade. Jag hann knappt mer än berätta att det var dags för dagis igen dagen efter förrän han kräktes på nytt. Efter en vecka av liknande incidenter tog vi honom till en barnläkare som konstaterade att det i alla fall inte fanns någon medicinsk förklaring till varför Vilho kräktes. Nej. Vilho var stressad. Min älskade, fine lille son var så stressad att han spydde. Två år gammal.
Så jag åkte till dagis och lade alla korten på bordet. Jag berättade om min egen stress, om Vilhos stress, om hans behov som kommit i kläm av dagis regler och jag berättade om att jag hade förtroende för dagiset och personalen men att vi tillsammans måste hjälpas åt att hitta en lösning. Ett barn får inte må så dåligt. Och i ärlighetens namn får inte en förälder må så dåligt heller. Personalen grät, jag grät, Vilho var ganska nöjd med att få leka med dockvagnen. Och så satte vi nya regler, anpassade efter vår familj och vår Vilho. Jag stannade länge vid hämtningen varje dag, observerade hur han lekte, vad han tyckte om, frågade personalen minst tvåhundra gånger om allt de gjort under dagen så att tiden på dagis och tiden hemma började flyta ihop. Dagis började bli den förlängning av hemmets trygghet som det borde vara.
Jag tänker ofta på det där, på vad som kunde ha gjorts annorlunda. Det som sedan gjorde den stora skillnaden var när det fanns en förståelse mellan oss och dagiset, när vi på riktigt kände att vi jobbade mot samma mål; att Vilho skulle må bra och känna sig trygg hela dagen. När dagis inte längre såg Vilho som ett av alla barn utan såg honom för den just han är. Det är inte en inställning som borde kräva att ett litet barn spyr av stress, utan en inställning alla som jobbar med barn ska ha i varje möte, varje dag. För mig gällde det att komma över den gnagande rösten som försökte berätta att jag är en dålig mamma som lämnar mitt barn på dagis och som det finländska samhället glatt understöder. Den där rösten som fick vatten på sin kvarn när Vilho kräktes. Men den rösten har helt tystnat sedan jag har accepterat att dagis är en del av vår utökade familj, en förlängning av den trygghet vi erbjuder barnen här hemma och inte en obehaglig parentes i barnens vardag.
Man kan nå dit. Men man måste arbeta tillsammans med dagis, inte mot. Men den där känslan av att man överger barnet varje gång man lämnar det, oavsett var, kommer man nog aldrig över och ska heller inte komma över. Det är samma känsla som gör att man kan säga ”oj hoppsan” i stället för ”satans jävlar och rakt ner i min väska” när barnet välter mjölkglaset. Den känslan ska man vårda. Och man ska lita på sitt barns förmåga att knyta kontakter och forma relationer för det är vad barn är gjorda för att göra. Barn förstår och känner så mycket mer än vad vi tror.
Fyra år senare, på väg till förskolan är det idel lycka och fjärilar i magen för Vilho, och Tilda tycker att det är töntigt att vi måste lämna Vilho först, innan hon får gå till sitt dagis för hon lääääängtar. Själv vill jag bara gråta. Lämnandet av barnen, alltså.
Gets me every time.
Skillnaden på mig och min make
Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.
Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!
Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.
Vilho har tappat en tand
Inte så att den inte var lös redan från början, för det var den ju, men efter att ungarna sett ett TV-program med en tandfé i morse och Vilho insåg att det fanns pengar att tjäna tog det honom i runda slängar åtta timmars ivrigt vickande (”nej, jag har inte tid nu, jag vickar på min tand”) innan den ploppade loss.
Visst tycker jag att barn ska lära sig att man inte får saker gratis, att man måste arbeta hårt för att komma någonstans i livet, men om min sexåring tycker att det är värt att knäcka loss sin tand för ett par euro hoppas jag att han aldrig får veta hur mycket en njure är värd på svarta marknaden i Bangladesh.
Jag har närt en kapitalist vid min barm.
Vår frissa är ett geni
Jag litar inte på folk som klipper mitt hår. Det är allmänt känt att jag gråter när någon försöker. En kväll när jag bestämde mig för att jag ville ha kort hår och lugg och sedan började klippa på ena sidan, jämnade till på andra sidan, insåg att det inte var helt jämt och klippte lite till och 30 minuter senare konstaterade att det var en metod som skulle resultera i en frisyr liknande den min högt vördade make har beslutade jag mig för att hitta en frissa att fortsätta hos. I fyra dagar gick jag med huvudet ordenligt lutat åt höger eftersom nackspärr var att föredra framför den katastrof som var mitt hår, innan jag fick komma till Päivi. Det var fyra år sedan. Numer är hon den enda jag litar på och jag gråter inte ens längre när vi träffas.
Idag kom Päivi hit för att klippa mig, Vilho, grannfrun och grannfruns ungar. Det är helt sjukt smidigt att bli klippt hemma, särskilt när man har barn som inte bara tycker att all klippning som tar längre än tre minuter är för långdragen utan också har ärvt ett oroväckande stort mått neurotiskt frisyrkomplex från sin moder. Vilho ville ha samma sorts frisyr som de där i Pokémon. Så han letade fram en bild.
Päivi suckade knappt, så van är hon vid mig. Vilho satte sig förväntansfull.
Och så här fint blev det! Kortare, lättare och spikigare. Vilho var mycket nöjd och Päivi synbart lättad.
För att göra det enklare för Päivi hade jag också tagit fram en bild över ungefär vad jag hade tänkt mig.
Allt jag kan säga är ett Päivi är ett geni. Ett mycket tålmodigt geni. Imorgon ska jag försöka bjuda på bilder.
Pojkarna och kakan
Vilho har en kompis på besök. De ville baka. Kompisen kom nämligen ihåg hur det hade varit förra gången han var här och de fick baka chokladbollar. Olyckligtvis gör jag det också och vi har väl kanske inte samma minnesbilder av riktigt hur lyckat det var. Men man kan ju inte säga nej till två små pojkar som vill baka. Det kan man bara inte. Så jag lät dem slänga ihop något med lite mindre kladdpotential och det blev perfekt. De fick göra en enkel kanelkaka som de på eget initiativ stoppade jordgubbar i innan den åkte in i ugnen.
Nu sitter de med sina kompisar ute i kojan i hörnet och smaskar i sig egenlagad kanel-jordgubbskaka, nöjda och sockerrusiga. Jag hade bjudit på en bild om jag inte varit för långsam med kameran och alla grannskapets ungar som kom farande med cykel hela vägen in i trädgården för att hinna på kak-kalas i kojan inte hade varit så helvetes utsvultna.
Att bli några år äldre i ett nafs
I ärlighetens namn har vi varit lite oroliga över att Vilho inte velat lära sig cykla. Vi skaffade honom en cykel förra året, en bra en utan stödhjul, som han ett par gånger försökte cykla på medan jag sprang bakom och höll i men en misslyckad inbromsning och ett dike senare gav han upp. Inget lockande i världen kunde få honom att vilja prova igen.
Hans lillasyster cyklar som en galning och tjuter av lycka när vinden blåser henne i ansiktet. Så i våras satte vi tillbaka Vilhos stödhjul, fullt medvetna om de möjliga sociala effekterna av att vara sex år och ha stödhjul – när ungen blåvägrade att vara utan hade vi inget val. Men han hann inte ens prova cykeln förrän det visade sig att det var punka på bakdäcket. Och sedan punka på framdäcket. Och sedan sådana groteskt stora hål i båda ytterdäcken att de behövde bytas.
Orka. Byta. Däck.
Som de ekologiskt medvetna föräldrar vi är packade vi barn och cykel i bilen och åkte till återvinningscentralens varumottagning och gav bort cykeln. Sedan åkte vi runt till andra sidan av återvinningscentralen och införskaffades vad som bara med mycket god vilja kan beskrivas som en bättre begagnad cykel men som var behäftad med det i ärendet synnerligen avgörande ”inte punka” och så åkte vi hem.
Och som ni redan vet är jag ganska målmedveten och driven (eller dumdristig beroende på vem man frågar) och av allt att döma är det något som gått i arv till min son. Det tog honom en knapp dag att lära sig svuscha fram utan stödhjul och på kvällen efter maten stack han iväg på cykeln till skolgården och spelade bandy med sina kompisar. Bara så där. Hade jag vetat att det skulle göra honom fyra år äldre hade jag aldrig lärt honom cykla.
Sanningen kommer från barns mun
Jag står i köket och fixar i ordning lite rulltårta med Sverigeflagga på till barnen. Sånt där man gör liksom. Vilho står och tittar på för att han tänker sig att det kanske går snabbare så. Jag sjunger en glad arbetssång.
Jag (till en mycket välkänd melodi): Tänk om jag hade en liten, liten (gör en till texten passande dansrörelse) RUMPA!
Vilho (tystnad)
Jag (svänger rumpan som den orientaliska dansös jag är): Umpa, umpa, fallerallera!
Vilho (ger upp och går tillbaka till TVn): Det har du ju också.
Jag (betraktar mitt barn som uppvisar ett sådant totalt oförstånd inför min talang)
Vilho (från andra rummet): Och inte är den så liten heller!
Stora barn
Den där första dagen man ska lämna sitt lilla gryn på dagis, den där dagen man vet att man behöver för att livet någon gång måste normaliseras och för att det där med att jobba och tjäna pengar på lång sikt är en bra grej, den är allmänt vedertagen hemsk. Man vinkar till barnet, barnet vinkar tillbaka, man ler, skrattar, låtsas att allt är bra för att ungen bara för allt i världen inte ska börja gråta och så sätter man sig själv i bilen och lipar tills ögonen ser ut som körsbärstomater och jobbsminkningen för länge sedan runnit ner på tröjan. Den dagen vill man inte uppleva igen och allteftersom barnen blir äldre invaggas man i den falska tryggheten att det aldrig kommer att upprepas.
Idag hade Vilho en prova-på-dag på förskolan där han ska börja i augusti. Vi packade hans väska tillsammans på morgonen och en halvtimme innan vi skulle åka stod han redo vid dörren och var så nervös och uttråkad på samma gång att jag inte ens orkade förmana honom när han klagade över att hans lillasyster inte hade ätit färdigt så att han åtminstone kunde fördriva tiden med att retas med henne. Luften var så tung av förväntan att jag fick magknip. På skolgården hade de flesta barn och föräldrar redan samlats och barnen ropades upp och fick ställa sig i kö. Vi gick tillsammans över skolgården och jag kan inte ens beskriva den fysiska reaktionen av att han stoppade sin lilla hand i min medan vi gick. Om några år kommer jag få parkera två hundra meter från skolan och vänta samtidigt som jag låtsas som att jag inte känner honom om någon skulle se. Men idag, idag kunde min hand ännu ge honom trygghet.
När jag åkte från förskolan satt han tillsammans med de andra och fyllde i papper med spännande uppgifter så att pennan glödde. Han är stor nu. Precis som det ska vara.
Men den där känslan av uppbrott, övergivenhet och att inget kommer att bli som förr som gör att man gråter den där första dagen på dagis, den är alldeles avgjort inte det minsta beroende av barnets storlek. Ledsen att säga det, men det blir inte lättare.
Hit och dit och tillbaka igen 