Historikerns historier

Om arbete och arbetare. Och historielöshet.

Ibland känns det som om min generation är helt historielös. Kanske har det att göra med historieundervisningens kvalitet eller kanske med dagens frenetiska fokus på att viktiga lärdomar är sådana som kan inbringa pengar. Jag vet inte. Det enda jag vet är att ju mer vi tappar av kontakten med det förflutna desto mindre förstår vi hur vi har kommit hit. Jag menar inte att alla sedan måste konstatera att det inte alls var bättre förr, sätta sig ner och mysiga i denna den bästa av världar, men det finns en stor fara i att inte höja blicken lite och se de strukturer som har byggt och fortfarande bygger vårt samhälle.

En av de sakerna som folk i dag verkar fullkomligt tappat förståelsen för är arbete och att vara arbetare. Det märks tydligt på hur många inte ens vet vad facket är till för, eller varför så många röda fanor vajar på 1 maj. Arbetets historia (och särskilt inte 1900-talets synnerligen invecklade arbetarhistoria) är egentligen inte alls mitt fält, men man måste inte vara expert för att kunna förstå i alla fall de enklare kopplingarna och strukturerna. Någonstans tycker jag också att man har en skyldighet att åtminstone försöka förstå. Eller hålla käft. Det kunde vara ett bra alternativ.

Det kan låta som en klyscha eller åtminstone en självklarhet, men vi har ett ovanligt bra klimat för arbetare i dagens Sverige och Finland. Arbetare har långtgående rättigheter både vad gäller lön, arbetstider, möjligheter till ledighet (föräldra/sjuk) och arbetsuppgifter. Inte så att det inte skulle finnas punkter för förbättring, men på det stora hela taget har vi det väldigt bra. Anledningen till att vi har det så bra som vi har det är att arbetare i generationer innan oss organiserade sig. Även det kan tyckas som en klyscha eller en självklarhet eller kanske rent av kommunistisk propaganda, men det ändrar inte faktum: organisering gav rättigheter.

I dag ser vi det som en gudagiven rätt att få organisera sig men så har det inte varit. Om vi backar i tiden drygt 100 år eller så var det inte tillåtet att organisera sig. I början av 1900-talet kunde den som var med i facket avskedas, det fanns ingen minimilön, inget kollektivavtal, ingen arbetstrygghet och inga möjligheter för en liten arbetare att stå upp mot dem som betalar ut lönen. I takt med att antalet medlemmar i fackföreningarna steg ökade också möjligheterna för fackföreningarna att påverka. De kunde samla in en medlemsavgift och ha en kassa ur vilken den som var i behov kunde få pengar och de fackligt aktiva arbetarna var inte längre i riktigt lika stort beroendeförhållande till arbetsgivaren.

År 1931 gick svensk militär (som många gånger tidigare) in för att skydda dem som bröt mot rådande strejk. Strejkbrytarna var förstås ett hot mot den fackliga rörelsen eftersom den mest effektiva påtryckningsmetoden som fanns gentemot arbetsgivarna var att verksamheten stod stilla. I Ådalen tågade arbetarna mot de byggnader där strejkbrytarna bodde och militären öppnade eld. Fem personer dog och fler skadades. Skotten i Ådalen var en sorts vändpunkt för Sverige och därefter fick arbetarna betydligt större rättigheter att organisera sig. Bland annat beslutade man att militär inte fick sättas in mot den egna civilbefolkningen (vilket ju är en riktigt bra grej med tanke på utvecklingen i andra länder fortfarande i dag) och 1936 fick facken laglig status som förening med rätt att förhandla.

Sedan dess har fackföreningarna åstadkommit sådant som avskaffandet av kvinnolöner, införandet av kollektivavtal, anställningstrygghet, rätt att vara ledig för att studera, få arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljö granskad av eget skyddsombud och semesterlön. Många av de saker facket arbetat fram måste man inte ens vara fackmedlem för att få dra nytta av för numer står de inskrivna i t.ex. arbetsmiljölagen. Grejen är bara att fackföreningarna och alla de här rättigheterna vi har fungerar lite som vaccin. Det är lätt att sitta och tycka att man inte vill utsätta sitt barn för mässlingsvaccin eftersom sannolikheten att få mässlingen är väldigt liten. Att den sannolikheten är väldigt liten är dock i direkt beroende av att alla vi andra vaccinerar våra barn. Det finns inga som helst tvivel om att den dagen det stora flertalet väljer att inte vaccinera så kommer barn börja dö i mässlingen igen.

Ja, och det går ju förstås inte att säga att militären kommer börja skjuta strejkande arbetare igen om folk inte går med i facket. Så måste det ju inte bli. Däremot behöver man ju varken vara geni eller kommunist för att se hur arbetstagarnas organisation i fackliga rörelser har skapat ett betydligt bättre arbetsklimat för oss alla. Och skyddet från facket ligger fortfarande i att de flesta av oss betalar fackavgiften – att vi bidrar till den där kassan som upprätthåller självständigheten och minskar arbetstagarens beroende. Därför blir jag väldigt frustrerad när jag nu hör fler och fler som talar om att facket är skit, att avgiften är bortkastade pengar, som ser på fackrörelsen som kommunistisk propaganda och som tror att de kan klara sig själva. Gissningsvis beror den där viljan till självständighet också på att de flesta i dag kanske inte vill betrakta sig själva som arbetare. En arbetare är fortfarande någon med skit under naglarna, trasiga kläder, längst ner på samhällsskalan. Men återigen; att så otroligt många i dag inte vill definiera sig som arbetare för att de inte har skit under naglarna, trasiga kläder och befinner sig längst ner på samhällsskalan är för att facket som kollektiv skapat bättre arbetsförhållande.

Det är också färre och färre som deltar i 1 maj-firandet. Det måste man förstås inte göra, men man ska inte låta bli det för att man upplever det som en antik kommunistisk helgdag. Även 1 maj hänger samman med strejker, organisering och arbetstagarnas förhållanden. År 1886 gick fler än 350.000 amerikanska arbetare ut i generalstrejk den 1 maj. De strejkande krävde 8 timmars arbetsdag (10-12 timmar, 6 dagar i veckan var rätt standard på den tiden) men protesterna fick ett blodigt slut när polisen sköt ihjäl sex strejkande, vilket inte alldeles oväntat ledde till ännu fler och mer omfattande strejker. Den röda flaggan är alltså inte ursprungligen en symbol för politisk ideologi utan för det blod som spilldes för arbetarnas rättigheter. Eftersom kampen för rättigheter också var nära kopplad till kampen för människors välbefinnande över vinstintresse var steget inte långt till den politiska vänsterkanten och där har 1 maj stannat.

Men arbetarnas rättigheter och fackföreningarna, de finns till för alla oavsett vilken politisk åskådning man har – oavsett om man väljer att vara en del av organisationen. I vår värld, mer driven av vinstintresse än någonsin förr, är organisationen minst lika viktig som som den var på den tiden det upplevdes som anarkistiskt och man hängdes för att man demonstrerade för rätt till reglerad arbetstid. Rättigheterna finns i kollektivet, i massan, i solidariteten oavsett hur mycket dagens unga vuxna litar på att deras självständighet är tillräckligt för att bibehålla alla de fördelar tidigare generationer har demonstrerat sig till.