I går ramlade jag på den här:

Och så sitter kvinnor och suckar lyckligt och ba’ ”men just så där är det ju tjejer! Vi är alla jättevackra, det bara krävs rätt man för att se det” och jag dunkar förtvivlat huvudet i tangentbordet.

ggytitpyiytfruifrofrdplsdolfrfdrvglopöåolådlöflokf,ö,oklöfpöäbgöftloköbgfpdlfsö
Jag tror på att det bor något vackert i alla, det gör jag, på ungefär samma sätt som jag tror på fred på jorden. Men alla de kvinnor som blir hänförda och inspirerade av det där citatet har ett långt och svårt liv framför sig, för även om de en dag hittar den där mannen som tycker att de är vackra kan de bara bli besvikna. Kvinnor måste sluta sätta värde på att män tycker att de är vackra! Jag menar inte att man inte ska få njuta av uppskattning, ta det om det erbjuds liksom. Men ingen uppskattning kommer att vara nog om man inte förstår att gilla sig själv. Det ska inte krävas en man för att bekräfta skönheten. Skönheten – oavsett hur den ser ut – måste vara grundad i en inre styrka och genuin tro på att man är värd respekt, uppmuntran och uppskattning och att man själv är villig att ge sig detta – och kräva det från andra.

Och sedan är det som vanligt det sjuka i att kvinnor ska värderas utifrån sitt utseende. Det är väl skit samma om det kommer en man som tycker att man är vackrast i världen om han sedan talar till en som om man vore en förståndshandikappad kattunge. Sånt kan man liksom inte bygga hållbara relationer på. Det måste finnas mer. Det måste få vara djupare och viktigare. Bekräftelsen från en partner kan inte i längden vara begränsad till ”oh vad du är vacker” utan frodas och växer i ömsesidigt utbyte av erfarenheter, tankar, känslor och världar. Istället för att fokusera på utseendet borde kvinnor själva lära sig att lägga värde i att de har en röst, att de har något att säga, något att tillföra.

Jovisst. Kanske alla kvinnor är vackra men det ska fan inte vara upp till någon man att avgöra det. Och det ska inte vara kvinnans enda värde.