Jag antar att ni redan har fått en hel del brev med kommentarer kring den kroppsbild de trådsmala Monster High-dockorna presenterar. Jag vet att ni har ett ansvar att producera leksaker som barn vill leka med, kravet på att gå med vinst kan man väl knappast komma ifrån, men jag tänker mig ändå att de barn som vill ha Monster High snarare vill ha dem för de vackra färgerna, de tuffa frisyrerna och coola kläderna än kroppsformen och att det därför inte skulle påverka försäljningen negativt om dockorna inte såg ut att ha nått den dödliga fasen av många års kamp mot ätstörningar. Däremot råder det inom forskningen inga tveksamheter kring att leksaker, som exempelvis Monster High, kan påverka självbilden hos de barn som leker med dem, vilket man kanske hade hoppats kunde ha fått er att tänka till ett steg extra innan ni valde att göra dockan efter Barbie ännu smalare. Men kanske är det en marknadsföringstaktik från er sida, det där med smalheten? Är det egentligen en kommersiell flört med Monster Highs tema – döden? För ni kan väl inte ha missat hur många unga flickor i dag som tror att de är för tjocka för att duga, som blir allvarligt sjuka, som svälter sig själva i tron om att deras smalare jag ska vara bra nog för att accepteras och att dessa unga flickor har ungefär samma kroppsform som era Monster High just innan deras kroppar ger upp och kampen är över?

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om för allt det där vet ni säkert redan! Nej, jag tänkte faktiskt inte alls skriva till er om sjuka kroppsideal för jag bestämde mig för att dockor som har blå hud, gälar, vampyrtänder, vargöron och whatnots ändå har så långt kvar till verkligheten att ni inte behöver ännu ett brev om kroppsideal. Och ska jag vara ärlig; min dotter älskar Monster High! Särskilt älskar hon den dockan hon fick i present av sin Mummi: Lagoona Blue. Så jag gissar att er tanke knappast var att göra en docka som genusmedvetna föräldrar ska ondgöra sig över, utan att göra en leksak. En docka med vackra färger, tuff frisyr, coola kläder och i ärlighetens namn väldigt underfundigt namn. Helt enkelt en kul docka att leka monsterlekar med. Därför är det förstås ett ganska stort problem att dockan är så in i helvetes smal att min fyraåring i en helt vanlig lek lyckas knäcka av dockans arm.

Just nu är den ljuva Lagoona Blue förvisad till en hylla där hon får sitta och fundera på hur det går när man inte äter upp sin gröt. Men min dotter är ganska ledsen. Hon gillade faktiskt den där dockan på riktigt. Om ni vill frånsäga er ansvaret för unga flickors självbild genom att göra sjukt smala dockor, och istället bara tänka på att göra populära leksaker får det förstås vara upp till er, men se då vänligen till att dockorna håller att lekas med. Kanske fick vi bara ett måndagsexemplar och kanske Lagoona Blues armar inte egentligen har gjorts så smala att de knäcks? Säkert skickar ni då en ny, hållbarare Lagoona Blue till min ledsna dotter, eller hur?

Tack på förhand!

Charlotte, mamma till Tilda