Jag fick en fantastiskt vacker tavla av Tilda på mors dag. Den passar perfekt med både färgsammansättning och stil i mitt arbetsrum. Dessutom föreställer den ”ett väldigt smutsigt fönster” och är därmed helt överensstämmande med de övriga fönstren.

Men ni vet säkert hur det blir. Man tänker att man ska spika upp den direkt och sen hittar man inte hammaren/spiken/tavlan/väggen just då och så tänker man att man gör det snart och vips har snart förvandlats till veckor och man börjar skämmas. Efter ett misslyckat försök, som jag inte närmare vill gå in på, att tejpa upp den skaffade jag i förrgår äntligen sånna där specialspikkrokar för tavlor. Idag beslutade jag mig för att spika upp den.

Men så låg hammaren på nedervåningen och så blev det så där jobbigt igen. Men så tänkte jag att nej nu ska tavlan upp. Jag hittar något annat att slå med. Så svårt kan det ju inte vara. Vis av en erfarenhet jag inte heller vill gå närmare in på men som möjligen involverade blodutgjutelse vet jag att man inte bör spika med handen. Särskilt inte på sånna där specialspikkrokar. Så jag tog en pennhållare. Det gick ganska bra i början men sedan fastnade specialspikkroken i pennhållaren, lossnade med ett plurp ur väggen och föll till just det där stället på golvet där jag grovt räknat 0,5 sekunder senare satte min fot. Som tur var hade jag redan på morgonen satt min fot i en toffel och att peta loss specialspikkroken från toffeln var betydligt enklare än vad jag vill minnas att det var att pilla loss sånna ur foten. Så jag tog en träklabbe, som jag inte kan förklara vad den egentligen gjorde på arbetsrummet mer än att den är långt ifrån det konstigaste jag hittat på min mans skrivbord, vilken olyckligtvis var mjukare än väggen varpå specialspikkroken efter några välriktade slag fastnat i vedklabben.

Här skulle kanske många gett upp, och jag måste erkänna att det var nära för mig också, men jag är en principfast kvinna och efter att fått loss specialspikkroken ur vedklabben var det liksom inte längre ett alternativ att gå ner efter hammaren. Så jag tog en nitapparat. Den var betydligt bättre på att nita än att spika. Medan jag hade en strategisk paus för att begrunda huruvida min kaffemugg, kameran eller en flaska Chablis skulle vara bäst såg jag en korkskruv som jag i all hast beslutade mig för att prova först. Utan att tråka ut er med hur mina naglar eller väggen ser ut nu kan jag åtminstone stolt presentera min dotters konstverk upphängt på väggen (utan hammare)!