Etikett: Våld

Nyhetsplock

Inte alla män. Den här gången heller.

CharlotteLämna en kommentar

Läser och stöter återigen på det eviga tramset om att det är så orättvist att tala om mäns våld mot kvinnor eftersom man då skuldbelägger ett helt kön och blir så jävla trött.

Jämför det med ”affärernas glass med jordgubbssmak”. Ingen tror ju att det skulle handla om alla affärer. Ingen går in på HM och blir skitförbannad över att deras brist på glass med jordgubbssmak. Det handlar, implicit, om de affärer som har glass med jordgubbssmak.

Och mäns våld mot kvinnor handlar om det våld som män som utövar våld mot kvinnor utövar mot kvinnor. Vi måste kunna tala om gärningsmännen. Vi måste tala om de män som faktiskt är våldsamma. Vanliga typer. Schyssta snubbar. Me too har ju lärt oss massor om hur många kvinnor som blir utsatta för sexuellt våld och det är viktigt, men det är hög tid att fokus flyttas. Att deraila varje konversation som handlar om mäns våld mot kvinnor är ett sätt att skydda de män som det faktiskt gäller.

Bildresultat för jackson katz

 

Nyhetsplock

Bitchen

Charlotte6 kommentarer

Förra året gjorde jag som Peppe och lovade mig själv att bli mer obekväm för dem som slentrianmässigt häver ur sig rasistisk och sexistisk skit. Jag fortsätter med det även det här året. Jag är den där Facebookvännen som bråkar hela tiden, party poopern, bitchen som bara måste lägga sig.

framtid

För seriöst alltså, den här bilden delades av en person jag egentligen tycker väldigt mycket om. Han är godhjärtad och en av de på riktigt schyssta typerna. Men att dela rasistiskt material från en nationalistisk grupp är ändå inte ok. Det ger stöd till de där som inte har ett gott hjärta att fortsätta vara rövhattar och då tänker jag glatt vara den som gör situationen obekväm.

Vi ska tala om för män att de ska sluta våldta. Men män måste för i helvete sluta skylla på andra hela tiden. Vad svenska män skulle kunna börja med att göra är att gå in och läsa kommentarsfält hos a) feministiska bloggar, b) dagstidningar som skrivit någonting om feminister och/eller invandrare samt c) ungefär vilken kvinna som helst som försöker förklara begreppet våldtäktskultur.

Det är bra arenor att lära sig om hur en kultur med skev kvinnosyn kan ta sig uttryck på nätet och om vad nordiska kvinnor får utstå från nordiska män. Nej, inte från alla män – men typ alla kvinnor och hela jävla tiden. Sedan kan man ju också låta bli att dela med sig av nationalistisk propaganda och rasism. Det är en bra tumregel.

För den där våldtäktskulturen i vilken män tar sig friheter med kvinnors kroppar, den lever och frodas i den västerländska kulturen också. Män här har förstått att de ska säga att våldtäkt är fel, så alla är officiellt emot våldtäkt. Likväl går diskussionen så här:

 

Det här är våldtäktskultur. Tänk hur det skulle se ut om var och en av de här schyssta snubbarna fick mothugg av en killkompis som gjorde sig obekväm, som sa ”dude, det där är fortfarande våldtäkt” och ”really, visa lite respekt för kvinnors rätt till sin egen sexualitet”.

Så gör det. Bli en bitch.

Nyhetsplock

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Charlotte3 kommentarer

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det här är våldtäktskultur i ett obehagligt ruttet litet nötskal

Charlotte4 kommentarer

En ny undersökning vid University of Surrey visar att det är näst intill omöjligt att se skillnad på hur dömda våldtäktsmän legitimerar sexuellt våld mot kvinnor och hur tidningar riktade till unga män beskriver kvinnor och sex. Ännu mer störande blir det när unga män ombeds läsa citat från våldtäktsmän och från tidningar – utan att veta vad som är vad – och därefter ta ställning till vilka citat de håller med om. Då är det nämligen en stor andel som håller med om våldtäktsmäns beskrivningar av kvinnlig sexualitet, särskilt i de fall som forskarna som utförde studien sa att ett visst citat felaktigt var från en tidning. Ingen ville tycka som en våldtäktsman, men när populära tidningar står för det blir det ok. Innehållet i åsikterna förändras dock inte. Det är fortfarande samma sorts syn på kvinnor och sexualitet som våldtäktsmän använder för att berättiga sina handlingar.

Så här ser våldtäktskultur ut.

En del av citaten finns på Jezebel och tipstack till min man!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gränsen

Charlotte63 kommentarer

Jag har ganska effektivt försökt hålla mig utanför debatten som blev efter mitt inlägg om förståndet – eller snarare kvinnors brist på sådant – men skulle nu vilja kommentera några saker.

För det första är det alltså bara en (1!) av de män från Genusdebatten som påpekar det underliga i att Laasanen menar att kvinnor har svårt att förstå hans teorier. Resterande menar att jag är ohederlig, inte vet något, sysslar med personangrepp och med mitt beteende bekräftar Laasanens påståenden. Allt jag vände mig emot i mitt ursprungliga inlägg var dock hans utgångspunkt; att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha sämre förutsättningar än den född med penis att förstå och ta till mig hans vetenskapliga teorier. I ärlighetens namn är jag uppriktigt förvånad över hur man inte kan vända sig emot en sådan syn.

För det andra är det inte en trevlig syn på kvinnan som kommer fram bland kommentarerna. Ord som drinkluder och golddiggers har använts. Andra menar att ”[s]å länge som kvinnor svärmar som bin runt tjocka plånböcker, så är det detta som är verkligheten, alldeles oberoende av vad som sägs”. Ja, och så kom sedan kommentaren ”Våldtäkt = stöld av sexuell makt. Om kvinnan saknade sexuell makt skulle våldtäktsbegreppet inte ens finnas.” och då känner jag att vi har nått någon slags gräns. Den som blir rånad på stan blir inte bestulen på sin ekonomiska makt. En kvinna som blir våldtagen blir inte bestulen på sin sexuella makt och våldtäktsbegreppet är inte ett bevis på att kvinnor har sexuell makt. Alltså. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ser de inte själva vad de säger? Ser de inte?

Att sammankoppla våldtäkter och kvinnors sexuella makt är att förneka alla män som blir våldtagna (eller menar de att det är ett bevis för mäns sexuella makt?). Att mena att sex är ett kvinnospecifikt maktmedel för män vill ha och kvinnor kan erbjuda är att förneka våldtäktsoffer av båda könen deras rätt till sin egen sexualitet och rätt att alltid – när som helst – säga nej. Att påstå att alla kvinnor har sexuell makt visar dessutom hur lite de vet om hur det är att vara kvinna och gå ut på krogen. Jag vet inte en enda kvinna som inte någon gång blivit tafsad på. Eller är det männens rättighet att kontrollera varan?

Någonting är allvarligt fel här. Jag vet inte om det är så att diskussionslystnaden och flinka tangentbordsfingrar trumfar förstånd och eftertanke, men alltså. Verkligen. Hur passar killen på bilden, en av många män som blivit våldtagen, in i det här? Vad är han? Ett miffo som inte fattar att män vill ha sex? En man som är lite ledsen för att han blivit berövad sin sexuella makt?

Nej. Han är ett offer som inte på något vis ska behöva bära skulden för vad någon annan har gjort mot honom. Ett offer för samma sunkiga syn på kvinnor och män och sexualitet som kommer fram i kommentarerna under mitt inlägg om förståndet och ett våldtäktsoffer bland mängder av andra. Klickar man på bilden får man fram fler. Ingen kvinnlig sexuell makt i världen kan förklara deras upplevelser.

Kulturkrockar

Trygghet, våld och genus – om det fortsatta behovet av kvinnofrid

Charlotte30 kommentarer

Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.

Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag?  Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.

En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.

Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mörka parker och rätten att bli trodd

Charlotte2 kommentarer

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.

Historikerns historier

Kvinnovåld och mansvåld

Charlotte7 kommentarer

Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.

Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.

För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.

Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.

I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.

Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.

Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.

Vardagslivet

Min make pandan

Charlotte3 kommentarer

Min högt vördade älskade make har varit och tränat Brazilian Jiujitsu med en vän. Efter att ha fått denne kompis knä i ögat ser min högt vördade älskade make lite grann ut som den gången han kom till mitt jobb och insinuerade att det inte alls var genom att slå på sina vänner med träkäppar och ha dem ge honom samma behandling som han fått en blåtira utan att det kanske möjligen hade något med mitt våldsamma humör att göra.

Nu besvarar han allt jag säger med ”Panda says no!”. Det var bara sött de första trettioåtta gångerna.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Mansrollen och våldet

Charlotte8 kommentarer

Både Pelle Billing och Hanna Lemoine skriver (och pratar) om vad som ingår i mansrollen. Billing menar att mansrollen måste definieras av det som större delen av männen gör. Det är en himla intressant tanke. Om män idag i allmänhet inte gör något som kanske av tradition har hört till mansrollen ska det inte vara en del av definitionen av mansrollen. Exakt vad det skulle kunna vara vet jag inte, men tanken är ändå klar.

Att döma av att diskussionerna sedan har lett in på hur mansrollen sammankopplas med våld gissar jag att en av de aspekterna av mansrollen som många inte tycker hör till den idag är just våldet. Män idag är helt enkelt inte så våldsamma, barn får inte längre lära sig att ”när pappa kommer hem ska du minsann få stryk” och det är inte lagligt att fysiskt disciplinera varken tjänstefolk eller sin hustru. Det husliga hemmavåldet som männen har haft laglig rätt till finns inte längre – eller snarare; om det finns är det inte specifikt manligt.

Så långt kan jag verkligen hålla med.

Samtidigt är det svårt att komma ifrån att man knappt hittar leksaker för pojkar (och jag är egentligen emot hela konceptet ”leksaker för bara ena könet”) som inte är till för våldsamheter. Det är Ninjago, Hero Factory, Kung Zhu, Bakugan, Pokémon och en stor mängd andra actiongrejer som ingen kan stava till. Flera av de här varumärkena har också tjejer med i storyn, men det är dömt att misslyckas om man försöker hitta figurerna till dessa. Ett praktexempel är Star Wars, en av mina absoluta favoriter, som annekterats av leksaksindustrin och fråntagits alla de starka kvinnliga karaktärerna som en gång gjorde det till en sån succé. Resultatet är inte bara att flickor inte vill leka med Star Wars prylar för att det inte finns några flickor i Star Wars (wtf?) utan också att vad som var en genusöverskridande kamp mellan ont och gott blir en kamp för pojkar mot andra pojkar.

Vad gäller filmutbudet är situationen kanske ännu mer besvärande. Oavsett om det ligger i mäns natur att tycka att blodstänk är tufft eller inte är det tydligt att filmer som riktar sig till män har en inte oansenlig mängd våld. Min egen högt vördade älskade make uttryckte en oförblommerad förtjusning över filmen Sucker Punch med det inte så nyanserade ”om man blandar halvnakna tjejer, steampunk världskrig, samurairobotar och oskäligt mycket våld kan det bara bli bra”. Alla män tycker säkert inte likadant men om man tittar på vad kommersialismen ser i mansrollen är kopplingen till våld väldigt tydlig. Jag förstår att de flesta män inte vill bli sammankopplade med våld men statistiskt sett står män för väldigt mycket mer våldsutövande än kvinnor och även många av de män som inte någonsin faktiskt slår någon är likväl storkonsumenter av våld i underhållningsformat och i träningssyfte.

Och igen; utanför Sveriges gränser är det en helt annan grej. I USA (varifrån vi får oroväckande mycket influenser) är mansrollen mycket tydligt sammankopplad med våldsutövande, och egentligen behöver man inte ta sig så mycket längre bort än till Finland för att den gängse synen på den svenska mannen ska vara att det är en mes som inte skulle våga slå någon på käften av rädsla för att blodfläckar inte går bort från hans rosa Ralph Lauren-skjorta. De som står för våldet i Mellanöstern är nästan uteslutande män, kvinnliga militärer är mycket sällsynt och den enda kvinnliga våldsamma ”förebilden” jag kan komma på är Sara Connor medan det finns hur många manliga som helst. Överallt ser man män som utövar våld.

Jag tror, precis som Billing, att vuxna män i dagens Sverige inte förväntas slåss och att våldsutövande inte accepteras (vilket det dock gör bland yngre män och små pojkar i alltför stor utsträckning) men vuxna män förväntas ändå ha ett avslappnat förhållande till våld, att liksom gilla våld och att tycka att det är spännande. På så vis tillhör våld fortfarande mansrollen även om våldsutövande inte gör det.